Menu

Dårhuset – kapitel 5 – syndens samhälle

Syndens samhälle

”Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt;
sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo styggelse, man med man. Så fingo de på sig själva uppbära sin villas tillbörliga lön.
Och eftersom de icke hade aktat det något värt att taga vara på sin kunskap om Gud, gav Gud dem till pris åt ett ovärdigt sinnelag, till att bedriva otillbörliga ting.”

Paulus’ brev till romarna 1:26-28

Fri kärlek åt alla… även barn1

Sverige hade en ledande roll i att bryta gamla kristna tabun vad det gäller sexualitet, huvudsakligen genom den filmindustri som producerade ett flertal långfilmer vilka innehöll fullt nakna scener och till och med faktiskt samlag. Sådana filmer som Jag är nyfiken (gul) från 1967 och Dom kallar oss mods från 1968 innehöll båda denna sorts scener, och än i dag förskräcks man av deras innehåll. Till exempel så finns det en scen i Jag är nyfiken (gul) där huvudrollsinnehavaren Lena ligger på marken och har samlag med sin pojkvän, när de helt plötsligt börjar skrika och gapa svordomar åt varandra medan de inte gör minsta försök att dölja sina nakna kroppar. Lena springer sedan hysteriskt ut ur rummet och smäller igen dörren bakom sig; fördärvet kan inte uttryckas i ord.

Den sexuella revolutionen sägs ofta ha varit det kvinnliga könets frihetskamp, men även som en manlig observatör är det svårt att se på vilket sätt de har blivit frigjorda, när det som huvudsakligen blev resultatet var att män utnyttjade kvinnor när de fortfarande är unga, för att sedan förkasta dem när de blivit alltför gamla för deras mäns smak. Kvinnor reducerades till objekt istället för de livskamrater de tidigare var inom äktenskapet.

Sexualmoralism kanske inte går hem så bra hos dagens ‘frigjorda’ (jag skulle snarare säga fördärvade) västerländska publik, men konsekvenserna av denna sexualitetens omdaning torde utgöra en tankeställare även för de som förespråkar ohämmad fri sexualitet utan förpliktelser mellan myndiga vuxna – det är liksom så, att strax efter att denna rörelse hade etablerat sig, så drog även barn till sig dessa ‘frigjorda’ människors blickar.

De juridiska spärrarna luckras upp

Innan 1970-talet, så var visserligen pornografi i allmänhet lagligt att producera, men barnpornografi var inte det, och incest var straffbart. 15 år var den lovliga åldern, och en vuxen som hade samlag med ett barn under denna ålder dömdes vanligtvis till fängelse. Under 70-talet skulle den sexuella revolutionens kombattanter försöka ändra på allt detta. Mer än någon annan så skulle den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer, som hade fått posten år 1969, bli den som ledde denna kamp. 1971 blev produktion och distribution av barnpornografi fullt lagligt, men än så länge var det ännu olagligt att förgripa sig på ett barn. Det gjordes inte mycket för att bestraffa förbrytarna, dock. Till råga på allt så blev det lagligt att sälja pornografiska tidningar i vilken sorts affär som helst, och mången förälder blev tvungen att täcka för sina barns ögon när de gick förbi tidningsstånden. Kristna grupper motsatte sig och försökte slå tillbaka denna utveckling, men deras tillvaro var en tynande sådan, med allt mindre att säga till om i den allmänna debatten desto längre tiden gick.

Från Geijers och denna rörelses anhängares sätt att se det skulle dock sexuellt umgänge mellan barn och vuxna inte vara ett brott överhuvudtaget. År 1971 hade Geijer lagt grunden till en offentlig studie rörande denna fråga, kallad Sexualbrottsutredningen, för att föreslå förändringar i befintlig lagstiftning. Som han skrev i denna utrednings direktiv:

”Fördomar och tabuföreställningar har länge hämmat en naturlig och öppen syn på sexuallivet och dess yttringar. En radikal förändring i synsätt har emellertid inträtt på senare tid.”

Arbete på denna utredning och den debatt den orsakade skulle pågå i åratal, men år 1976 stod en proposition till slut färdig med titeln ”Sexuella övergrepp : förslag till ny lydelse av brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott” (SOU 1976:9). Detta dokument på 233 sidor hade till exempel detta att säga om sexuellt umgänge med minderåriga:

”Sexualbrottsutredningen anser det nödvändigt att 15-årsgränsen ändras. Utredningen har övervägt möjligheten att undvara en åldersgräns och i stället uttrycka den straffbara handlingen i övergreppstermer men funnit att detta inte praktiskt kan genomföras. I stället föreslår utredningen att den nuvarande åldersgränsen sänks till 14 år samt det tillskapas möjlighet för domstol att ej döma till ansvar i ringa fall.”2

Således ville de göra det lagligt för en vuxen att ha samlag med ett barn av vilken ålder som helst, så länge som gärningen inte kunde beskrivas som ett övergrepp, fast detta mål blev man tvungen att överge. Utredningen förordade också avskaffandet av incest som brottsrubricering. ”Utredningen har funnit att de genetiska och etiska skäl som brukar åberopas till stöd för incestbestämmelserna inte har någon nämnvärd styrka.” Det är helt enkelt chockerande hur de kan beskriva ett möjligt fall av övergrepp mot barn som ett ”ringa fall”. Åldersgränsen för brottet sexuellt ofredande av barn skulle sänkas från 15 till 10; begreppet våldtäkt skulle reserveras för rena överfallsvåldtäkter, medan ”kvinna blir full och tappar sansen” skulle räknas som ett ringa fall av sexuellt utnyttjande istället. Praktiskt taget allt skulle avkriminaliseras så länge det inte inbegrep våld eller tvång.

Homolobbyn RFSL deltog aktivt i denna utredning, och även en avdelning av den kallad Pedofila Arbetsgruppen, PAG.3 PAG beskrev de ändringar man hade på förslag som ”barns rätt till sexualitet”, och om de hade fått sin vilja fram så hade inget sexuellt umgänge mellan vuxna och barn varit olagligt om det inte var fråga om våld eller hot. Gamla gubbar skulle ha haft rätt att gå fram till barn på lekplatser och erbjudit dem godis, för att sedan locka hem dem till deras lägenheter för att förgripa sig på dem.

Lyckligtvis tog inte allmänheten emot denna proposition särskilt väl, den stötte på omfattande protester och man fick skrota den helt. Detta var inte det enda område på vilken justitieminister Geijer var radikalt lagd; han var motståndare till fängelsestraff som påföljd i största allmänhet och ville rehabilitera brottslingar istället. Han ansåg att praktiskt taget all brottslighet var resultatet antingen av psykologiska störningar eller en dålig uppväxt. Under hans tid som minister introducerades de öppna anstalterna, som mer liknar hotell än fängelser, såväl som villkorlig halvtidsfrigivning – förbrytare behövde nu bara avtjäna halva deras ordinarie straff. Geijer var anhängare av något kallat rättspositivism, vilket till skillnad från naturrätten ger samhället rätten att lagstifta på vilket sätt det än vill, utan att ta hänsyn till några individuella rättigheter människor kan få för sig att de är födda med. Detta tog sitt uttryck i 1974 års abortlag, vilken gjorde det möjligt att fängsla läkare som vägrade genomföra aborter; lag som sådan användes för att förhindra pliktvägran av samvetsskäl istället för att bestraffa verkliga brott.

Pedofilerna

Genom hela 1970-talet hade barnpornografin frodats i Sverige och ansetts vara en naturlig del av yttrandefriheten i samhället. Tidningar och filmer av Lolita-sorten visade barn som hade sexuellt umgänge med vuxna, och om dessa produktioner bara såldes i särskilda sexaffärer, så marknadsfördes de i konventionella porrtidningar som såldes i korvkiosker och dylikt, där man förde in annonser. Sverige blev så dominant i barnpornografiproduktionen att en stor del av världens konsumtion av denna dynga hade sitt ursprung här. Smutsparadiset socialdemokraterna hade upprättat skulle inte vara för evigt, dock – 1976 hade en centerregering tagit makten från det dominerande partiet för första gången på 40 år, och denna delade inte socialisternas radikala syn på sexualitet. Så småningom ledde detta till att man kriminaliserade produktion och distribution av barnpornografi från och med 1 januari 1980, vilket fick ett maximistraff på sex månader i fängelse. Innehav skulle dock förbli lagligt i två årtionden till.

Den nya lagen lyckades få bort den synliga smörjan, men den dödade sannerligen inte den, särskilt inte när videobandspelaren anländer under 1980-talet, och det blev möjligt för köpare att kopiera videokassetter i sina egna hem, såväl som att spela in produktioner om de hade råd med kameror. 1982 återtog socialdemokraterna makten i landet, och verkställigheten av lagen gavs inte längre mycket prioritet . Amerikansk polis begärde svenska myndigheter att göra mer åt saken, men de talade för döva öron. 1988 beslagtog den amerikanska staten inte mindre än 2,000 paket med barnpornografi från Sverige, men när justitieminister Laila Freivalds tillfrågades om saken så ansåg hon att verksamheten saknade betydelse.

Ett av pedofilernas favoritdestinationer var Thailand. Gamla svenska män åkte ofta dit med kameror, betalade barn för att ha sexuellt umgänge med dem och spelade in detta. Sedan gjorde de kopior av banden efter att ha återvänt hem och lät andra pedofiler få kopior av dessa mot betalning. Andra länder hade försökt sätta stopp för denna verksamhet genom internationella brottsbekämpningsorgan såsom Interpol, men svenska myndigheter visade inte mycket intresse. Svenska pedofiler hade å andra sidan välutvecklade nätverk utöver Europa, kanaler genom vilka de spred sina produktioner, såväl som besökte när de åkte på turné med sina minderåriga sexslavar, för att låta sina bekanta avnjuta dem. Till skillnad från Sverige så välkomnade dock dessa andra länder amerikansk expertis i hur man bekämpade barnpornografin, och när 90-talet hade anlänt stod Sverige tämligen ensamt i sin nonchalans gentemot denna industri.

Den allmänna opinionen i landet fick dock till slut politikerna att ge sig i kast med detta, särskilt efter några tillslag mot barnpornografinätverk i början av 90-talet som fått stor uppmärksamhet. Socialdemokraterna förlorade makten igen 1991, och den nya mittenregeringen återupptog arbetet med detta. Det var som om samhället inte hade rört sig ur fläcken från där den tidigare centerregeringen hade lämnat det när den avgick nio år tidigare. Nästföljande år fick man se mycket skådespel från båda de politiska blocken, där de käbblade om vilket parti som mest tog kampen mot barnpornografin på allvar. Man åstadkom dock inte mycket i att införa lagstiftning för att förbjuda innehav eller tilldela polisen mer resurser för detta. Det är svårt att förstå hur socialdemokraterna kunde kritisera regeringen Bildt, när de tidigare hade haft så mycket tid att göra något åt saken. Men som det var så rann möjligheten att skriva om grundlagen på det sätt som krävdes för att kunna förbjuda barnpornografi år 1995 ut medan tvisten mellan socialdemokraterna och regeringen pågick.

Allt man hade rott i land med under 1990-talets första hälft var några internationellt applåderade kungörelser att Sverige nu skulle leda kampen mot barnpornografi. På typiskt svenskt manér blev det många ord men lite handling. Polismyndigheterna undvek även att ta sexturismen till Thailand på allvar, och hävdade att man inte lyckades nå något samarbete med detta lands myndigheter. Andra europeiska länder stötte dock inte på något sådant problem.

Staten både producerar och distribuerar barnpornografi

En 57-årig man hade år 1985 hoppat in som stödperson för att avlasta utsatta familjer i en Stockholmsförort och hjälpa till med att ta hand om deras barn. Han är fortfarande ung i hjärtat, med stort intresse för filmer och datorspel, vilket i kommunens ögon gör honom lämplig för jobbet. Pojkarna är mycket pigga på att tillbringa dagarna hos honom och leka med hans prylar, och den gamle mannen är också öppet närgången och vänlig mot de barn han tar in i sitt hem. De kommande åren slussar kommunen in många pojkar till honom, och mannen börjar spela in barnpornografi med den påkostade utrustning han har, vilken han senare säljer via postorder till både svenska och internationella kunder.

Efter ett tag ansluter sig en annan man till hans verksamhet – en man född 1954, som arbetades som ungdomsledare och som tidigare hade blivit dömd för sexuella övergrepp mot barn. Denne unge man reser runt mycket i världen och besöker barnhem i tredje världen, där han förser barnen med nya kläder. Han tar också tillfället i akt att förgripa sig på dessa barn och spela in det. Nu hade han hittat en kumpan som kunde hjälpa honom hitta en större marknad för sina produktioner. Denna affärsverksamhet flöt på rätt fint, särskilt när de fick tillgång till nya barn hela tiden. Något skulle sätta käppar i hjulet för dem, dock; den tyska polisen hade gjort tillslag mot en man som köpt barnpornografi, och två av de personer han köpt av var svenskar. Tyskarna kontaktar den svenska polisen, som inleder en brottsutredning.

I något som senare skulle kallas Huddingehärvan greps de två männen 1992 och man gjorde husrannsakan i deras hem. Polisen finner 160 videoband och filmer samt utrustning för att kopiera och redigera produktionerna, såväl som listor över kunder och transaktioner. Nu har polisen ett solitt fall i sina händer. De ser att kunderna fått lämna önskemål om vilka sorts övergrepp barnen skulle få genomgå. Den yngre mannen hade åtskilliga fotografier av nakna pojkar från sina resor runt i världen, utöver det inspelade videomaterialet.

I ett anständigt samhälle skulle dessa mäns gärningar försäkrat dem rätt hårda straff, men nu när de står inför rätta, så döms den yngre mannen till fyra månaders fängelse, och den äldre till sex månader; naturligtvis protesterade man högljutt mot dessa milda domar ute i samhället, även fast den äldre mannen fick det som vid denna tid var maximistraffet för detta brott. Några år tidigare hade en annan man fått samma straff, sex månaders fängelse, för sina åsikter. Naturligtvis ska man ha samma straff när man uttrycker missaktning för en annan religion som för att förgripa sig på barn.

Detta blev dock inte slutet på historien. Under svensk lag måste bevis som använts i domstol göras tillgänglig för allmänheten såvida inte lagen uttryckligen möjliggör sekretessbeläggande. När allmänheten får veta att bevismaterialet består av barnpornografi i detta fall så börjar journalister och pedofiler begära ut kopior av materialet. Standardavgiften är 500 kr per videoband, vilket var billigare än det pris banden vanligtvis såldes för.

Agnetha Almqvist vid Stockholms tingsrätt beslutar att vägra göra kopior av videobanden tillgängliga och anger som grund att materialet kunde spridas vidare om tingsrätten sålde dessa; men en journalist vid namn Robert Aschberg överklagar detta beslut till Svea hovrätt, som sedan slår fast att Stockholms tingsrätt inte har någon laglig rätt att hålla materialet konfidentiellt, och beordrar den att tillmötesgå ansökningarna.4 Robert är barnbarn till Olof Aschberg, en judisk bankir som hjälpte till att finansiera den ryska revolutionen, och i sina ungdomsår var Robert maoist. Senare i livet skulle han bli en av grundarna av den ‘antirasistiska’ svenska tidskriften Expo, vars medarbetare har innefattat flera våldsamma vänsterextremister.

Men för att återgå till ämnet. En firma begär inledningsvis att få ut kopior av alla videoband från bevismaterialet, men när namnen på de som vill ha ut kopior blir offentliggjorda, drar firmans ägare tillbaka sin begäran. Innan det är över har tingsrätten fått in förfrågningar om kopior från hela 169 personer, vilka inkluderade dömda pedofiler som skulle kunna titta på banden på de videoapparater de hade i sina celler. När tingsrätten möter denna ovanliga anstormning av ansökningar bestämmer den sig för att den ska visa banden inne på sina egna lokaler, med gratis inträde för den som vill se dem. Den 17 maj 1993 blir Sverige antagligen det enda land i världen där en allmän domstol har visat barnpornografi för allmänheten. Demonstranter går dock runt med plakat utanför rättssalen, och få personer går faktiskt in och tittar på banden.

I denna röra stiger vettets röst fram i det svenska rättsväsendet – det lämnas ett förslag om hur man ska revidera sekretesslagstiftningen, som om det behandlades raskt skulle kunna låta tingsrätten vägra att dela ut kopior från och med den 15 juni. De poliskonstaplar som fått uppgiften att producera kopior av materialet förhalar medvetet arbetet för att färdigställa så få som möjligt, och när man nått fram till den 15 juni har ytterst få kopior gjorts. Pedofiler skriver arga insändare till tidningarna att de kommer förgripa sig på nya barn istället nu, eftersom de förvägrats tillgång till detta material.

Innehav av barnpornografi kriminaliserat… år 1999

Tills den 1 januari 1995 kunde svenska polismyndigheter beslagta illegala vapen som de stötte på under husrannsakan, men den kunde inte beslagta pornografi. Vid flera tillfällen hittade man sådant material när man gjorde tillslag mot misstänkta narkotikakurirer, men polisen hade inte laglig rätt att konfiskera det. Den mittenregering som förlorade makten 1994 hade dock lämnat ett betänkande i Konstitutionsutskottet som gjorde polisbeslag möjliga år 1995, men att förbjuda innehav skulle dröja några år till. Detta år hade mandatlängden för riksdag och regering ökat från tre till fyra år, således skulle nästa val inte bli förrän 1998. För att ändra på författningen krävs majoritetsbeslut i två olika riksdagssessioner, och detta innebar att det tidigaste möjliga datumet att kriminaliserade nu hade blivit den 1 januari 1999.

Vid det här laget var opinionen så starkt emot barnpornografi att politikerna inte kunde kivas längre, och förslagen blev gällande lag från och med detta datum. Den nya socialdemokratiska regeringen år 1994 var dock ännu inte alltför angelägen att tilldela den nya barnpornografienheten vid polisen nya resurser, trots att Internet nu hade kommit och man förväntade sig en ökning i denna sorts brottslighet. På grund av ett beslut justitieminister Laila Freivalds fattade 1995 blev polisen tvungen att hushålla med sina begränsade resurser ännu en tid. När den ovannämnda Örebropedofilen hade skapat rubriker var innehav fortfarande lagligt, men detta fall mer än något annat cementerade allmänhetens avsky för sådana övergrepp att myndigheterna inte längre kunde fortsätta att undvika internationellt polissamarbete i dessa frågor, och tillgängliga resurser ter sig tillräckliga nu för tiden.

1Betydande källor för detta kapitel har varit Rauscher ,”Makten, männen, mörkläggningen”, samt Hagner, ”Rätten att kränka ett barn”

2 SOU 1976:9, sida 18

3 Källa: Riksföreningen stödcentrum mot incest

| | | 10 december, 2014 08:21
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress