Menu

Åsiktscensurens ödesdigra konsekvenser

Även fast detta kapitels kronologi kan te sig något otymplig, så kommer denna del vara en sammanfattning av hur utvecklingen gått från lagens ursprungliga tillkomst, till läget i dag, och vad det inneburit för samhället och samhällsdebatten att man inskränkt yttrandefriheten på detta vis.

Under 1900-talets första halva var yttrandefriheten i Sverige tämligen frisläppt, och de löften som gavs det fria ordet i vår författning efterlevdes på ett tillfredsställande sätt. Nåja, med undantag för tiden under andra världskriget, när staten satte tidskrifter under direkt censur för att förhindra att massmedia kunde förarga Tyskland, med de risker en invasion hade inneburit för Sverige. Makthavarna har naturligtvis alltid velat fängsla oliktänkande, men den enda brottsrubricering man då kunde använda för detta syfte var förargelseväckande beteende, fast det var naturligtvis svårt att använda denna på det skrivna ordet på grund av dess karaktär.

En mans politiska aktivism skulle få staten att slå bakut på ett sådant sätt att det första spadtaget togs i vad som till slut skulle leda till det nästan fullständiga avskaffandet av yttrandefriheten. Den 20 april 1890, exakt ett år efter att Adolf Hitler föddes, steg en man vid namn Einar Åberg in i världen. Åberg skulle följa i Hitlers fotspår och anta samma åsikter som han – år 1922 hade han skaffat sig en antisemitisk världssyn, och innan hans liv var slut hade han blivit en världskänd publicist.

Einar Åberg ser allvarsam ut

Einar Åberg ser allvarsam ut

Åberg började göra sitt klara avtryck i historieböckerna från 1940-talet och framåt, när han blev kanske världens främste antisemit utanför Tysklands gränser. Under hösten 1941 hade Åberg köpt en bokaffär i Stockholm, som han använde för att saluföra antisemitisk litteratur, och på denna satte han även upp den sorts skylt många affärer i Tyskland hade på den tiden: ”Judar och halvjudar äga icke tillträde”. Detta ledde till konflikter med omgivningen och med polismyndigheten, och polisen tog upprepade gånger ned de skyltar han satt upp och han dömdes till dagsböter för förargelseväckande beteende. Åberg fortsatte dock att sätta upp liknande skyltar, vilket ibland ledde till regelrätta slagsmål utanför hans bokaffär.

Strax efter att han köpt sin bokaffär, något senare under 1941, bildade Åberg också organisationen Sveriges antijudiska kampförbund. Dess uttalade mål var ”judendomens i Sverige totala förintelse”, och medlemmarna fick svära på sin heder som svenskar att de skulle förbli i organisationen tills målet hade uppnåtts.

Under år 1941 börjar Åberg också avlossa en lång salva av antisemitiska pamfletter han själv skrivit, som han sprider både i Sverige och i den engelsktalande världen. Denna propagandadistribution var det som slutligen fick svenska staten att reagera, genom att stifta en ny lag med namnet hets mot folkgrupp, HMF. Dessa var några av hans tryckta verk:

Judarna och moralen, 1941

Juden är lögnens mästare! : Hur kan något dylikt påstås? : Läs följande sidor!, 1944

Avslöjad judendom, 1945

Vem bär skulden till kriget, världsjudendomen eller Tyskland?, 1945

The war criminals, 1945

”Guds egendomsfolk” , 1946

Why I am anti-Jewish, 1951

The falsehood about the six million Jews said to be gassed by Hitler exposed, 1958

Inledningsvis är det bara de judiska församlingarna i Sverige som förargas över hans agitation, men när han även börjar sprida sitt material ut över världen, börjar två internationella judiska organisationer, American Jewish Committee och World Jewish Congress, att sätta direkt press på Sveriges regering att göra något åt saken. Man kräver en ny lag som ska sätta stopp för Åbergs framfart, och denna lag kallades ibland även Lex Åberg – Lag Åberg.

Även fast judiska grupper önskar se omedelbar handling från regeringens sida, så tar lagen flera år att utarbeta, men till slut klubbas den igenom den 30 juni 1948 och träder i kraft från den 1 januari 1949. Den nya lagen placeras under ”brott mot allmän ordning” i Strafflagen, den lagbok som föregick vår nuvarande Brottsbalk. Kapitel 11, paragraf 7, av Strafflagen löd nu som följer:

”Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen folkgrupp med viss härstamning, eller trosbekännelse, dömes för hets mot folkgrupp till böter eller fängelse.”

Naturligtvis blir Åberg den första som fälls under den nya lagen, och han döms till dagsböter den 25 augusti 1949. Innan hans död 1970 hade Åberg fällts ytterligare fem gånger under HMF-lagen, även om han bestred att hans propaganda verkligen var att betrakta som hets i den meningen.

Trots de fällande domarna fortsätter Åberg med sin agitation, till Judiska världskongressens förtret. Dåvarande generalsekreterare Siegfried Roth uttalade sig såhär till dagstidningen Göteborg Handelstidning den 13 juli 1954:

”Den antisemitiska propaganda, som svensken Einar Åberg i sina pamfletter sänder ut över världen, är ett av de största problemen för judarna i dag, Det måste finnas något sätt för den svenska regeringen att stoppa hans verksamhet.”

När tiden hade nått fram till år 1964 hade dålig hälsa dock börjat ha sin verkan på Åberg, och hans propaganda tog slut här. HMF-lagen skulle dock fortleva, och allt mer utvecklas mot det censurverktyg den är i dag, genom flera olika revisioner. År 1965 övergick Strafflagen i Brottsbalken som Sveriges huvudsakliga straffrättsliga lagtext, och lagen tog sin nya plats i kapitel 16, paragraf 8, där den förblir än i dag. Ack, om ändå någon hade ‘oavsiktligt’ raderat den under denna övergång.

1970 ändrades ordvalet, och ”hotar, förtalar eller smädar” blev istället till ”hotar eller uttrycker missaktning”.

1982 reviderades lagen igen, och nu började Brottsbalken 16 § 8 lyda som följer:

”Den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning pä ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse […]”

1988 års HMF-revidering

Fram till det sena 80-talet fälldes drygt en person per år under HMF-lagen – lagen såg helt enkelt inte mycket bruk i landet. Under mitten av 80-talet hade dock regeringen tillsatt en utredning som skulle se över HMF-lagen, så att man kunde använda den mer frikostigt än man nu gjorde. Ett stort antal människor skulle framöver fängslas under den reviderade lagen den kommande två årtiondena, även fast deras uttalanden inte skulle ha varit i närheten av att kunna ligga till grund för åtal under den ursprungliga lagtexten.

Utredningens diskussion om hur man skulle förstärka HMF-lagen ledde till Regeringens proposition 1986/87: 151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen m. m.

För att citera utdrag ur den diskussion som fördes här:

”Mitt förslag: I syfte att förhindra verksamhet av rasistiska organisationer skall ansvarsbestämmelsen om hets mot folkgrupp skärpas. Del skall sålunda inte längre krävas att ett uttalande görs offentligt eller sprids bland allmänheten för att det skall kunna vara straffbart. Enligt förslaget är det tillräckligt att yttrandet sprids t.ex. inom en organisation. Något särskilt undantag för yttranden som kan anses försvarliga av hänsyn till yttrandefriheten eller omständigheterna i övrigt införs inte. Något direkt förbud mot rasistiska organisationer som sådana skall inte heller införas.”1

Här sköljer man ytterligare ned yttrandefriheten i toaletten. Detta drag gör det uppenbart att det inte handlar om att skydda människor från att utsättas för nedsättande yttranden, eftersom detta innefattar även grupper bestående av likasinnade som samtalar inom sina egna kretsar. Vad det handlar om är att begränsa ens rätt att uttrycka vissa åsikter även inför dem som delar dem.

”Det är dock uppenbart att kriminaliseringen inte bör gå så långt att den omfattar yttranden inom den helt privata sfären. Det bör t. ex. fortfarande vara straffritt att till en nära anhörig uttrycka en i och för sig förgriplig åsikt. Något annat skulle komma att innebära en alltför långtgående inskränkning av yttrandefriheten och dessutom vara omöjligt att övervaka på ett någorlunda rimligt sätt.”2

Å tack, ni upplysta förmyndare, för att jag inte kan bli fängslad för det jag säger i mitt eget hem, och att ni upplever det som orealistiskt att bugga varenda bostad. De tre meningar som följer håller dock en helt annan ton:

”Utanför denna privata sfär bör det dock enligt min mening vara otillåtet att sprida yttranden som uttrycker hot eller missaktning mot folkgrupp på grund av ras e. d. Detta kan bli fallet, om kravet på att uttalandet måste ske offentligt eller spridas till allmänheten tas bort. Också spridning av rasistiska och liknande uttalanden inom en förening skulle härigenom bli straffbar.”

”Sammanfattningsvis anser jag att man helt bör slopa kravet på att ett uttalande måste ske offentligt eller spridas bland allmänheten. Det skall räcka att uttalandet sprids. Samhället skulle därigenom slå fast att uttalanden som uttrycker rasförakt är oacceptabla så snart de förekommer utanför den rent privata sfären.”

Man reviderade också grundlagen – följande text lades till regleringen av föreningsfriheten i Regeringsformen 2 § 14

”Föreningsfriheten får begränsas endast såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung.”

Så även om det inte var möjligt att faktiskt förbjuda ”rasistiska sammanslutningar”, så kunde man ändå på ett lagligt sätt förhindra dem från att arbeta. Det sätt på vilken denna lag vanligen tillämpas i dag är genom att polisen inställer sig för att trakassera och jaga bort påstått rasistiska organisationer om de försöker hålla offentliga möten – man söker skrämma bort deltagarna.

Vissa av remissinstanserna till propositionen efterfrågade också att kön skrevs in i lagstiftningen, så att man kunde förbjuda förnedrande pornografi, men lagstiftarna som arbetade på den nya texten var inte intresserade:

”För det första är den s.k. påverkansforskningen när det gäller pornografiska framställningar mycket sparsam. Dessutom torde det vara svårt att vetenskapligt belägga att det finns ett samband mellan konsumtion av pornografi och t. ex. benägenhet att tillgripa sexuellt våld. Än större blir naturligtvis svårigheterna att kartlägga vilka psykiska effekter pornografiska framställningar kan ha på betraktaren.”

Denna proposition blev lag år 1988 under statsminister Ingvar Carlsson, och trädde i kraft den 1 januari 1989. HMF-lagen hade nu den form den skulle ha fram till 2003:

”Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. (Lag 1988:835)”

Lagens senare utveckling skildrades tidigare i kapitlet, vilket från 2003 innebar att man räknade in även homosexuella under folkgrupp, och ökade maximistraffet från två till fyra års fängelse.

Det finns en berömd liknelse om en groda som inledningsvis sätts i kallt vatten som inte alls är farligt, men som gradvis värms upp och blir än mer hett, tills grodan till slut befinner sig i kokande vatten och inte hoppar ut eftersom han inte lagt märke till hur hett det blivit; denna liknelse används betydligt mer i engelsk skrift än svensk, där den kallas the parable of the boiling frog. Genom ett antal olika revideringar har HMF-lagen utökats gradvis, när den inledningsvis inte kunde anses vara alltför mycket av ett hot mot yttrandefriheten, medan den i dag grovt inskränker vilka åsikter man kan uttrycka utan rättsliga följder. Även om undertecknad kan ha undgått mindre revideringar, har de viktiga förändringarna ägt rum vid fem tillfällen: tillkomsten 1948 samt revideringarna 1970, 1982, 1988 och 2002. En tidigare fri nation som plötsligt fann den lag som trädde i kraft år 2003 påtvingad den skulle protestera högljutt, men inskränkningen av yttrandefriheten genom denna lag har skett i små gradvisa steg utan mycket till protester i massmedia.

Staten lär folket fascism; delar av folket omfamnar detta

De begränsade lagliga sätt människor har till sitt förfogande för att ifrågasätta invandringspolitiken och dylikt har fått vissa ungdomar att släppa tanken om att uppnå någon förändring genom demokratiska medel. De som växt upp och sett sina landsmän dömas till fängelse för sina åsikter skull har insett att det inte finns någon mening med att försöka diskutera detta som del av samhällsdebatten. I dennas ställe har censurlagarna gett upphov till politiskt våld, där båda ändarna av det politiska spektrumet är inblandade. Även fast dessa aktivister faktiskt läser ideologisk litteratur, så ägnar de sig sällan åt att försöka debattera sina motståndare, utan man föredrar istället våldet som medel.

Det ter sig en intressant utveckling att båda sidor har gett sig in i leken, och om min förmåga till analys inte sviker mig, så är detta hur jag upplever det har blivit på detta vis: För marxisterna, vars politiska motståndare mer eller mindre blivit förbjudna, där den enda anledning till att de inte förbjudits helt har varit att man saknar praktiska möjligheter att göra verklighet av sådant förbud – dessa marxister anser sig vara rättfärdigade i att hata sina motståndare. Eftersom det är ‘meningen’ att nationalisterna inte ska ha rätt att yttra sig, tar marxisterna på sig rollen som både domare och bödel, man pekar ut ”nazister” och attackerar dem. Marxisterna tar för givet att de har en rätt att inte behöva exponeras för sina motståndares budskap, och därför blir det en reflexmässig reaktion att attackera om de får syn på dem.

För nationalisterna, vars yttrandefrihet är beskuren, blir gatuaktivism och handgemäng de enda medel som kvarstår under dessa förhållanden. När man framgångsrikt slår bort marxisterna medan man håller sin fana högt, visar man sin styrka, och propaganda blir av underordnad betydelse. När man vinner gatustriderna, drar man till sig följeslagare. Det enda man kan framföra i sin propaganda, mer eller mindre, är vad för offentliga tillställningar man kommer anordna, för något som flera fällande HMF-domar visat är att det lätt blir rättssak om man ens uttalar sig för sin egen ideologi.

Om man tar massmedias löpsedlar på allvar förekommer det en stor mängd ‘nazistvåld’, men om inte dessa fall helt enkelt är påhittade, så är de vanligtvis försök från marxisternas håll att attackera nationalisternas möten och evenemang, vilka istället lett till att marxisterna åkt på stryk. Den tunga infiltrationen av våldsamma marxister i etablerad massmedia hjälper till att förvrida journalistiken här också, när dessa aktivister ger sin egen version av de bråk de själva deltagit i.

Det har gått så långt att även kvinnor ger sig in i striden i dag, åtminstone om de är beväpnade med något slags vapen. På nationaldagen den 6 juni 2009 attackerades Martin Kinnunen, pressekreterare för Sverigedemokraterna, samt hans flickvän på en tunnelbanestation i Stockholm. Till en början hoppar några män på honom med flaskor medan de skriver ”nazistsvin!” Han springer iväg från dessa, men lite senare anfaller tre unga kvinnor dem med knogjärn och riktar upprepade slag mot deras huvuden, samt börjar sparka på dem när de faller till marken. Misshandeln fortsätter tills vakter ingriper, och då angriper en av de galna kvinnorna även dessa, men man övermannar rappt de tre våldsverkarna, och de blir gripna. Hela händelseförloppet spelas in på övervakningskamera.

Sverigedemokraterna fördömer politiskt våld, deras medlemmar har inte varit inblandade i något sådant, och de tar klart avstånd från nationalsocialismen. Från ett internationellt perspektiv är deras politik tämligen konventionell populisthöger, och något som gör nazistanklagelsen än mer befängd är att de är starka anhängare av staten Israel. Denne man och hans flickvän blev helt sonika misshandlade på öppen gata av vad som måste anses vara terrorister, som gjorde dem till mål på grund av deras deltagande i det parlamentariska systemet. De tre kvinnorna döms alla till drygt ett års fängelse vardera för grov misshandel, men vem vet vad som skulle ha hänt med de två offren om vakterna inte varit på plats så snabbt som de var.

Den 10 september 2010, nio dagar innan valet, var det dags igen för att väpnat överfall mot en av Sverigedemokraternas medlemmar. Enligt sin polisanmälan blev David von Arnold Antoni vid sin lägenhet påhoppad av två maskerade män beväpnade med knivar, som tvingade in sig i hans hem. Inne i lägenheten ska en av männen ha ristat in ett hakkors på mannens panna, och sedan begav de sig av efter att ha stulit hans bärbara dator samt kontanter. När de lämnat huset sprejar de ”rasistsvin” på väggen utanför Antonis hem. Sverigedemokraternas politiske sekreterare uttrycker i massmedia uppfattningen att anfallet var politiskt motiverat, och polisen misstänker de oidentifierade förövarna för olaga frihetsberövande, grov misshandel, grov stöld och olaga hot. Efter att man aldrig hittade några förövare och rättsläkaren betvivlade historien, anmäldes dock Antoni i sin tur för falsklarm.

I slutet av maj 2010, på en inflyttningsfest i en stuga i Skåne en lördagskväll, hade två män i sena tonårsåldern dykt upp bärande kläder som för vissa av de andra närvarande på festen fick dem att framstå som ‘nazister’. Några av dem springer ut och börjar av den anledningen demolera de nyanländas bil, för att sedan överfalla dem med hammare och knivar. En 21-åring som hade kommit till festen lite tidigare försöker skydda de två männen, men nu anfalls även han. Det gäng som anföll dem lämnar nu platsen för stunden, då de fruktar att polisen ska dyka upp, och 21-åringen samt de två männen söker sig till en skogsglänta för att återhämta sig. Lite senare återvänder de tre in i huset, men även det andra gänget kommer tillbaka, och nu får 21-åringen se sig bli huvudmål för deras våld. Dessutom ansluter sig även husets ägare. De slår ned 21-åringen och fortsätter rikta slag mot honom när han ligger på golvet, och den 17-åring som påbörjade den första misshandeln tar nu fram en kniv och skär upp 21-åringen. Nu är denne man inte längre vid medvetande, men ändå fortsätter de att slå honom och stampa på hans huvud. Otroligt nog överlever ändå 21-åringen detta mordförsök, och på sjukhuset får han senare inte mindre än 166 stygn, vilket nästan leder till hjärtstillestånd för honom när läkarna lappar ihop honom. Hans käke slogs också lös under misshandeln.

Under den efterföljande rättegången uppenbarar det sig för det åtalade gänget att de man intalat sig vara ”nazister” inte alls var nazister. Och trots att 21-åringen nästan dog, åtalas ingen av de fyra misstänkta för något mer allvarligt än grov misshandel. Den 26 augusti 2010, som minderårig förbrytare, döms 17-åringen till tio månaders sluten ungdomsvård för att utöver den grova misshandeln också ha rånat en av männen samt hotat mörda en kvinna på festen om hon skulle skvallra för polisen. De tre andra svarande fick också relativt korta fängelsestraff för att ha misshandlat sina offer. Det kan låta otroligt, men en av de svarande, den som hade anordnat inflyttningsfesten, hade bjudit in 21-åringen dit eftersom han var hans kompis, men hade glömt bort denna vänskap när mannen hade försökt ställa sig emellan det anfallande gänget och deras två ursprungliga offer. När han senare stod inför sin kompis i rättssalen försökte han be om ursäkt för det han hade gjort. Vem behöver fiender, med sådana vänner?

Under 17-åringens försvar verkade han mer bekymrad över att han riktat in sig på ”fel person” än att han nästan mördat en människa. En månad tidigare, vid en annan fest, hade denne man också misstagit sig om att några andra personer var ‘nazister’ medan han slog på dem med diverse tillhyggen, bland annat ett bälte.

Påstådda ‘nazister’ är inte de enda som har fått vänstervåldet riktade mot sig; Kristna i både Kristdemokraterna och Livets Ord har även dessa antastats och angripits. Och under valet 2010 fick Nationaldemokraterna genomlida åtskilliga terroristattacker mot dem själva och deras familjer, med ett uttalat ultimatum att dessa angrepp skulle pågå tills de lägger ned sina valkampanjer; denna terrorism undergräver allvarligt demokratins gång.

Söderman

Magnus Söderman, en av den nationella rörelsens ledarfigurer, här representerande Svenska Motståndsrörelsen

Trots många tuffa ord och attacker mot ‘nazister’ som inte alls är det, så undviker marxisterna verkligen att attackera de riktiga nazisterna. Svenska Motståndsrörelsen är den mest välkända och mest fruktade nationalsocialistiska organisationen i Sverige. SMR sätter högt värde på gatuaktivism, när de säljer sin tidning och sprider sina flygblad på våra städers torg, nästan alltid med deras fanor med sig. För SMR är fanatism en dygd, men de har en regel om att endast attackera i självförsvar, en de inte bryter mot. Organisationen ses ofta som ”extremhögerns” frontkämpar, då de inte viker sig hur mycket de än är i numeriskt underläge, och aldrig överger sina kamrater. Detta har dock gjort dem till slagpåsar i massmedia. Här kallar man istället SMR ”den våldsammaste nazistorganisationen i Sverige” och dylika fraser. Motståndsrörelsen anordnar ofta offentliga evenemang, även fast polisen vanligtvis dyker upp hastigt för att skingra dem, på vilket lagligt sätt de än kan. Man skulle kunna tycka att det vore ett ypperligt tillfälle för ‘nazistjägarna’ att visa vad de går för, när SMR visar upp sig.

De gånger marxisterna försökt sig på det, har de inte varit vidare framgångsrika. Till skillnad från de obeväpnade och otränade offer vänsterterroristerna föredrar och vanligtvis uppsöker, är SMR-medlemmarna hårda nötter att knäcka. Den 1 september 2007 hade drygt 20 av Motståndsrörelsens medlemmar samlat sig i Stockholm city och delat upp sig i två grupper för att sälja organisationens tidning. De tar också med sig videokameror så de kan föreviga det som sker, eftersom de förväntar sig att marxisterna ska komma och störa som vanligt. Först får de gå igenom standardexercisen att polisen glor igenom deras tidning för att se om det finns något klart olagligt och åtalbart i den. Lite senare dyker en pöbel på drygt 40 vänsterterrorister upp och anfaller en av SMR-grupperna, som är klart mindre till antalet. Området kring dem förvandlas till en krigszon när man kastar flaskor mot varandra och startar bränder. SMR slår dock tillbaka attacken, och marxistpöbeln slår till vild reträtt medan de lämnar några eftersläntrare bakom sig. En av dessa eftersläntrare blir knivhuggen och förlorar nästan livet, men det är inte helt klart just hur detta gick till.

Efter att man oskadliggjort de fallna vars kamrater övergivit dem, ger sig SMR-gruppen på att följa den flyende pöbeln tills de flytt fältet, för att sedan återgå till att sälja tidningen.

Den knivhuggna marxisten hamnar på sjukhuset och läkarna lägger märke till att om kniven hade åkt in bara lite till sidan om där den nu hade varit, så hade mannens halspulsåder skurits av och han hade dött. Allt han drabbades av nu var en svår hjärnskakning, ett demolerat ansikte och en förskjuten halskota. Två män från denna SMR-grupp grips senare av polisen på grund av mannens skador, och en av dem, Niklas Frost, åtalas på ett besynnerligt sätt för försök till mord, när han hade agerat i självförsvar. Efter denna dust hade Frost och en annan man promenerat runt staden med den knivhuggne mannens blod fortfarande på sina ansikten, likt bärsärkar av i dag hade de inte brytt sig om att tvätta bort det.

Bild från en av Svenska Motståndsrörelsens filmsnuttar

Bild från en av Svenska Motståndsrörelsens filmsnuttar

Efter rättegången döms Frost till sex års fängelse trots att det enda beviset är ett oklart vittnesmål från en person ur den falang som gick till anfall mot SMR-gruppen; den andra mannen döms också till fängelse, men hans brottsrubricering blir medhjälp till försök till mord. Frost står i sitt försvar fast vid att han inte bestrider att han varit på plats och slagit tillbaka marxisterna, men att han inte hade knivhuggit någon. Svenska domstolar kräver vanligtvis klara bevis för att fälla någon, vittnesmål ges inte mycket värde, och sex års fängelse är ett ovanligt hårt straff för denna sorts konfrontation. SMR förklarar att de anser det vara ett rättsövergrepp, och de fällda männen överklagar sina domar. I Svea Hovrätt ändras rubriceringen istället till försök till dråp, och strafflängden reduceras till fem år, medan den andre mannen frikänns.

Efter detta försöker Svenska Motståndsrörelsen dra uppmärksamhet till att Frost har fängslats, och hävdar att han är en politisk fånge som dömts på falska grunder. På SMR:s hemsida, www.patriot.nu, har de en avdelning kallad ”fängslade kamrater”, där man under augusti månad 2010 har inte mindre än sex män uppräknade, utav vilka tre har fått fängelsestraff på minst fem år. Även fast det är underförstått att de anses vara politiska fångar vad det gäller straffens hårdhet, så gör man inte det hela till någon klagolåt; istället ger man besökare möjlighet att skicka brev till dem på anstalterna. När man ser en lista på inte mindre än sex fängslade män, varav en som poserar med ett krypskyttegevär, vid sidan om bilder på automatvapen lite här och där på webbsidan samt att man kallar SMR:s avdelningar för grupper eller nästan, får man helt enkelt intrycket att de vill överföra ett budskap: ”Vi menar allvar.”

Det verkar som att deras aktivism, trots allt myndigheterna gjort för att stoppa dem, har skaffat dem ett rätt stort följe. Det finns ett företag kallat Alexa som sammanställer statistik över Internettrafik på deras webbplats alexa.com. Den 15 augusti 2010, mitt under valrörelsen, är detta hur Svenska Motståndsrörelsens hemsidas popularitet står sig mot riksdagspartiernas bland svenska Internetanvändare. (Siffran är trafikrangen – desto lägre, desto bättre.)

sverigedemokraterna.se 763

nd.se 941
(Nationaldemokraterna)

socialdemokraterna.se 1667
(Deras trafik var rätt måttlig innan valet, men sköt upp rätt nyligen. +50% den senaste månaden.)

patriot.nu 2922
(Den nationalsocialistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen, som inte deltar i något val.)

info14.com 3052
(Nationalsocialistisk nyhetsportal.)

moderat.se 3146
centerpartiet.se 4872
kristdemokraterna.se 5510
(Deras trafik var också låg innan valet, men även den sköt upp. +120% den senaste månaden)

folkpartiet.se 6327
svenskarnasparti.se 7108

(per den 10-08-27, slog inte upp denna den 15:e)
(Svenskarnas parti – nationalsocialistiskt parti som tidigare bar namnet Nationalsocialistisk Front, och som deltar i kommunalval.)

mp.se 7678
(Miljöpartiet)

vansterpartiet.se 9773
Det är rätt anmärkningsvärt att skåda hur relativt lite intresse det finns för de etablerade partierna, jämfört med ‘extremhögern’. I opinionsundersökningar och val brukar svenskarna fortsätta rösta på etablissemanget, men när så många följer vad de organisationer etablissemanget vill krossa håller på med, undrar man vad detta kommer innebära för den politiska stabiliteten. Hur länge kan etablissemanget ta för givet att svenskarna kommer fortsätta böja sig? Det verkar som att spökhistorierna om nationalsocialismen inte betyder mycket för att styra bort unga svenskar från sådana organisationer. När det politiska etablissemanget ständigt bevisar att författningen inte är värd papperet den skrivits på, genom att tänja HMF-lagen och genom andra antidemokratiska tilltag, varför ska då svenska folket fortsätta spela med?

Vår stat leker med elden, och en dag kan Sverige helt enkelt ha vaknat upp till en nationalistrevolution.

| | | 10 december, 2014 12:15
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress