Menu

Ahmed Rami – den politiske flyktingen som blev politisk fånge

Någon gång under mitten av 1940-talet föds en liten pojke in i en familj tillhörande en berberstam i Marocko, som försörjer sig på jordbruk. Han ges namnet Ahmed, men just när han föds är osäkert eftersom man inte registrerar sådant på denna plats under denna tid. Under tonåren flyttar han till staden Casablanca, där han går i skola och till slut också blir lärare. Redan under dessa år är han också en politisk agitator, men går ändå med i armén som vuxen.

Rami är missnöjd med kung Hassan II, Marockos regent under denna period, och betraktar hans regim som korrumperad; han ser Hassan själv som en marionett åt västerländska kolonialmakter. 1972 deltar Rami i ett misslyckat försök att göra uppror mot kung Hassan och flyr landet. Han tar vägen genom Frankrike först, men anländer efter detta i Sverige 1973.

I Sverige blir han varmt välkommen och beskriver i detalj berättelsen om sin invandring till landet i sin självbiografi. Framstående vänsteraktivister blir förnöjda när de får höra talas om att en man sökt asyl i Sverige efter att ha försökt störta en ”kapitalistdiktatur”, och han intervjuas på stats-TV:n under bästa sändningstid; inom kort, innan 1973 har gått mot sitt slut, har han fått uppehållstillstånd i landet.

Under 70-talet är han en av det politiska och kulturella etablissemangets älsklingar medan han också försöker organisera marockanskt motstånd från utlandet. Rami uttrycker klar tacksamhet över den frihet han får åtnjuta i sitt nya land, åtminstone jämförd med den han hade i Marocko, men snart skulle han upptäcka att denna smekmånad inte är villkorslös, när han också börjar uttala sig om förhållanden i det svenska samhället.

Under 80-talet sysselsätter han sig med att stifta åtskilliga internationella islamska bekantskaper, vilket bland annat innefattar att han träffar Ayatolla Khomeini. Han besöker staten Israel 1982 och blir varse om palestiniernas öde under ockupationen; han irriterar sig över hur han upplever svensk media svartmåla islam, och tillskriver judiska organisationers inflytande som orsak till detta. 1988 ger Salman Rushdie ut sin roman Satansverserna, en bok som fördöms i den islamska världen, där man betraktar den som hädelse. I Sverige ges boken däremot stor uppmärksamhet. Året innan hade Rami lanserat en radiostation, där han mestadels talar om konflikten mellan Israel och Palestina, och argumenterar för att den bakomliggande orsaken är judisk rasism – sionism.

Samma år romanen släpps så ger Rami även ut en egen bok – Vad är Israel? Här ställer han sig sådana frågor som:

”Är sionismen ”judisk nazism”? Finns det en judisk maffia? Är Israel en bluff? Styrs USA av den judiska lobbyn och Israel?”

”Varför håller det demokratiska och frihetsälskande Sverige på den sionistiska erövrar- och förtryckarstaten Israels rätt att existera som ”judisk stat” i palestiniernas gamla land, när en enhällig opinion i Sverige fördömt andra kolonialistiska stater och kraftigt fördömer rasismens Sydafrika som ett orättfärdigt statssystem som måste avskaffas?”

Av bokens cirka hundra tusen ord är dessa några av de mest vanliga, de utgör sammantaget drygt ett på 50 ord:

judarnas” 64 gånger
judarna” 289 gånger
judiska” 550 gånger
judar” 434 gånger
juden” 23 gånger
jude” 55 gånger
sionisternas” 38 gånger
sionisterna” 205 gånger
sionistiska” 322 gånger

Senare skulle han också kalla den Justitiekansler som åtalade honom för ”Judekanslern”.

På grund av radiostationen och boken blir judiska kretsar i Sverige nu mycket förgrymmade över Ramis aktivism och börjar undersöka vilka juridiska möjligheter som står till buds för att tysta honom. Under år 1988 lämnar Svenska Kommittén Mot Antisemitism in en stämningsansökan hos Justitiekanslern, som åtalar Rami nästföljande år. När rättsfallet börjar uppmärksammas, beskrivs han som ”antisemit” i kvällstidningen Expressen, men ges inte någon möjlighet att försvara sig. Den 5 september 1989 hålls huvudförhandling vid Stockholms tingsrätt, och den 14 november avlämnas den dom där han döms till sex månaders fängelse eftersom man funnit att hans bok och radiosändningar brutit mot HMF-lagen.

Han överklagar domen, men i Svea hovrätt får han samma straff nästföljande år. Denna dom blir prejudicerande, och från och med nu kommer människor dömas för HMF på lösare grunder än innan. Medan få människor hade blivit åtalade under HMF-lagen tills nu, skulle desto fler bli det under de kommande två årtiondena.

Medan rättsprocessen pågår skriver Rami inte mindre än tre böcker – hans självbiografi 1989, Ett liv för frihet; samma år Israels makt i Sverige också, samt Judisk häxprocess i Sverige år 1990. Från judiskt håll anmälde man alla dessa till Justitiekanslern, men endast Vad är Israel ledde någonsin till åtal.

Efter den fällande domen blir han av med sin radiolicens under ett år, men när han får tillbaka den så återupptar han sändningarna och avhandlar samma ämnen. Han gillar att högläsa verk som visar hur världen historiskt sett betraktat judarna. Under 1991 blev han återigen polisanmäld för sin framställning av ”judiskhet”.

”Jude, judiskhet: I de stora världsspråken finns en samling ord, som beskriver ett särskilt slags bedrägligt beteende. 1 engelskan har vi verbet ”jew”, ”to jew somebody” betyder att lura, svindla eller skoja upp nån. Motsvarande uttryck i det tyska språket är verbet ”jüdeln”. Med ”zu jüdeln” menas att ockra och köpslå. I franskan har vi substantivet ”juif’ med innebörden ockrare. Dom stora kulturspråken har således besläktade uttryck för ett agerande riktat mot det rättfärdiga samfundet.”

”Våra svagheter: Den judiska kraften får makten över sitt offer genom att vädja till och frammana dennes svaghet. Vi har alla större eller mindre brister, och det är detta som gör oss till människor och skiljer oss, från det gudomliga. Vi är fega, andligt vacklande, lystna på nöjen och njutning. Vi har bristande intelligens osv. En fullödig människa måste också ha en inre mjukhet, en medkänsla med andra, en strävan efter det som är skönt och vackert, förmågan till kärlek. Det är denna vår svaghet, det veka och mjuka i vårt inre, som utgör näringen för den judiska makten. Det saknas inte förebilder i naturen, tänk bara på parasitstekeln, som lägger sitt ägg i värddjurets kropp. Det hjälplösa offrets inre mjukdelar blir sedan föda för den krälande parasitmasken.”

”Om vi går till senare tider – till vårt århundrade – så finner vi att så gott som alla mer eller mindre perversa sexualteorier har lanserats av och drivs av övervägande judar.”

”Våld, pornografi och könshandel är ju den organiserade brottslighetens kännetecken. Det är ett ovedersägligt faktum att de judiska urkunderna, Torah och Talmud, formligen svämmar över av uttryck för bestialiskt våld och perverterad sexualitet. Denna vålds – och sexualfixering går också igen, som en röd tråd, hos många senare judar, t ex Sigmund Freud.”

År 1992 fälls Rami för ovanstående uttalanden, och detta år avskedas han också som fransklärare på grund av den negativa publicitet tryckfrihetsrättegångarna har inneburit för honom. Nästa år, 1993, har Sverige fått en ny Justitiekansler – Johan Hirschfeldt – som undersöker huruvida ett flygblad Rami har spridit – ”Fakta istället för judisk propaganda” – faller under HMF-lagen, men går inte vidare med åtal. Nu börjar hans radiosändningar gå mot sitt slut, men under 1996 tar han sin aktivism till ett nytt medium – Internet. Han sätter upp en webbplats med samma namn som radiostationen – Radio Islam – på www.radioislam.org.

På denna webbplats, som är tillgänglig på en stor mängd olika språk, kan man läsa sådana artiklar som ”USA:s härskare – de är judar allihop!” och ”Judisk makt i Ryssland”. Webbplatsen har också en utförlig lista över judar på framträdande positioner i det svenska samhället, vilket förargar de utpekade. Det dröjer inte särskilt länge innan även denna webbsida leder till en brottsutredning under HMF-lagen; år 1998, efter en anmälning från Svenska Kommittén Mot Antisemitism, beslutar chefsåklagare Tora Holst om husrannsakan mot Ramis hem och skickar dit polisen eftersom han misstänks ligga bakom webbsidan, men en 18-årig kvinna tar på sig ansvaret för innehållet på den och utredningen läggs ned.

Under tiden intervjuas han av den nationalsocialistiska tidsskriften Nordland, där han säger att ”Hitlers misstag var att han var för human.” Han blir också inskriven i amerikansk-judiska Anti-Defamation Leagues lista över antisemiter på Internet.

År 2002 stöter Rami på den fjärde Justitiekansler som inleder förundersökning mot hans politiska förehavanden; nu har Göran Lambertz tagit på sig det ämbetet. Under september månad 2002 gör polisen återigen husrannsakan hos Rami och beslagtar fyra datorer samt diverse digital media, i hopp om att hitta bevis för att han ligger bakom webbplatsen. Tora Holst säger till en tidning att strax innan husrannsakan hade ”även viss spaning har gett resultat” i deras förundersökning, med vilket möjligtvis menas den omfattande övervakning polisen har gjort av trafiken på Internet.

Strax efter detta, under 2003, förklaras Rami återigen misstänkt för att ha gjort sig skyldig till tryckfrihetsbrott genom sin webbplats, men efter att åklagarmyndigheten inte lyckas ta fram något bevis man kan använda i rätten, tvingas man returnera Ramis egendom i juni månad 2004. Trots det avsevärda besvär dessa förundersökningar varit för Rami med husrannsakan, beslagtagen egendom och dylikt, krävdes varken under 1998 eller 2002 något mer än Justitiekanslerns vilja att åtala för att man skulle kunna skrida till verket. Man hade kunnat vänta sig att det hade fastställts att ett ‘brott’ (i den svenska meningen) faktiskt hade blivit begånget innan man kunde gå vidare med husrannsakan, genom att låta en domstol avgöra att materialet verkligen utgjorde tryckfrihetsbrott. Men det kanske är rätt bekvämt för åsiktspolisen att kunna bryta sig in i människors hem och hålla deras datorer beslagtagna i åratal – det blir ett rätt effektivt sätt att bestraffa åsiktsbrottslingarna med utomrättsliga metoder. Det som slutligen omöjliggjorde åtal var att Rami hade sin webbplats på amerikanska servrar, i ett land där de faktiskt åtnjuter yttrandefrihet. Och amerikanska företag låter lyckligtvis inte socialistdiktaturer avgöra vilka människor de kan ha som kunder.

Även fast man ibland diskuterar yttrandefrihet i Sverige, så bjuder man vanligtvis inte in landets dissidenter under dessa symposium. Med början den 11 februari 2009 hölls en utställning vid Nobelmuséet med namnet Yttrandefrihet – var går gränsen? Som är så vanligt i den moderna svenska tradition där man aldrig ägnar sig åt självkritik, bjöd man inte in något av den svenska censurens offer. Istället framställdes Salman Rushdie som den störste martyren av dem alla. I anslutning till detta bjöd man också in en man som skrivit om maffians inflytande i södra Italien att tala om detta på stats-TV:n.

Eftersom man nu diskuterade yttrandefrihet i media, bjöd studenter vid Linköpings universitet faktiskt in en av samhällets kastlösa för att bidra med sin åsikt om detta – Ahmed Rami. Även fast han bjudits in för att tala om yttrandefrihet och inte sina egna åsikter, hade de nog aldrig kunnat vänta sig den hetluft de skulle hamna i. Studenterna fördöms av massmedia och blir tvungna att försvara sig själva i intervju efter intervju om detta.

Den 22 maj har Dagens Nyheter en ledare med rubriken ”Håll rasismen kort”, där man framför detta självmotsägande argument:

”Inbjudan ger intryck av att Rami har något viktigt att tillföra debatten om yttrandefrihet. Men borde inte det faktum att han grovt missbrukat yttrandefriheten för sina egna syften, det vill säga att sprida lögner och fördomar om det judiska folket, diskvalificerat eller åtminstone gjort honom tämligen ointressant i en sådan diskussion?”

Tidningen drar sig inte heller för att sprida lögner:

”Det är inte heller en självklarhet att personer med rasistiska åsikter ska ges utrymme att sprida sina idéer på svenska universitet.”

Det är bara det att han var där för att tala om yttrandefriheten, inte sina egna ”rasistiska” åsikter.

Östgöra Correspondenten har också en ledare nästföljande dag med rubriken ”Judehat bör inte legitimeras på LiU”. Även denna ledare erbjuder självmotsägande argument:

”Yttrandefriheten är till för att skydda den som har obekväma eller kontroversiella åsikter. Syftet är att samhällsdebatten bör vara så fri som möjligt.”

”Att bjuda in Ahmed Rami till en debatt om yttrandefrihet är därför lite som att bjuda in en serievåldtäktsman till en debatt om mäns våld mot kvinnor. Går det att se något konstruktivt i en sådan provokation? Det är mycket tveksamt.”

Det är denne författares uppfattning, att faktumet att Rami har anmälts till Justitiekanslern för minst nio olika fall av ‘tryckfrihetsbrott’ gör honom mer lämplig än någon annan att reflektera över yttrandefriheten i vård land. I skrivande stund har samhällsdebatten i Sverige återgått till den ”normala”. I politikerbloggar såsom den tillhörande Jan Björklund, förblir landets egna oliktänkande kastlösa. I ett nyhetsbrev den 10 mars 2010 med titeln ”Nu gäller det vår yttrandefrihet” slår sig Björklund på bröstet om nödvändigheten av att försvara de som förtalar islam på provokativa sätt och som blir fysiskt attackerade för det, men han nämner inte en enda person som dömts för ”tryckfrihetsbrott” i Sverige.

Men naturligtvis nämner han Salman Rushdie.

| | | 8 december, 2014 18:31
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress