Menu

Brottby – massgripanden vid en vit makt-konsert

Under 1990-talet, efter att antalet asylsökare som invandrade till landet hade exploderat under årtiondets första år, började medelsvensson se denna ‘flyktinginvandring’ (det faktiska asylbehovet hos de som tog sig hit var mycket tvivelaktigt) som ett allvarligt hot. Även fast få tog till orda om saken, särskilt inte eftersom det inte är en del av den svenska folkkaraktären att ifrågasätta överheten och dess politik, började en nationalistisk subkultur uppstå. Denna nationalism slog sig ordentlig rot bland ungdomen, särskilt på grund av vit makt-band som Pluton Svea, Midgårds Söner, Division S och dylika, vars musik inspirerade dem. Man skulle till och med kunna påstå att det blev inte mindre än trendigt att vara rasmedveten, som det kallades, och detta ungdomsuppror började te sig mer och mer som ett hot mot Sveriges fortsatta ‘flykting’-mottagande – svenskar ville helt enkelt ta emot det stora antal som tog sig hit.

Under slutet av nittiotalet hölls det många vit makt-konserter, och dessa drog vanligtvis till sig publik i hundratal, trots att man inte kunde gå ut offentligt om tillställningarna. De texter banden uttryckte under dessa konserter stred ofta mot HMF-lagen, vilket innebar att man var tvungen att hålla låg profil. I massmedia, och särskilt i skräptidningen Aftonbladet, började det politiska etablissemanget ondgöra sig över att dessa ‘rasistkonserter’ kunde få hållas, och man krävde att något skulle göras åt saken. Inom kort fick svensk polis ett rikstäckande uppdrag att beivra dem. Polisen försökte ta reda på var konserterna skulle hållas, medan konsertarrangörerna gjorde sitt bästa för att hålla dem hemliga – under en period tedde detta sig som en katt-och-råtta-lek utan slut.

Mot slutet av 1997 skulle denna katt sannerligen ta leken till en högre nivå. Polisen hade snappat upp rykten om en stor konsert som skulle hållas under de första dagarna i januari kommande år, men man visste inte just var denna skulle äga rum. När konsertdatumet började närma sig fick man reda på att det skulle bli någonstans i närheten av Stockholm den 3 januari. Vid denna tid hade polisen ett stort antal medlemmar av den nationella rörelsen på sin övervakningslista, och denna dag punktmarkerade man dessa personer, man stannade deras bilar, tog dem på fots och dylikt, när man kroppsvisiterade dem i jakt på biljetter, samt beslagtog även kläder med tryck som ansågs utgöra tryckfrihetsbrott. Utöver detta stannade man också de bussar arrangörerna hade hyrt för att transportera publiken till konserten, vilket innefattade att man sökte igenom varje person på dessa bussar. Genom biljetterna fick man reda på just var konserten skulle hållas – Brottby, en liten förort till Stockholm, drygt 30 km från stadskärnan. Då de nu har information om destinationen, tar de för sig en mycket omfattande polisinsats för att förhindra människor från att komma till konserten, och beordrar bland annat SJ:s tåg att inte släppa ombord dem.

Efter att polisen gjort sitt bästa för att stoppa publiken från att komma till konsertbyggnaden, samlas nu hundratals kravallpoliser utanför denna byggnad medan konserten pågår. De skickar in civilklädda poliser i byggnaden för att dokumentera det som äger rum för brottsutredningar. Halvvägs genom konserten börjar delar av publiken inse att polisen har för avsikt att gripa dem. Byggnadens utgångar barrikaderas, och man förbereder sig på ett angrepp från polisens håll. Snart nog stormas lokalen av beväpnade polismän som fyller salen med tårgas samt slår vilt omkring sig med batonger, medan de försäkrar sig om att alla på konserten blir nedtagna på golvet.

Konsertbesökarna får snart reda på att alla som var närvarande den kvällen skulle föras in i polisregister som misstänkta för HMF bara för att de var där, och de anhålls av polisen; inte mindre än 314 personer allt som allt, vilket även inkluderade ett amerikanskt band kallat Max Resist, som spelade på konserten. Under de kommande timmarna identifierar polisen alla de anhållna och släpper iväg dem en i taget efter att de bokförts. För vissa av dem väntade nu åtal; för varenda en skulle åsiktsregistrering bli verklighet när HMF-misstankarna blev en del av deras polisregister. Man skulle kunna påstå att detta var ett slugt sätt för polisen att på ett utomrättsligt sätt bestraffa de som varit på konserten, trots att de aldrig skulle kunna fällas i en faktisk domstol, eftersom de inte brutit mot någon lag.

Efter konserten åtalades 27 personer, och 15 fälldes till slut med stöd av HMF-lagen eller för andra brottsrubriceringar de dragit på sig som följd av polisingripandet, som t.ex. våldsamt motstånd. Påföljderna för dessa ”brott” skilde sig kraftigt från vanlig rättspraxis genom att tonåringar utan tidigare domar dömdes till fängelse endast för nazisthälsningar, medan det för riktiga brott oftast krävs flera fällande domar innan man får en sådan påföljd. Av de som dömdes till fängelse var fyra av dem amerikanska medborgare – en av dem var Max Resists sångare Shawn Sugg, som dömdes till en månad.

Sugg och en till av amerikanerna överklagar sina domar hela vägen genom det svenska rättsväsendet, ända upp till Europadomstolen, men dessvärre står sig domsluten genom varenda instans. Inför Europadomstolen klagar amerikanerna att de inte kunde veta att deras nazisthälsningar skulle vara brott på grund av HMF-lagens oklara formulering och att de anlänt i Sverige blott tolv timmar innan konserten. De anser också att faktumet att en av nämndemännen var en politiskt tillsatt socialdemokrat gjorde honom partiskt inställd till dem. Domstolen avslår båda klagomålen som ogiltiga och förklarar deras resningsansökan som ej godtagbar, eftersom denna domstol ger Sverige rätt att inskränka yttrandefriheten genom sin egen lag, och eftersom det är en skyldighet för alla som vistas i ett land (även om de bara är på besök) att känna till lagarna i just detta land. För mer information om deras fall, se Sugg and Dobbs v. Sweden.

Efter konserten skickar vänsterextremister muntert in förfrågningar om passfoton för de som anhölls till polismyndigheten och lägger in dessa i sina politiska arkiv. För vissa innebar denna politiska svartlistning att de förlorade jobben eller att fackföreningar krävde att företag inte skulle anställa dem.

Detta oväntade rättsövergrepp skrämde bort människor från den nationella rörelsen, och framgångsrika skivbolag som t.ex. Nordland gick i graven strax efteråt. Om man tror att man lever i en demokrati så har man helt enkelt inte förberett sig på hur staten kan komma och behandla en.

| | | 10 december, 2014 12:02
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress