Menu

Efterdyningar

År 1991 hävdes slutligen sekretessen på Carl Perssons promemoria, och Svenska Dagbladet skrev en artikel om den: ”Olof Palme ljög om Geijeraffären”. Vid det här laget var Palme inte längre vid livet, efter att att ha blivit mördad fem år tidigare, och så länge han levde avslöjades aldrig hans smutsiga förehavanden för allmänheten. Dagens Nyheter skriver också de en artikel, men snart dör historien ut än en gång utan att man företar sig någon utredning – den enda person utöver Sigvard Hammar som avslöjats som trolig kund hos Doris Hopp är Lennart Geijer. Så ligger det till än i dag, då de förhörsprotokollen från den ursprungliga rättegången fortfarande är hemligstämplade.

I början av 2000-talet var det återigen dags för affären att ges uppmärksamhet. En före detta socialarbetare vid namn Deanne Rauscher, som hade varit i kontakt med Doris Hopp under 80-talet, bestämde sig för att börja gräva i ärendet, för att se om man kunde få fram något nytt. Hon slår sig ihop med Janne Mattsson, en av personerna bakom TV-programmet Studio S 1978, och de börjar samla material. De går igenom de offentliga kassettbanden med de inspelade samtalen mellan Doris Hopp samt hennes kunder och prostituerade, såväl som intervjuar poliser och påstådda kunder. Efter tre års arbete levererar de en bok på 380 sidor som ges ut 2004, med namnet Makten, männen, mörkläggningen.

Även fast det journalistiska värdet av att ta itu med det som få människor hittills velat göra är mycket stort, består en stor del av boken av ogrundad ryktesspridning, och man slänger omkring sig kända namn på löpande band, personer man påstår har varit kunder hos Hopp. Vid denna tid har Eva Bengtsson ännu inte stigit fram som före detta prostituerad, och hon och hennes kusin kallas i boken Liv och Emelie. Denna bok är dock den första gång de ges möjlighet att dela med sig av sina berättelser, åtminstone återgivna i andra hand, även om det egentligen bara är Eva som gör det i någon större utsträckning. Historien om hennes barndom och placering på barnhemmet redogörs för av henne och hennes kontaktperson där, och när boken trycks, är affären återigen i blickfånget.

Den första uppmärksamhet boken ges är reaktionen från de politiker som utan mycket till bevis utpekas som kunder i boken. Centerpartiets Olof Johansson förargas över henne för att ha förtalat honom, men varken han eller någon polisanmäler någonsin detta. I boken hittar man inte mycket till konkreta bevis, och utöver den verbala konfrontation dessa påståenden inledningsvis ger upphov till, verkar samhället i stort inte visa alltför mycket intresse för affären.

Under 2006 kör den kristna tidningen Världen idag, tillhörande Livets ord, också ett antal artiklar om denna härva, där de precis som Rauscher intervjuar Eva Bengtsson. Världen idag kommer med det uppseendeväckande påståendet att Palme faktiskt var en av klienterna, grundat på Evas vittnesmål. De trycker en längre intervju med henne, där hon berättar om det hårda liv hon fått leva då ingen trott på henne och mörkläggningen aldrig upphört; de pratar även med hennes kusin, som namnger ett stort antal kända personer. Efter att hon känt uppbackningen från denna media, får Eva modet till sig att gå ut offentligt om sin bakgrund. Hon bestämmer sig för att se om hon kan få något skadestånd för det hon gått igenom, och i december månad 2007 skickar hon in ett klagomål till Justitiekansler Göran Lambertz genom advokatfirman Lawhouse:

”Polisen under ledning av åklagaren hade fullt tillräckligt med material för att gå vidare i ärendet mot ett åtal. Trots utredningsmaterialet har det skett en mörkläggning, i syfte att skydda brottslingarna på grund av att de tillhört eliten inom politik, stat och näringsliv. Flickornas rättigheter som medborgare och brottsoffer har kränkts då staten trots sin kännedom om brotten har underlåtit att beivra de brott och lagföra de män som förgripit sig på dem.

Begrepp som myndighetsmissbruk och rättsröta har sällan, om ens någon gång, varit så passande som i detta fall. Statens svek mot flickorna har fått till följd ett psykiskt lidande som alltjämt plågar dem och har deformerat deras liv.

Eva Bengtsson och kusinen fordrar en ursäkt av svenska staten och en ersättning om vardera en miljon kronor i skadestånd. Jag får utgå ifrån att staten ej åberopar preskription då det vore synnerligen stötande för den allmänna rättskänslan.”

Den 26 februari 2008 lämnar Lambertz ifrån sig sitt beslut:

”Ersättningsanspråk med hänvisning till handläggningen av det s.k. bordellärendet

Beslutsdatum 2008-02-26

Diarienummer 8235-07-40”

Utdrag ur dokumentet (JK:s kursiv):

Står det klart att Eva Bengtsson och kusinen har utsatts för ett allvarligt skadeståndsgrundande fel genom att polis och åklagare avstod från att beivra sexualbrott som de hade utsatts för, och har de i så fall drabbats hårt av detta fel? Jag har ansett mig böra undersöka ärendet så långt att jag efter en rimlig insats av tid och arbete kan bedöma om den angivna förutsättningen är uppfylld.

Med den angivna utgångspunkten har jag inte haft någon anledning att försöka utreda vilka personer som var flickornas kunder.”

”Utredningen visar enligt min mening att det inte finns någon anledning att betvivla att Eva Bengtsson och hennes kusin utsattes för en stor mängd sexualbrott. Eva Bengtsson var bara 14 år när övergreppen började och utsattes sålunda för det brott som då kallades otukt med barn.”

”Jag har alltså kommit fram till att staten inte bör avstå från att åberopa preskription.

Med denna bedömning saknar jag anledning att gå in på frågan om vilken skada som Eva Bengtsson eller kusinen har drabbats av, liksom på frågan om det har förekommit ett tjänstefel som grundar rätt till ersättning för kränkning.”

”Eva Bengtssons och hennes kusins anspråk är preskriberade. Det kan inte anses stå klart att det begicks allvarliga fel mot henne eller kusinen. Justitiekanslern har då inte skäl att avstå från att åberopa preskription. Skadeståndsanspråken ska därför avslås.”

Inget skadestånd…

Önskemålet om en ursäkt

Eva Bengtsson och kusinen har begärt en ursäkt för det som myndigheterna har utsatt dem för.”

”Justitiekanslern bör i varje fall inte be om ursäkt för statens räkning när det gäller händelser som inte har kunnat utredas med tillräcklig grad av säkerhet.”

… och ingen ursäkt

”Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår, med hänvisning till preskription, Eva Bengtssons och hennes kusins begäran om ersättning av staten.”

Och detta beslut fattat av JK Göran Lambertz är var samhället står i dag – kunderna har fortfarande inte drabbats av några juridiska följder för att de förgrep sig på barn, och offren har inte fått någon ersättning. Ej heller har man nått någon klarhet om just vad som ägde rum.

Barn åtrås fortfarande

Även fast samhällets attityder har förändrats något sedan 70-talet och de som förgriper sig på barn inte blir särskilt populära, är slaget ännu inte vunnet. Då och då avslöjas pedofiler högt uppe i samhället, rätt ofta som en del av homolobbyn, och det finns fortfarande aktivister som vill få samhället att betrakta pedofili som något naturligt. Det finns en webbplats på pedofil.se där man försöker tona ned fenomenets allvar, och där man till och med hävdar att acceptansen för pedofiler att ses som människor som precis som de homosexuella inte anses kunna kontrollera den sexdrift de fötts med är på frammarsch. Från webbplatsen:

”Acceptansen för pedofiler har ökat märkbart under de senaste åren, det beror på att människor har ställt sig själva en mycket enkel fråga. Varför accepteras homosexuella men inte pedofiler?”

”Det som skiljer nutiden från historien är att vi idag har en helt annan kunskap kring sexuella minoriteter och vi vet att ingen människa väljer sin läggning eller kan skyllas för den. Vi vet även att läggningen i sig inte innebär några inneboende problem som automatiskt leder till ett viss sorts beteende. Alla människor är unika individer oavsett läggning och det finns inte längre någon ”synd” eller andra skäl till att avsky dem.”

Under rubriken ”En gemensam kamp för friheten” betonar man vikten av att även börja acceptera pedofiler, och man beklagar sig över att de homosexuella aktivisterna övergivit sina forna bundsförvanter när de placerat sig i det allmänna rummet, och besökare på webbplatsen uppmanas att ge sig ut och kämpa för deras frigörelse genom deltagande i samhällsdebatten.

I en avdelning kallad ”Forskning & kunskap om pedofili” påstås det att umgänge med ”samtycke” mellan en vuxen och ett barn inte medför någon psykologisk skada. Det framställs som att barnen aktivt söker denna närhet med vuxna, och att det inte är något fel om vuxna svarar på detta. Ett antal påstådda fallstudier citeras där pojkar som ännu inte kommit in i tonåldern sägs kräva att deras vuxna livskamrater har sexuellt umgänge med dem.

Det är helt enkelt befängt att sådant material tillåts under yttrandefriheten, medan man kan dömas till fängelse om man predikar vad Bibeln har att säga om sådant beteende – se Åke Green-fallet.

| | | 10 december, 2014 08:30
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress