Menu

Sanningen har kommit ut… och dementeras

En journalist vid namn Peter Bratt hade under 1973 avslöjat en konfidentiell svensk underrättelsetjänst kallad IB, Informationsbyrån, som spionerade på svenska medborgare och höll register över deras politiska sympatier, en organisation vars verksamhet i stort sett var i socialdemokraternas händer. Det visade sig att IB även samarbetade med utländsk underrättelsetjänst, och flera hundra tusental människor hade hamnat i deras arkiv. För att han röjt information om denna hemligstämplade verksamhet hade Bratt fällts för spionage och fått sitta ett år i fängelse. Nu under 1977 var det dags för honom att slå till igen. Bratt hade nyligen blivit anställd på Dagens Nyheter, och tidningen pressade honom att komma fram med ett journalistiskt ”scoop”.

Som del av denna anställning hade Bratt gått på en kurs om ekonomisk brottslighet, och här hade han träffat på Leif G.W. Persson, en ung man vid ungefär samma ålder, som arbetade på Rikspolisstyrelsen. Dessa två hade knutit an under denna kurs och hållit kontakten även efteråt, och under november detta år skulle det resultera i en skandal av nästan samma magnitud som den tidigare IB-affären. Bratt hade gett sig på att gräva i den gamla Hoppaffären, och slogs av att ingen hade dömts för otukt med minderåriga, trots att det hade uppdagats att vissa av flickorna inte hade åldern inne. Till en början kontaktar han åklagare Wolff, men denne är inte intresserad av att tala med Bratt, så härnäst vänder han sig till sin vän Persson, för att se vad för uppgifter han kan få ur honom.

Med detta hade Bratt kammat hem storvinsten, eftersom Persson arbetade mycket nära Rikspolischef Carl Persson och hade varit närvarande när han skrivit sin promemoria. Ännu vid denna tidpunkt var det ytterst få som kände till promemorian, men denne Persson verkade nästan överlycklig att få avslöja dess existens för en journalist. Bratts och Perssons redogörelser för vad som händer härnäst skiljer sig åt, men efter att Bratt hade ringt upp Persson i mitten på november 1977, får Bratt reda på att det finns en promemoria, och Lennart Geijer är en av de namn som nämns. Persson tar för givet att källskyddet ska försäkra hans anonymitet när han talar med en journalist, men snart nog skulle han hamna i korselden på grund av att han spridit dessa uppgifter.

Persson vandrar nu över till sin chef Carl Persson och berättar för honom att Bratt på något vis har fått kännedom om denna promemorias existens, vilket gör honom mycket häpen; Bratt, å andra sidan, börjar snickra på en artikel med den bristfälliga information han har och får sin chefredaktör att något motvilligt godkänna den. Bratt ringer Persson än en gång också, för att bekräfta att det han skriver i artikeln stämmer. Sedan springer han direkt och berättar för resten av redaktionen på DN att hans källa stod bredvid Rikspolischef Carl Persson när han bekräftade allt.

Den 18 november trycker DN Bratts artikel, och skandalen är ett faktum. Här hävdar han att sex namn hade utpekats som misstänkta för att ha köpt prostituerades tjänster, i en promemoria från Carl Persson till Palme, och att före detta justitieminister Lennart Geijer var en av dem; han påstår också att Persson varnat Palme om Geijers samröre med prostituerade så tidigt som 1969. Artikeln skapar stor uppståndelse, och både annan massmedia samt även det politiska etablissemanget frågar sig: Vad känner Bratt till, och hur fick han reda på det?

Olof Palme ger gensvar i samma tidning den 20 november och kallar uppgifterna ”löst skvaller kompletterat med förvanskningar, lögn och förbannad dikt” samt beskriver Bratts sorts journalister som ”skabbiga råttor med gula betar och nakna svansar.” Blaskorna Aftonbladet och Expressen intervjuar också myndighetsanställda som var involverade i utredningen och som dementerar allt. Helt plötsligt står Peter Bratt och DN under en omfattande kanonad.

Utan någon bevisföring till stöd för artikel, viker sig DN mycket snabbt för trycket och ber Geijer om ursäkt så väl som överlämnar 50 000 kronor i skadestånd. Geijer intervjuas upprepade gånger om affären och beklagar sig över vilken chock det har varit att ha blivit anklagad för detta, men att de nu verkade vara över. Även fast både Bratt och DN har blivit offentligt förödmjukade vid det här laget, räcker inte detta för vissa människor; nu bestämmer de sig för att ta reda på just vem som läckte uppgifterna. Särskilt Aftonbladet lägger ned resurser på detta och ger uppdraget till Jan Guillou. Guillou hade precis som Bratt suttit i fängelse som följd av den tidigare IB-affären, och han tror han kan få Bratt att avslöja sin källa.

Efter att Bratts artikel trycktes, har man inom etablerad massmedia hävdat att denna historia har sitt ursprung i Carl Persson och hans ideologiska skiljaktigheter med Geijer. Man hävdar att detta var ryktesspridning från hans sida, för att svärta ned Geijers goda rykte. Detta blir också det utgångssätt Guillou väljer för att närma sig Bratt. Eftersom båda av dem tillhör den yttersta vänstern, försöker Guillou övertyga Bratt att han har blivit bedragen av borgerligheten, att de utnyttjat honom för att trycka en uppdiktad historia med syfte att förstöra Geijers anseende. Bratt börjar tro på detta, och nu kontaktar han sin vän Leif G.W. Persson, artikelns källa, med en bandspelare körande i bakgrunden. Han försöker diskret få Persson att erkänna att han är källan, men Persson börjar fatta misstankar, och Bratt lyckas inte spela in något av värde efter ett 30 minuter långt samtal. Dock har Bratt berättat för Guillou att Persson är källan, och nu försöker Guillou kontakta honom istället och få honom att lätta på hjärtat.

Guillou lyckas dock aldrig skaffa sig några bevis, så allt Aftonbladet kan göra är att offentligt avkräva DN på källan. Vid denna tid har DN slagit till reträtt, och snart nog nämner blaskan uttryckligen Persson som källan. På grund av Palmes starka ställning i samhället även när han inte längre är statsminister, är trycket starkt på Carl Persson att avgå, eftersom Palme anklagar honom för att ha spridit rykten genom sin medarbetare. Carl Persson blir bestört över att behandlas så här efter 35 års trogen tjänst i rättsväsendet, och i december 1977 lämnar han sin post öppen; Leif G.W. Persson avskedas helt enkelt.

| | | 10 december, 2014 08:28
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress