Menu

Homolobbyn

Den största homosexuella aktivistgruppen i Sverige är RFSL, en förkortning som ursprungligen stod för Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande. Skämtsamt skulle man nog kunna säga att ett bättre namn hade varit Riksförbundet för Sodomitiskt Leverne, då detta är vad de befrämjar. Även fast organisationens 5000 medlemmar inte gör den så stor till antalet, så är dess medienärvaro enorm; RFSL har till och med fått utmärkelser för att vara Sveriges mest framstående lobbyistorgan. Medan RFSL säger sig kämpa för sina medlemmars likaberättigande, har de varit mycket aktiva i att försöka censurera sina motståndare – de människor som inte sympatiserar med deras aktivism.

Under 2007 hade ett upprop kallat Bevara Äktenskapet skapats i samråd med några olika kristna kyrkor i Sverige, och som del av detta upprop hade man anordnat en annonskampanj under banderollen ”Bevara äktenskapet: Mamma pappa barn”. Detta ledde till ett våldsamt svar från RFSL, som upplevde detta upprop vara stötande mot HBT-människor – de ansåg till och med att det skulle leda till kränkningar av och våld mot dem, en historia man naturligtvis aldrig hört förut. För uppropet hade man en webbsida uppe där besökare kunde skriva under med sina namn ifall de ville ställa sig bakom det, och drygt 50 000 människor skrev under. Trots detta angrep homoaktivisterna uppropet; man slet ned affischer, ringde in och lämnade hotfulla meddelanden, skickade hotfull e-post, och attackerade och slog ut även uppropets webbplats.

Som belöning för detta demokratiska engagemang, gavs RFSL-medlemmarna rum att vädra sina åsikter i massmedia om uppropet, och en av dem hade detta att säga: ”Jag vill inte behöva se homofoba och värdekonservativa budskap i det offentliga rummet.”

Organisationen RFSL styrs främst av män, och en artikel i en feministisk tidsskrift klagade över hur denna organisation struntar i deras frågor, som att stoppa pornografin. Det känns lite som att homolobbyn borde skaffa sig en skylt med texten ”lesbiska inte välkomna”.

Stockholm Pride

Varje sommar agerar Stockholm värd åt en av världens största homofestivaler – Stockholm Pride. Denna festival brukar dra närmare 50 000 deltagare, med en publik på nästan en halv miljon på gatorna. Det har gått så långt att alla statliga myndigheter och alla politiska partier förväntas skicka en delegation hit. Försvaret (som marscherar som enskilda i sina uniformer), fackföreningar, studentorganisationer, Regeringskansliet och större delen av samhällets kändisetablissemang brukar närvara.

När jag var liten brukade folk samla sig i stort antal för att se kungafamiljen när de kom och besökte deras stad, och äldre människor var helt begeistrade i deras liv. I dag verkar det som att facklan har förts över till HBT-rörelsen. Om en känd homosexuell person har ett gräl med sin partner, så måste förstås alla tidningar skriva om det, och vad de än säger om minsta lilla måste förstås bevakas som om det vore profetiska budskap – HBT-folket är den nya adeln.

Festivalen inleds vanligtvis med att en känd person håller ett tal. Under årens lopp har bland annat dessa personer talat här:

2001, Wanja Lundby-Wedin, ordförande för LO

2003, nuvarande (fast inte då) statsminister Fredrik Reinfeldt. Att han inte är vänsterextremist ledde dock till att vissa HBT-aktivister vägrade lyssna på hans tal – en av de som vägrade var Elisabeth Ohlson-Wallin, ‘konstnären’ bakom en utställning kallad Ecce Homo, där man framställde Jesus som homosexuell.

2004, Stockholms biskop Caroline Krook, som talade om äktenskap.

2005, Carin Götblad, länspolismästare i Stockholms, som talade om ‘hatbrott och homofobi’. (Hade hon gjort sitt jobb här hade hon berättat för HBT-folket om vilka de verkliga förövarna för det våld som drabbar HBT-personer är – andra HBT-personer.)

Under riksdagsvalet 2006 hade ledarna för riksdagspartierna, till och med Kristdemokraterna, samlats för en debatt under festivalen, där ‘heteronormativiteten’ var samtalsämnet, och alla de närvarande politikerna fick berätta hur ‘heteronormativiteten’ hade påverkat dem personligen. De svarade också på vissa frågor genom att placera sig själva på en skala från 1 till 5 beroende på hur mycket de instämde i vissa påståenden. En av dem var: ”Jag skulle tillåta min sjuåriga son att ha kjol i skolan”, och ingen av dem tog helt avstånd från detta. Vänsterpartierna valde i allmänhet 5 på allt, fullt instämmande, varav en av påståendena var: ”Barn bör kunna ha fler än två vårdnadshavare.”

Under riksdagsvalet 2010 hade man återigen bjudit in alla riksdagspartier till vad som blivit en av valrörelsens viktigaste debatter. Denna gång avstod Kristdemokraterna sin inbjudan, medan Sverigedemokraterna klagade över att de inte bjudits in trots att de hade en möjlighet att komma in i riksdagen detta val. Jimmie Åkesson, ledare för islamfientliga SD, anser sig ha något att bidra med genom att skildra hur islam betraktar homosexualitet, men homoaktivisterna var inte intresserade. Jag förstår inte hur man kan kräla så inför dessa aktivister… I ett friskt samhälle skulle en debatt hållen av sexuella avvikare bojkottas istället.

Trots det stora stödet för festivalen, med biljettpriser på flera hundra kronor styck utöver stor skattefinansiering, har festivalen nyligen ådragit sig ekonomiska bekymmer. Under mars månad 2010 rapporterade föreningen en förlust på drygt två miljoner kronor. Ordföranden för föreningen hade detta att säga: ”Det stämmer på intäktssidan men någonstans har kostnaderna dragit i väg. Vi vet ännu inte vad det beror på.” Kanske han och andra styrelsemedlemmar borde ta sig en titt i sina egna fickor? Det skulle inte vara första gången pengar försvunnit på ett mystiskt sätt i HBT-organisationer. Detta upprepades även 2011, med nya överskridna kostnader.

Ännu en bibelpredikant får siktet på sig

Välbekante Ulf Ekman grundade 1983 Livets Ord, en kyrka som fått utstå mycket spe i det svenska samhället på grund av ställningstaganden som drastiskt skiljer sig från den ideologiska samstämmigheten. Den 31 juli 2004, strax efter den fällande domen mot Åke Green i Kalmars tingsrätt och när det stormade mycket kring denna rättegång, höll Ekman en predikan om samma ämne – homosexualitet. Han citerar de vanliga bibelstyckena och förklarar att han står vid Greens sida samt fördömer hur man dömt en kristen predikare till fängelse. Detta ledde till att han blev ännu en i raden av kristna som man inleder förundersökning mot på grund av misstanke om brott mot lagen om HMF, och ärendet hamnar hos Justitiekansler Göran Lambertz. I detta fall väljer dock Lambertz att inte väcka åtal, och förklarade i sitt beslut den 20 augusti detta år (diarienummer 2900-04-31) att Ekman enligt Lambertz sätt att se det inte gjorde sig skyldig till hets mot homosexuella.

Denna härva runt hans predikan var dock inte den enda inskränkning av sina rättigheter som Ekman har fått genomlida; under sommaren 2008 avslöjades det att Försvarets Radioanstalt (FRA), vars uppgift är signalspaning, hade avlyssnat ett hundratal människor som gjort affärer i Ryssland under 1990-talet, vilket i Ekmans fall utgjordes av hans missionärsarbete i detta land. Det uppdagades för allmänheten att både telefon- och Internettrafik i Sverige också hade övervakats, och att denna trafik förblev i arkiven så länge som 18 månader efter den först snappats upp. Ekman informerades inte ens efteråt att han avlyssnats, utan endast efter att ett utdrag ur den lista över namn man särskilt övervakade hade sluppit ut till allmänheten insåg Ekman att hans privata samtal hade avlyssnats.

Ibland undrar jag om präster i den gamla Sovjetunionen trakasserades så mycket som de verksamma i dagens Sverige.

| | | 10 december, 2014 12:07
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress