Menu

Det är inte slut riktigt än

Den 3 maj 1978 tar man återigen upp härvan på TV-programmet Studio S, efter bland annat en man vid namn Janne Mattsson gjort efterforskningar och funnit att Bratts artikel 1977 hade mestadels varit sann, och att det verkligen funnits en promemoria. Mattson skulle många år senare även vara medförfattare till en bok om Geijeraffären. Riksdagsmännen ställs än en gång till svars om dessa påståenden, och för första gången står de nu inför belackare beväpnade med verkliga fakta. En vecka efter TV-programmet håller riksdagen en utredning om detta ärende.

Riksdagsdebatten den 9 maj 1978 började med att VPK:s ordförande Carl-Henrik Hermansson grillade statsminister Thorbjörn Fälldin och före detta socialdemokratiska partiordförande för att de deltagit vid Bilderbergkonferenser. Sedan går man över till dagens huvudfokus: (Det som följer här är endast korta utdrag, men stycken mellan citationstecken är intakta i sin helhet.)

”§ 7 Om utredning rörande ledande politikers samröre med den organiserade prostitutionen, m. m.”

Statsminister THORBJÖRN FÄLLDIN:

”Det är riktigt att dåvarande rikspolischefen Carl Persson lämnat över en promemoria i ämnet till dåvarande statsministern Olof Palme. Om den saken har Olof Palme uttalat sig i en artikel den 20 november 1977 i Dagens Nyheter.

I artikeln erinras om att det, i samband med polisutredningen rörande den s. k. bordellmamman i Stockholm, hade spritts rykten om att ett antal kända svenskar – bl. a. ämbetsmän, statsråd och framträdande riksdagsledamöter – hade varit kunder på bordellen.”

”Det var i samband med regeringsskiftet som Olof Palme överlämnade den aktuella promemorian till mig. Han berättade samtidigt att han låtit företa vissa efterforskningar med anledning av promemorian och att han kommit fram till att det saknades varje grund att gå vidare med saken i form av särskild kommission.

Jag – och sedermera även justitieminister Sven Romanus – tog del av innehållet i promemorian. I en passus där omtalades att bordellmamman uppgivit namn på kända kunder som hon skulle ha haft. Några exempel angavs. Jag kunde på rak arm konstatera en direkt lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var med bland de uppgivna kunderna. Jag vill här skjuta in att jag inte avser att medverka till otillbörlig ryktesspridning genom alt uppge något av de andra namnen.”

”Vår uppfattning blev densamma som tidigare Olof Palmes: det saknades för regeringens del grund för att gå vidare med saken i form av särskild kommission. I överensstämmelse härmed var vår uppfattning att det inte fanns behov – för att anknyta till Gunilla Andres andra fråga – av vidare ”utredning i frågan i enlighet med gjorda påståenden i massmedia”.”

OLOF PALME (s):

Söndagen den 22 augusti 1976 uppsöktes dåvarande statsrådet Thage Peterson och jag av rikspolischefen Carl Persson och överdirektör Åke Magnusson. Vi hade den söndagen valupptakt i olika delar av landet men begav oss till Stockholm för det här brådskande sammanträffandet. Rikspolischefen överlämnade då till mig den av Thorbjörn Fälldin nämnda promemorian och fogade därtill en del kommentarer. Sedan representanterna för polisen avlägsnat sig, fattade vi vissa beslut.

För del första beslöt vi att hålla promemorian och dess innehåll strikt hemligt och underrätta på sin höjd ytterligare en eller två personer. Skälet är uppenbart – uppgifterna föreföll visserligen inte särskilt trovärdiga, men om de kom ut mitt i en valrörelse, skulle de ha stor politisk sprängkraft. Thorbjörn Fälldin har själv nämnt att han, då oppositionsledare, var ett av namnen i promemorian. Vi bedömde det så att han i valrörelsens slutskede inte skulle ha en chans att hinna värja sig mot beskyllningarna och ryktena, hur ogrundade de än var. Vi ville inte vinna något val på sådana villkor, utan vi ville att valrörelsen skulle handla om politiska sakfrågor.”

Jag undrar om någon politiker någonstans har kommit med så befängda påståenden – vem går verkligen på att en politiker inte skulle ta tillfället i akt att krossa sin motståndare när han ges chansen? Man är snarare mer benägen att misstänka att detta hade mer att göra med promemorians resterande innehåll, men när Palme yttrade dessa ord var den enda information allmänheten fått bekräftad för sig Fälldins egna uppgifter om att han var med på listan.

”Om det är av något värde, kan jag på den grunden helt rentvå Thorbjörn Fälldin från beskyllningarna för samröre med den organiserade prostitutionen.”

Det är rätt förunderligt att man under valrörelsens slutspurt, trots att promemorian sägs innehålla endast information som skulle skada oppositionen, ändå låter sig distraheras från sin egen valkampanj? Vilken jury skulle falla för ett sådant vittnesmål? Det är också värt att nämna att Thage Peterson hade av vissa av de prostituerade utpekats som en av deras kunder, kanske inte en vidare lämpad person att sköta denna utredning om detta stämmer.

”Man kan, herr talman, ställa frågan hur rykten av detta slag kan uppstå. […] Dess värre finns det alltid en jordmån för illvilliga rykten. Det är tyvärr heller inte något nytt. Det finns alltid de som är villiga att springa med sladdret i sin mun, låtsas ha speciella insikter, göra sig märkvärdiga inför omgivningen. Speciellt markerat är intresset när det är fråga om sprit, knark, sexualitet och ekonomiska oegentligheter. ”Har du hört?” säger man. ”Har du hört att den eller den har tagit till flaskan, tagit en sil, flyttat hemifrån och sammanbor med en annan, fifflat med valuta?” Och så befästs lögnerna i bredare ringar, och sedan sprids stanken av dumhet och illvilja.”

En kritisk röst från VPK ställer sedan Palme och Fälldin mot väggen.

JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Vänsterpartiet kommunisterna är inte intresserat av att gräva i personskvaller eller privata tragedier som saknar politisk relevans. I den mån sådant förekommer ser vi det mer som följder av borgerlig dubbelmoral och en förljugen sexualsyn i samhället.

Vad det nu gäller är förtroendet för ämbetsmän och politiker, för rättsapparatens sätt att fungera, för likheten inför lagen och för den vanliga människans chans att få sin rätt.

”För del första: Höga politiker skall inte bara tala om ryktesspridning och dess förkastlighet. De har vetat att denna härva började komma i dagen redan 1970. Varken Olof Palme eller Thorbjörn Fälldin har tidigare gjort någonting för att skapa klarhet.”

”Både kriminalpolisen och säkerhetspolisen har bedrivit omfattande spaningsverksamhet. Man har haft möjlighet att själv klarlägga eventuella direkta personsamband. Man har bevakat lokaliteter. Kan då, frågar jag, sambanden i alla de 200 fall som cirkulerar bara vara lögner och lösligheter? Kan då alla de 70 personer vars namn förekommit i samband med utnyttjande av minderåriga flickor bara vara oskyldiga offer för illasinnade rykten? ”

”För det fjärde: Varför hemlighetsmakeriet kring en del uppsatta personer? De prostituerade t. ex. får inte samma omsorg. De finns där till allmänt beskådande.”

Per Gahrton, vid den tiden sittande för Folkpartiet, uppbjuder också kritiska ord:

PER GAHRTON (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att ta till orda i den här debatten. Jag känner i och för sig mycket stor sympati för Thorbjörn Fälldin i hans beträngda läge. Men jag är också djupt besviken på debatten som den har förts, och jag finner det helt enkelt vara min skyldighet som vald av en del av svenska folket att reagera.”

”Och där ligger den fundamentala bristen i detta sätt att försöka få stopp på ryktena. Man kan inte legitimera sig själv. Man kan inte själv vara den domare som dömer sig själv oskyldig – hur säkert man än vet att man är oskyldig.

Därför är jag djupt besviken, för jag hade tagit för givet att man ifrån statsministerns och regeringens sida i dag skulle ha meddelat oss att man ämnade företa någon form av opartisk utredning av dessa beskyllningar, som jag i och för sig också personligen håller för sannolikt är osanna.”

”Hela polisen och säkerhetspolisen har varit inkopplade här,och polischefen – man må anse vad man vill om honom – har sammanställt en PM och överlämnat den. Sedan har Thage Peterson i socialdemokraternas valledning gjort en utredning, och så begär man på fullt allvar att svenska folket skall tro att saken är tillräckligt utredd och klarlagd!”

Härnäst går Olof Palme i svaromål mot sina belackare:

OLOF PALME (s):”

”Jag har aldrig varit rädd för att ta ett sådant ansvar. Därför behöver man inte alls angripa polisen för att dess chef går upp och överlämnar denna promemoria.

Sedan får man granska denna promemoria, och det är både herr Thage Peterson och jag fullt kompetenta att göra. När man då tittar på den och märker att här finns inga belägg, utan det är bara illvilliga rykten, skall man inte av något slags feghet och rädsla sätta i gäng med stora utredningar och medborgarkommissioner. Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior – det är den enkla sanningen.

Vi fann alltså, efter att noggrant ha tittat på materialet, inte någon som helst anledning att falla undan. Jag betecknar det som ett ganska grovt försök av personer, som har att göra med den organiserade brottsligheten, att komma ifrån sitt trängda läge genom att sprida rykten omkring sig – och då skall det alltid finnas några Svensöner och Gahrtöner som intill förbannelse står upp och säger: ”Tänk, om det ändå ligger någonting i det! Tänk, om medborgarnas förtroende kräver utredning!” Så fortsätter de att driva insinuationerna vidare för att få till stånd en kommission först och nästa kommission sedan. Då behövs det politiker som säger ifrån, att detta är strunt och förblir strunt.”

Några fler tal fram och tillbaka, vilket sedan följdes av ett slutanförande av Palme:

OLOF PALME (s):

Herr talman! För ordningens skull vill jag än en gång understryka att jag från första början tog avstånd ifrån tanken på en medborgarkommission. Det hade just sett någonting ut, om vi en vecka före valet hade tillsatt en medborgarkommission med anledning av ryktesspridning beträffande oppositionsledaren. Men alldeles bortsett från detta fanns del ingen saklig grund för att tillsätta en sådan, och finns det ingen som helst saklig grund, då skall man låta bli.”

”Vad det här ytterst är fråga om, det är förtroende. Jag är ju inte beskylld för någonting här – tvärtom är det mina politiska motståndare som i hög grad är beskyllda, och jag har inte alls några band med dem i det här fallet – men jag vill ändå säga att jag tycker oerhört illa om dem som använder ryktesspridning och misstänkliggöranden som politiskt vapen.”

Vid denna tid hade ingen bekräftat att Lennart Geijer var med på listan, och så skulle det förbli ända tills promemorian offentliggjordes 1991; således kunde Palme ta för givet att människor skulle tro på honom när han sa detta. Palme hade naturligtvis kopplingar till sin justitieminister Lennart Geijer, och i dessa anföranden fortsätter han ljuga än mer.

”När jag sade att herrarna har ärendet, så glömde jag bort att rikspolischefen har dragit tillbaka sin promemoria… Detta speciella ärende finns icke mer – det är korrekt. Men jag är, med min kännedom om den mänskliga naturen, övertygad om att det kommer att dyka upp nya sliddrare, nya skvallerbyttor och nya ryktesspridare. Det kommer att spridas rykten om än den ene, än den andre. Då gäller det att hålla huvudet kallt, att granska vad som sagts i sak och att kunna säga ifrån om det handlar om illvilja och skamliga rykten och inte om fakta.”

Det är nog ingen som betvivlar att han kunde förutsätta att fler ”rykten” skulle uppdagas, med tanke på allt som Palme försökt hålla borta från allmänhetens ögon. Kanske Palmes tal kan förstås bättre om man ser ordet rykte som kodord för ”vad jag känner till men som jag inte vill att du ska få veta”?

När denna riksdagsdebatt var slut, hade ångan återigen ebbat ut, med hela etablissemanget samlat bakom de utpekade personerna. Partiledarna Gösta Bohman från Moderaterna och Ola Ullsten från Folkpartiet hade båda avfärdat promemorian som rappakalja och även uttryckt deras stöd för Palme trots deras ideologiska avstånd från Sveriges främsta socialistmonster. De enda riksdagsledamöter som inte nöjde sig med de förklaringar som gavs var Per Gahrton och Jörn Svensson, vid denna tid fortfarande mycket ensamma i sina ifrågasättanden. Ingen medborgarkommission etableras nu heller, och affären verkar ha varit över för tredje gången.

Före detta rikspolischef Carl Persson får till sin besvikelse se att även denna muntliga konfrontation inte ledde någonstans; även fast han nu är ordförande för Interpol, kallar Sveriges politikerklass hans promemoria för ”struntprat”. Redan nästa dag ställer sig massmedia upp för Fälldin och Palme, såväl som anklagar Persson för att ha försökt leda bort allmänhetens uppmärksamhet från verkliga sakfrågor till personliga förehavanden. Aftonbladet ställer sig frågan:

”Varför avskedades inte Carl Persson omedelbart efter sitt missgrepp att springa med obelagt skvaller till statsministern? Varför har inte en polisverksamhet som sysslar med lögner och illasinnade rykten istället för till exempel grov ekonomisk brottslighet utretts och omorganiserats?

Expressen har samma dag en löpsedel med texten ”Strunt vart det Carl Persson”.

När han läser dessa artiklar, bestämmer sig Carl Persson innan dagen är slut att han bara har ett sätt kvar att rentvå sitt namn: han anmäler sig själv till Justitiekanslern, för att låta detta ämbete avgöra om han gjort sig skyldig till någon form av tjänstefel. JK vid denna tidpunkt är Ingvar Gullnäs, som snabbt sätter sig ned och börjar undersöka detta – han ringer upp alla parter som varit inblandade i polisutredningen och läser deras rapporter såväl som den faktiska promemorian.

Den 11 maj, efter att massmedia fått reda på att JK påbörjat en utredning, börjar de ställa krav på den. Aftonbladet vänder till och med tanken om en medborgarkommission mot Persson själv: ”Kravet på en medborgarkommission, som mer allsidigt granskar polismaktens arbete, blir i hög grad avhängigt JK:s prövning av Carl Perssons agerande.” Carl Persson har vid det här laget fått utstå åtskilliga hutlösa angrepp på sin person och sitt rykte, och detta hade även tagit ut sin rätt på familjelivet.

Den 1 juni 1978 levererar Gullnäs sitt 40-sidiga beslut, som i stort sett är en enda stor upprättelse av Perssons gärning. Gullnäs anser att på grund av de många källor som pekat ut Geijer som klient hos Doris Hopp, måste det ha betraktats som tillförlitlig information. Han kritiserar också Palme för att inte ha diariefört promemorian när han tog emot den. Vad det gäller säkerhetsfrågan skriver han såhär:

”Med hänsyn till de utpekade personernas ställning och funktioner i samhället fanns det därför, fortfarande under förutsättning att uppgifterna uppfyllde det nyss angivna kravet, goda skäl att informera regeringen.”

”Jag kan därför inte finna anledning till någon kritik mot åtgärden att informera regeringen om de framkomna uppgifterna rörande kända personers kontakter med prostituerade.”

Massmedia blir nu tvungna att medge att JK rentvått Perssons namn, men de drar sig för att avslöja något mer om beslutet än detta. Naturligtvis blir det inte heller särskilt många som begär att få ut egna kopior av det heller, och affären går nu återigen i dvala under två årtionden med minimala avbrott. Peter Bratt försöker övertyga sin arbetsgivare DN att påpeka att de hade haft rätt ända från början, men hans chefredaktör har tappat kämpatagen och släpper ärendet. Eva och de andra prostituerade får leva en tynande existens på samhällets utkanter, och kunderna förblir kvar på sina upphöjda platser i samhället.

| | | 10 december, 2014 08:28
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress