Menu

Prostitution och brottslighet infiltrerar staten

Under 1970-talet hade det etablerats inte mindre än 200 porrklubbar och bordeller i Stockholm allena, och eftersom det var lagligt både att köpa och sälja sex, så var prostitutionen mycket öppen på stadens gator. Något som kanske mer än något annat visade vilket prostitutionsnäste landet hade blivit var det faktum att många unga kvinnor, även minderåriga sådana, smugglades in i Sverige för att gå på gatan för sina hallickar. En intakt sedlighetsrotel var ett minne blott – sex sågs som en handelsvara man utbytte som vilken annan. Narkotikan hade också etablerat sig väl i ett land där man tidigare hade haft en mycket utpräglad fientlig hållning gentemot droger, något som var ett resultat av den idrottsrörelsen samt den kristna nykterhetsrörelsen. Samhället var på väg utförs som följd av den liberala moralen.

Vissa människor hade varit tidiga med detta. År 1958 skulle juristen Lennart Geijer, som senare skulle bli justitieminister, snart fylla 50 år, och han var både gift och sysselsatt vid fackföreningen TCO. Detta äktenskap var tämligen öppet, och uppenbarligen med sin frus goda minne började han träffa en 18-årig kvinna vid namn Lillemor Östlin. Lillemor hade hoppat av grundskolan efter åttonde årskurs och levde under klandervärda förhållanden – hon försörjde sig genom narkotikaförsäljning och prostitution. Geijer hjälper henne med pengar i utbyte mot sexuella tjänster, och hon blir i praktiken hans personliga kurtisan. Under samma tid har Lillemor även ett förhållande med en knarklangare, men detta tycks inte ha bekymrat Geijer särskilt mycket.

Det ter sig som att Geijer försökte få Lillemor att hålla sig i styr, men han skulle snart finna sig ha tagit vatten över huvudet med denna kvinna, som när hon skrev sina memoarer för några år sedan, Hinsehäxan, skröt om att hon tillbringat mer tid bakom galler än någon annan kvinna i Sverige, drygt 20 år. Under augusti månad 1967 dömdes Lillemor för egenmäktigt förfarande, urkundsförfalskning och checkbedrägerier, för vilket hon dömdes till ett års fängelse. Geijer försöker använda sitt inflytande som konsultativt statsråd för att få Lillemor villkorligt frigiven. Han är dock ensam om att ha någon sympati för henne och hennes fall, och hon åker in i fängelse. Ett år senare, under september 1968, döms hon för häleri och narkotikabrott till ett år och två månader.

Efter att hon släpps fri igen blir hon dömd för narkotikaförseelse och urkundsförfalskning till ytterligare tio månader. Vid det här laget hade Geijer blivit justitieminister, och hans samröre med denna kvinna blev känt för polisen när de efter att ha letat igenom hennes lägenhet i november 1970 funnit en telefonbok med hans hemnummer. Detta ärende når ända upp till toppen av Rikspolisstyrelsen, som hade letts av en man vid namn Carl Persson ända sedan den grundades år 1964.

Carl Persson var en man med fast övertygelse och en traditionell syn på polisverksamheten, vilket naturligtvis satte honom på kollisionskurs med hans faktiska chef – Geijer. Geijer hade tillkännagivit att fängelserna skulle rensas från alla utom de mest farliga förbrytarna och ersättas med behandlingsprogram. Han ska ha yttrat att han ville få ned antalet intagna på landets fängelser från 4 000 till runt 70, och han var inte mycket av en vän av privat egendom heller – som han såg det, så kunde en person stjäla något från en annan person om han ansåg sig behöva denna sak.

Denna affär, som hamnat hos Perssons byrå kort efter att Geijer fått tjänsten, skulle bli början på en kylig relation mellan honom och Geijer. Som en följd av att Geijer haft umgänge med denna kvinna hade Persson skickat ett PM till statsminister Palme, där han beskrev Geijer som en säkerhetsrisk. I denna veva blev Geijer tvungen att avsluta förhållandet med Lillemor, som nu hade fyllt 30 och var inlåst i fängelse större delen av tiden, men detta var långt ifrån den enda gången då Geijer umgicks med den organiserade brottsligheten och avvikarna i samhället.

Geijer och organiserad brottslighet

Om Geijer inte hade gjort bort sig tillräckligt genom affären med Lillemor, så skulle han nu överträffa sig själv. 1974 hade en tvåbarnsmor, här kallad Lena, haft anställning som assistent vid statsrådsberedningen, där även Geijer arbetade. Utöver detta var hon nämndeman för socialdemokraterna i Södertälje, och ledde även studiecirklar genom ABF för intagna på anstalter, där dessa fick lära sig yrkesfärdigheter. I denna syssla stötte Lena på åtskilliga förhärdade brottslingar, av vilken en var en baltisk invandrare hon skulle bli mycket förälskad i.

Denne man runt 40 år gammal, som här kommer kallas Lasse, hade dömts för upprepade brott ända sedan tonåren, och satt nu på klass A-anstalten Hall. Men efter drygt 20 års brottslighet hade han lyckats övertyga kriminalvården att han nu skulle bättra sig och fick en nådeansökan godkänd, efter att ha bedrivit akademiska studier innanför fängelsemurarna. Han agerade även själv cirkelledare inom detta ABF, och genom denna syssla skulle han komma att möta Lena. Även fast Lena var gift vid detta tillfälle, så övergav hon inom kort sin man och skiljde sig, för att sedan flytta in med Lasse i augusti 1975, strax efter att han blivit frigiven från fängelse. På grund av hans goda uppförande hade rättsväsendet låtit förkorta hans straff med tio månader, vilket ytterst godkändes av justitieminister Lennart Geijer. Under 1973 hade han dömts för urkundsförfalskning, häleri, olaga vapeninnehav, förberedelse till grov stöld och en del annat till två år och fem månader, men var nu en fri man igen.

När massmedia fick reda på att denne Lasse hade ett förhållande med en assistent vid Geijers kontor så spreds ryktet att denna bekantskap var det som legat bakom den godkända nåden. Och Lasse skulle snart bevisa att den tillit rättsväsendet hade visat honom var ett misstag, eftersom han direkt återupptog sin gamla brottslighet så snart han blivit frisläppt. Denna sommar hade Lasse börjat smuggla stora mängder narkotika från det europeiska fastlandet till en lagerlokal han hade hyrt, som sedan skulle sprida över hela Sverige därifrån.

Under narkotikapolisens spaningsarbete blir de bestörta när de får reda på att den som ligger bakom smugglingen är någon som har kopplingar till statsrådsberedningen. Denna verksamhet, med förgreningar i flera europeiska länder, var inte bara någon simpel turistsmuggling, och polisen är övertygad om att Lena måste känna till vad Lasse håller på med.

Den 11 augusti 1976 gör polisen slutligen ett tillslag mot lagerlokalen när man var i färd med att flytta ett lass narkotika till ett annat lager, men Lasse smiter undan. Nästa dag grips Lena misstänkt för medhjälp till brott. Hennes namnteckning finns på ett antal olika kontrakt för lagerlokaler och biluthyrningar, och hon har följt Lasse på resor ut i Europa, men hon står ändå fast vid att både hon och Lasse är oskyldiga. Gripandet vid statsrådsberedningen skapar rubriker, och den borgerliga oppositionen fördömer regeringen för att den låtit detta ske.

Av mystiska anledningar hade Lasse gått under jorden samma dag som han skulle gripas, och han håller sig borta från polisen i ett eller två år innan han återigen är fängslad. Olof Palme, som då var statsminister, skulle senare berätta hur Lena hade vänt sig till ett antal personer vid statsrådsberedningen för att få Lasse benådad, men Lena friades till slut från alla misstankar och gavs ny anställning av partiet efteråt. Sådan är den svenska rättvisan.

| | | 10 december, 2014 08:22
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress