Menu

Kristna börjar bita i gräset

Åke Green – den förste mannen i modern tid att åtalas för att ha predikat Bibeln

Få kan ha undgått rättegången mot den kristne pastorn Åke Green, och förhoppningsvis finns ännu minnet av detta rättsövergrepp kvar hos det svenska folket. Söker man på Google så får man över hundra tusen träffar, där drygt 10% är på engelska. Det var särskilt amerikanska kyrkor som fick världen att uppmärksamma detta, när de hörde talats om den fällande domen och hur han var på väg att sättas i fängelse. En amerikansk organisation vid namn Alliance Defense Fund kom även till pastorns försvar efter att han överklagat den första domen, och bistod honom med rättshjälp.

Den 20 juli 2003 hade pastor Green hållit en predikan i sin egen kyrka om homosexualitet, med en publik på drygt 75 människor. Han kunde nog inte ha anat att denna predikan i världens minst religiösa land snart skulle bli en världsnyhet. Green förklarade Bibelns syn på homosexualitet och citerade de stycken där detta tas upp, samt uttryckte sin oro att homosexualiteten skulle förstöra Sverige; han beskrev det med frasen ”sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen”. Dock avslutade han sin utläggning med att säga att ”Det är genom att visa alla människor nåd och barmhärtighet som vi kan vinna dem för Kristus. Vi vinner aldrig någon genom att visa kalla handen.” Föreläsningen i sin helhet finns att tillgå på nätet, både på svenska och översatt till engelska.

Efter hans predikan hade en representant för homolobbyn RFSL polisanmält den med stöd av HMF-lagen, och man inledde förundersökning mot den dittills ostraffade pastorn. RFSL intervjuades i massmedia och ansåg att hans predikan ”legitimerar hot, våld och kränkningar mot HBT-personer”.

Ett år senare, den 29 juni 2004, fann Kalmar tingsrätt honom skyldig och dömde honom till en månads fängelse. Båda parterna överklagar domen, och i hovrätten kräver åklagaren minst sex månaders fängelse för Green, något RFSL uttalar sitt stöd för. Denna gång översvämmas dock rättssalen av massmedia – utöver de svenska reportrarna så har även internationell media tagit sig dit, och det tedde sig som att det hade gjort intryck på domstolen. Även fast tingsrättens dom fördömdes över hela världen av ett stort antal olika kyrkor och organisationer, valde svensk media och stats-TV att fokusera sig på hur den inte alltför populära kyrkan Westboro Baptist Church hade uttryckt sig om saken – i praktiken associerade man Green med denna kyrka. För att citera stats-TV:n:

”Domen har väckt internationell uppmärksamhet. I USA har vissa kristna grupperingar gett Green sitt stöd. En av de mer kända kritikerna är Fred Phelps, pastor i Westboro-kyrkan.”1

Hovrätten frikänner faktiskt Green den 11 februari 2005, och åklagaren överklagar nu till Högsta Domstolen, som den 29 november även den frikänner honom. I slutorden till domen förklarar HD att även om Green är straffskyldig under svensk lag, så gör de prejudikat Europadomstolen fastställt det omöjligt att fälla honom.

RFSL och andra homoaktivister är väldigt missnöjda med denna dom, och det blir nu ett hett samtalsämne där de hävdar att samhället fortfarande nonchalerar deras rättigheter. Och den visan har man aldrig hört från dem förut… De är som en grammofon som hakat upp sig. Särskilt hävdar de att om Green hade uttryckt sig på samma sätt om faktiska etniska eller religiösa grupper, så hade han inte frikänts. Ett examensarbete av en student vid juridiska fakulteten på Lunds universitet med initialerna J.M. från år 2005 tar upp Greens åtal; i uppsatsen ställer författaren denna dom mot den Ahmed Rami fick för vad han sagt om judar, och påpekar att Rami straffades mycket hårdare. För att citera:

”Det verkar uppenbart att domstolarna lägger mer energi på att utreda fallet där den judiska folkgruppen utsatts för kränkande omdömen än när homosexuella är den utsatta gruppen.”

”Sammantaget blir budskapet att homosexuella personer måste finna sig i att tåla lite mer än vad judar skall behöva tåla. Varför är det så?”

Åh, kivet om offerstatus… ”De har etablerat sig mer som offer än vi gjort, det är inte rättvist!” För att citera Djurfarmen – ”Alla djur är jämlika, men en del djur är jämlikare än andra.”

Kristendom = nazism?

Man skulle kunna vänta sig att kristendomen skulle visas mer respekt än att förknippas med världens mest kontroversiella politiska ideologi, men så lyckligt lottad är denna religion inte i Sverige. Efter att Åke Green hållit sin predikan hade en homosexuell aktivist till ‘konstnär’ vid namn Elisabeth Ohlson-Wallin gjort en utställning kallad ”In hate we trust”, där en av verken är en bild på en kyrkoförsamling vars deltagare reser sina armar i nazisthälsningar, med vad som verkar vara Åke Green stående på podiet hållandes en predikan. K.G. Hammar, före detta i ärkebiskop Svenska Kyrkan, ansåg hon hade en poäng i att koppla kristendomen till nazismen.

Denna utställning är inte den enda gången hon attackerat kristendomen; 1998 hade hon satt upp en annan utställning – ett collage av fotografier på Jesus omgiven av homosexuella män i olika ställning, kallat Ecce Homo. Det fanns en där Jesus döptes av Johannes med könsorganen synliga. En där en grupp läderbögar ser upp till Jesus. Och naturligtvis en av de antikristnas favoritangreppsmål: Den sista måltiden. Fast här var apostlarna män i kvinnokläder.

Även fast utställningen var en mycket klar skymf mot den kristna tron, så omfamnade K.G. Hammar den, dåtidens ärkebiskop, och ansåg att den var ett uppfriskande tillskott i samhällsdebatten. Faktum är att han till och med välsignade att man ställde upp den i Uppsala domkyrka, en av de kyrkor där inte ens barn slapp undan att tvingas se den. På grund av denna hädelse ställde Påven in den svenske ärkebiskopens besök i Vatikanstaten detta år. Man visade även upp Ecce Homo i riksdagen.

En ulv i fårakläder

Men vem var den man som hade inlett hela den rättsliga processen mot Åke Green? Fredrik Johansson, vid den tiden ordförande för Kalmaravdelningen av homolobbyn RFSL, hade tillbringat mycket av sitt tidiga vuxenliv med homoaktivism, och ansåg sig finna diskriminering mot HBT-människor genom hela samhället, särskilt mot sig själv – han hade gjort det till en karriär att vara ett offer. I en intervju med skräpblaskan Aftonbladet 2003, beklagar han att polisen inte tar hans polisanmälningar på allvar när han hävdar att han får hotfulla telefonsamtal minst en gång i veckan, såväl som attackeras på öppen gata – han anser sig vara offer för regelrätt och systematisk terror. När han får frågan ”Det låter som ett hårt liv?” svarar han ”Ja, det har blivit rätt mycket, det tär på krafterna. Men jag böjer mig inte för folks hot.”

Även fast dessa aktivisters standardrutin förstås är att beskriva sina förföljare som ‘nazister’ och ‘homofober’, så är nog detta en freudiansk felsägning som är rätt talande för hur han förhåller sig till världen – alla är potentiella fiender enligt hans sätt att se det. Fredrik hade fått stor mediebevakning för alla de projekt han satte upp, som sades vara för att bekämpa ‘homofobi’ och möjliggöra för HBT-människor att delta i samhället i stort – men det är nog svårt att hitta någon som förhindrades från att göra det även innan hans ankomst.

Han polisanmälde inte bara Green för HMF, utan även Ölandsbladet, Ölands största tidning, men denna ogrundade anmälan avfärdades snabbt, dock utan mycket ord i media om att RFSL försökte tysta massmedia. Johansson var även anställd i den ökända organisationen Sveriges Förenade Gaystudenter, vilka några år tidigare hade lyckats få en universitetslärare avskedad på grund av påstådda ”homofobiska” uttalanden denne man hade gjort. Det visade sig att detta uttalande bestod i att han ansåg att man skulle bemöta oliktänkande med dialog, inte med censur, och läraren hade inte ens givits rätten att försvara sig mot anklagelserna; universitets styrelse fruktade att ifrågasätta homolobbyn och sa helt enkelt upp hans anställning.

Johanssons projekt, som han hade fått stora kontantutbetalningar för av samhället, avslöjades som inget annat än försök från hans sida att få skattemedel i egen ficka. När man till sist gick igenom hans ekonomiska transaktioner, uppdagades en nästan machiavelliansk plan; medan han arbetat med dessa ”projekt” hade han fått ut pengar av a-kassan, och utöver detta hade han också sökt och fått socialbidrag, utbetalningar som under en fyraårsperiod hade skapat honom en förmögenhet på nästan en miljon kronor. Han ansökte till och med om bidrag så att han och hans kamrater kunde resa till Grekland för att föreläsa om HIV (och om jag känner dessa människor rätt, också hjälpa sprida till att sjukdomen).

Detta ledde till en polisutredning, och den 26 september 2007 dömdes han till tio månaders fängelse för förskingring. Under åtalets slutplädering hade åklagare Bo Svensson sagt detta om honom:

”Vi har framför oss en mycket märklig man. Jag är visserligen ingen psykolog, men på mig verkar det som om 29-åringen har psykopatiska drag. Han svarar inte klart och redigt på en enda fråga, men vi ser här en person som utnyttjade landets välfärdssystem så att han på några år kunde bygga upp en privat förmögenhet på 750 000 kronor.”

Även fast hans aktivism hade setts som en välsignelse tidigare av RFSL, så uteslöt de nu honom, och förbundsordförande Sören Andersson uttalade sin besvikelse över honom. Denna organisation har dock gått igenom ett stort antal besvikelser under årens lopp; bland annat under 2003, när Mattias Helander, då ordförande för RFSL ungdom, fälldes för att ha lurat in två småpojkar, 13 och 14 år gamla, i sin lägenhet för att förgripa sig på dem sexuellt. Helander behövde dock aldrig skaka galler och dömdes endast till samhällstjänst. Som är fallet med så många av dessa homoaktivister, fick även han skattemedel för att arbeta med sina egna hobbyprojekt.

Under följande år förföljde man pastor Åke Green allt mer; även fast få homosexuella var särskilt aktiva i nykterhetsorganisationen IOGT-NTO, så lyckades de ändå genom externt tryck få honom utesluten därifrån den 30 januari 2008. Minst tusen kristna lämnade snabbt organisationen i protest mot detta.

Kristna inte välkomna?

Under hösten 2008 var en av Sveriges mest välrenommerade akademiska lärosäten, Lunds universitet, på väg att utnämna en ny rektor. Efter en del överläggning valdes till sist en man vid namn Per Eriksson av universitetsstyrelsen den 26 september 2008, en professor i signalbehandling som tidigare var rektor på Blekinges tekniska högskola mellan år 1989 och 2000. Inledningsvis skulle hans religiösa bakgrund som före detta medlem i pingstkyrkan inte vara något problem, men när sju lärare vid naturvetenskapliga fakulteten får reda på detta skickar de ett protestbrev till universitetsstyrelsen. När hon intervjuades av massmedia hade en av dessa lärare, Cecilia Hägerhäll, detta att säga:

”Han tillhörde en rörelse där man menar att bibeln är Guds ord, punkt. Och pingstpastorn Åke Green säger att homosexualitet är en synd. Det är inte en sådan person som passar att vara rektor. Pingstkyrkan är ju en rätt extrem vetenskapsfientlig rörelse. Hade han varit buddhist hade det varit mycket mer okontroversiellt.”

När han möts med denna kritik författar Eriksson ett öppet brev till universitetet den 5 oktober för att lugna den oro hans kristna tro hade inneburit, ett brev där han ger svar angående just homosexualitet och stamcellsforskning:

”När det gäller specifika frågeställningar som diskuterats som min inställning till homosexuella och stamcellsforskning så vill jag hänvisa både till värderingar uttryckta i den strategiska planen och min egen positiva erfarenhet av kvalificerade medarbetare med annan sexuell läggning än min egen. När det gäller de etiska problem som kan uppkomma inom forskningen, bl.a. för stamcellsforskning, så prövas denna forskning av en särskild myndighet, Etikprövningsnämnden, i enlighet med den lagstiftning som gäller på området. Nämndens utslag är vägledande för mig liksom för alla forskare, forskningsfinansiärer och universitetsledare.”

Således blir han tvungen att offentligt tillkännage att han inte har något problem med vare sig homosexualitet eller stamcellsforskning.

Detta leder till en omfattande debatt ute i samhället, och en av Kristdemokraternas riksdagsledamöter, Lennart Sacredeus, uttrycker sin oro över detta utslag av kristofobi, irrationell skräck för kristendomen. Den 23 oktober bekräftar dock regeringen hans utnämning och han blir rektor med början den 1 januari 2009.

| | | 10 december, 2014 12:04
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress