Menu

Socialtjänsten och rättssäkerheten

LVU, paragraf 43:

”Polishandräckning

43 § Polismyndigheten skall lämna biträde för att på begäran av

2. socialnämnden eller någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag”

Således har socialtjänsten den lagliga rätten att kalla på hjälp från polisen när de tar in barn i samhällsvård, vilket kan innebära att de placeras i låsbara rum på ungdomshem. Denna klausul behövdes uppenbarligen för att undkomma den möjliga förlägenhet det skulle innebära ifall de barn som skulle förses med ”den vård de behövde” inte ville ha denna vård. När socialtjänsten omhändertar barn eskorteras de vanligtvis av en polispatrull, rätt ofta i uniform. Detta skiljer sig från det sätt man handhar verkliga brottslingar – de hämtas vanligtvis, och detta av polismän i civila kläder.

Den traditionella polismyndighetens roll har utformats över århundraden, dess procedurer har gjorts allt mer humana, medan denna nyligt uppkomna makt hos socialtjänsten inte har granskats särskilt mycket. Varför skulle någon kunna tänkas ifrågasätta att ge socialtjänsten kraftiga juridiska redskap för att förse dess tilltänkta klienter med ”den vård de behöver”? Trots allt, dessa blotta ord antyder att det skulle vara en otjänst att ”förvägra” barnet den vård han eller hon ”behöver”, och om klienten försöker undkomma vården så är det naturligtvis bara ett uttryck för det problem som ska behandlas – individen kan inte förväntas ta hand om sig själv. Medan det traditionellt sett i västerländsk lag har varit så att lagen är tydligt beskriven så att den inte kan missförstås, och alla är lika inför den. Med begreppet ”den vård människor behöver” anförtros det på socionomyrket att fatta sådana beslut å andra sidan – de grunder på vilka någon ”behöver vård” in den terapeutiska staten beskrivs i vaga termer av sorten ”jag vet det när jag ser det”.

Om du ännu inte övertygats av materialet hittills i detta kapitel så följer här än mer diskussion om det inneboende problemet i att ge socialtjänsten denna makt.

De dokument socialtjänsten har givit ut för att instruera sin personal i utövandet av sitt yrke ger mycket fria tyglar. För att citera SOSFS 1997:15, om tillämpningen av LVU-lagen (min fetstil):

”Det ligger i sakens natur att ett fullständigt beslutsunderlag ofta saknas i situationer där ett omedelbart omhändertagande blir aktuellt. I akuta situationer måste ibland en tämligen hög grad av osäkerhet accepteras.”1

”Beslut om begäran om handräckning bör lämnas skriftligt till polismyndigheten. JO har vid granskning av ett ärende rörande omedelbart omhändertagande funnit att i akuta situationer kan beslut fattas muntligt och därefter så snart som möjligt dokumenteras och skrivas under.”2

Kompletterande beslutsrätt

Beslut om ett omedelbart omhändertagande måste ibland kunna fattas med mycket kort varsel. Därför har nämndens ordförande eller annan ledamot som nämnden förordnat enligt 6 § andra stycket LVU rätt att fatta sådana beslut. Denna beslutanderätt förutsätter att nämndens, eller i förekommande fall utskottets, beslut inte kan avvaktas. I första hand bör således beslut om omhändertagande fattas av nämnd eller utskott.”3

Således kan en ensam socialsekreterare helt enkelt ringa polisen och låta dem hämta barn för att placera dem i samhällsvård, även om man måste ha lämnat in en vårdansökan till förvaltningsdomstol inom en vecka för att den ska ha stöd i lag. Även om barnen hålls mot sin vilja utan domstolsbeslut en längre tid än detta, innebär det vanligtvis inga konsekvenser för socialtjänsten – det enda barnets föräldrar egentligen kan göra är att anmäla till JO, som på sin höjd kommer framföra mild kritik mot åtgärden.

Några verkliga fall utgör intressanta studier av mötet mellan socialtjänstens och polismyndighetens roll när det gäller att styra samhället. En ungdomsförbrytare född 1992 hade från 2006 och framåt begått ett antal inbrott i skolor, och under 2008 hade han även rånat banker som del av ett gäng. Det svenska rättsväsendet har inte mycket till juridiska sanktioner att sätta in mot ungdomsförbrytare, inte ens för brott såsom dessa, och i huvudsak faller detta arbete snarare under socialtjänstens ansvarsområde, vilken i detta fall i Helsingborgs kommun har ett intimt samarbete med polisen. Mot slutet av 2008 har denna pojken T.H. polisanmälts inte mindre än åtta gånger, och när socialnämnden får höra att han misstänks för att ha rånat en bank så tar de ärendet i egna händer.

På grund av misstankarna häktas T.H. av polisen den 17 december 2008 och förhörs såväl denna som nästföljande dag. Bevisföringen är otillräcklig, och polisen släpper honom den 18:e, medan en förundersökning är på gång. Han får dock inte stanna hemma särskilt länge – samma kväll grips han återigen av polisen – men denna gång är det socialtjänsten som beslutat att han ska placeras på Råby ungdomshem, med stöd av LVU § 6. T.H.:s mor blir upprörd och tar kontakt med socialsekreterarna för att se vad som står på, och hon får tillbaka sin son dagen efter. T.H. grips återigen av polisen den 15 januari 2009 efter att socialtjänsten hade underlåtit att underrätta polisen att LVU-beslutet hade dragits tillbaka, varför de tog för givet att det fortfarande gällde.

T.H.:s mor G.L. lämnar nu in klagomål hos JO om hur hennes ungdomsförbrytare till son hade behandlats, och utifrån utredningen uppdagas det att det hade börjat den 18:e december, när en socialtjänsteman hade varit på polisstationen medan T.H. satt i förhör, och att denna socialtjänsteman hade framfört informationen till socialnämnden när han fick reda på att T.H. var misstänkt för bankrån.

”En av socialnämndens ledamöter, Anna Jähnke, fattade det formella beslutet. Därefter gjordes en begäran om polishandräckning för att få hjälp med att genomföra beslutet.”4

Det är naturligtvis självklart att denna T.H. bör sitta i fängelse, och hans tidigare brott borde ha resulterat i att han inte var en fri man vid det här laget, så är det ändå uppseendeväckande att myndigheter kan bete sig på detta viset – vem behöver domstolar, bevisföring, rättegångar och sådana utdaterade påfund när man helt enkelt kan besluta att någon behöver vård och måste frihetsberövas av den anledningen? Låt polisen göra övervakningsarbete och låt socialtjänsten låsa in ungdom som befunnits skyldiga till att ha ägnat sig åt ”socialt nedbrytande beteende”; detta är den återuppståndna Sovjetunionen.

Ironiskt nog, även fast Råby ungdomshem är säte för några av Sveriges värsta ungdomsförbrytare så är den ”slutna ungdomsvård” de döms till inte vidare sluten. Vanligtvis är de intagna här inte inlåsta även fast de fällts för brott, och vid flera tillfällen har de brottslingar som placerats här rymt om och om igen. Som polisen beskrev en ung återfallsförbrytare som flydde Råby: ”Han gick bara rakt ut.”

Även andra rättsövergrepp har ägt rum vid just denna institution. År 2004 hade en familj från Kroatien kommit till Sverige och sökt asyl. 2006 flyttar de till Karlshamn kommun och blir ett ärende för socialtjänsten där, en familj med fem barn. Mot slutet av detta år hade man på skolan sett hur en av döttrarna – en tjej vid namn Lollo – hade blåmärken i ansiktet, och när hon tillfrågades om det säger hon att det är hennes far som har slagit henne. Tidigt i 2007 döms han till ett kort fängelsestraff för misshandel mot henne och hennes syskon, men efter att han avtjänat denna tid återvänder han hem och har återigen vårdnaden över sina barn. Socialtjänsten är närvarande i familjelivet, men tror inledningsvis inte på Lollo när hon berättar för dem om misshandeln.

Under den tid familjen bott i Karlshamn har Lollo gått igenom flera familjehemsplaceringar, medan socialtjänsten försökt reda ut familjeproblematiken, och denna lilla flicka har väckt ont blod hos denna myndighet då de inte tyckt om hennes något trotsiga attityd. I april 2007 lämnar Karlshamn kommun in en ansökan om LVU till Karlskrona länsrätt och åberopar behovet av att placera henne på en sluten institution trots att det verkliga problemet har varit att hennes far har misshandlat henne. Som stöd för frihetsberövandet skulle de ta till några makalösa anledningar. I rutan ”orsak till behov av plats på särskilt ungdomshem” på formuläret skriver de detta:

I fältet ”Annat, ange vad” skriver de ”Zigenare, romsk tradition”.

I fältet ”Missbruk” skriver de ”umgås med killar”.

Så nu placeras den 16-åriga zigenarflickan Lollo på slutet ungdomshem med Sveriges värsta ungdomsförbrytare – Råby ungdomshem. I ansökan hänvisas också till ostyrkta påståenden om snatteri. Till slut släpps hon fri från denna anstalt och flyttas till ett familjehem istället, men inte utan att få bo med sin pappa emellan först. Socialsekreterarna tror inte att han misshandlar henne förrän han försöker köra över dem med bilen efter att de hade plockat upp hans döttrar. Det blev inte mycket uppståndelse i media när detta ägde rum, men senare under 2008, när familjen står inför möjlig utvisning efter att ha fått avslag på sin asylansökan, blir fallet Lollo en riksnyhet; eller åtminstone den del av historien som inte innefattar att hon blev placerad på anstalt för att hon var zigenare. Nu slår Karlshamn kommun på stort och framställer sig själv som denna lilla flickas försvarare, när de slåss för hennes rätt till asyl.

År 2009 får Lollo uppehållstillstånd, men även vid det här laget känner allmänheten till ytterst lite om det Lollo har gått igenom tidigare. Under sommaren 2010, efter viss efterforskning från en journalist vid namn Glenn Möllergren, blottläggs även denna del av historien, och gemene man får nu ta del av denna mystiskt formulerade LVU-ansökan. Vid sidan om denna journalists egen media täcks ärendet bara av en enda tidning.

Ett sådant samhälle, där varken myndigheter eller massmedia sviker sitt uppdrag att se till den lilla människans intresse, de vars utsatthet gör dem till lätta offer för sin omgivning. Liksom, varför i allsin dar skulle det vara i allmänhetens intresse att få veta att socialtjänsten frihetsberövar minderåriga för att de är zigenare? Denna historia visar också hurdana hycklare politiker är när de engagerar sig i uppenbart sympativäckande fall som kommer främja deras egen framtoning, när de inte bryr sig särskilt mycket om att begränsa den möjlighet socialtjänsten har att godtyckligt göra bruk av statens våldsmakt – det som skulle behövas för att förhindra att något sådant som detta återupprepas.

En kulturkrock – orientalisk studietradition möter det svenska skolväsendet

Diarienummer 1978-2005 hos JO, eller berättelsen om tonårsflickan som blir tvångsomhändertagen när myndigheterna får reda på att den press hennes far har satt på henne att prestera i skolan har gjort henne deprimerad. Denna kinesiska familj, som att döma av dokumenten består av far och dotter bosatta i Sverige, medan modern är kvar i Kina, fann sig plötsligt i en bekymmersam situation när socialtjänsten inte respekterade det sätt fadern uppfostrade sin dotter.

Bakgrund

Den 13 april 2005 inkom till socialförvaltningen i Österåkers kommun en anmälan från Bergaskolan gällande oro för T.Y., född 1990. Hon hade samma dag lämnat ett brev till en lärare på skolan och sedan försvunnit. I brevet hade hon uttryckt suicidtankar. Skolan hade även polisanmält hennes försvinnande.

Socialnämnden i Österåkers kommun inledde samma dag en utredning enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL, angående T.Y.

T.Y. återfanns senare under dagen av polis. Företrädare för socialförvaltningen hade samtal med henne först på polisstationen och därefter i socialförvaltningens lokaler. Samtal fördes även med hennes far, C.Y. Därefter fattade nämnden ett beslut enligt 4 kap. 1 § SoL om att placera T.Y. i ett HVB-hem.

Den 19 maj 2005 beslutade socialnämndens ordförande om ett omedelbart omhändertagande av T.Y. med stöd av 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.”

OK, det är förvisso nobelt om människor engagerar sig när de får höra att någon känner för att begå självmord, men det får väl vara någon måtta när man ser det som så allvarligt att en flicka uttrycker sig på detta sätt att man institutionsplacerar henne? Och detta som ens första tilltag? Själv upplever jag också det som anmärkningsvärt att socialtjänsten blandade sig i familjelivet samma dag utan att förstå få faderns tillstånd. Det är uppenbart att svenska staten betraktar barn som dess egna tillhörigheter, inte föräldrarnas.

Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO den 2 maj 2005, samt i en kompletterande skrivelse vilken kom in till JO den 24 maj 2005, framförde C.Y. klagomål mot Socialnämnden i Österåkers kommun. Klagomålen rörde huvudsakligen att nämnden placerade hans dotter T.Y. i ett HVB-hem utan att fatta något beslut som han kunde överklaga och utan hans samtycke. Vidare framförde C.Y. klagomål mot nämndens handläggning av ansökningar från honom om bistånd enligt socialtjänstlagen samt mot polisens agerande, bl.a. den dagen hans dotter omhändertogs.”

Varför skulle nu en fader vara upprörd över att staten på godtycklig grund tagit in hans dotter i samhällsvård?

En stor del av återstoden av de tillgängliga dokumenten skildrar dialogen mellan fadern och socialtjänsten, där han är ovillig att låta sig inledas in en diskussion om hur han uppfostrar sin dotter, och bara frågar den andra parten om de har lagen på sin sida. Det är intressant att notera att en man från ett till synes totalitärt samhälle som Kina tar för givet att han har mer frihet i familjeärenden än svenska staten vill ge honom.

”Efter det första mötet på socialförvaltningen kallades C.Y. till ytterligare två möten, den 25 april respektive den 4 maj 2005. Han kom inte till något av dessa. Nämnden har uppgett att flera brev skickades till C.Y. men att han inte hörde av sig.”

Åh, ni stackars statstjänstemän… Mannen lyssnar inte på er och vill inte alls ha med er att göra.

”Av förvaltningens akt i ärendet framgår emellertid att det inkom två skrivelser från C.Y. till förvaltningen, den 25 april respektive den 3 maj 2005. I skrivelserna ger C.Y. uttryck för att han vill ha hem sin dotter. Han skriver bl.a. att ni skall sluta hålla min dotter i ”fångenskap”, ni ska skicka tillbaka min dotter hem och jag kan absolut inte godkänna att ni skickar min dotter till en jourfamilj eller någon form av adoptivfamilj.”

Kära någon, socialtjänsten måste verkligen vara förbryllad här… Hur kan någon få för sig att använda ordet fångenskap om att tas in i samhällsvård på ett barnhem? Det är ju vår välvillighet mot familjerna, förstår de inte det?! Detta är hur JO Kerstin André avslutar ärendet:

”Vad C.Y. har anfört i övrigt samt vad som har framkommit i ärendet ger inte anledning till något uttalande eller någon ytterligare åtgärd från min sida.”

Det är väl så när man går i skola i Sverige att man inte tillåts gå in för att faktiskt studera, då stör man hegemonin. Föräldrar här förväntas uppmuntra sin avkomma att tillbringa sina tonår i sökandet efter sexuell perversion, experimenterande med droger, vänsterextremistisk politik och diverse andra dygder tillhörande dagens Sverige. Jag får väl ses som en enorm syndare i detta avseende, jag tillbringade större delen av mina tonår på stadsbiblioteket, även under helger. Jag skattar mig lycklig att socialtjänsten inte tog mig där.

1 SOSFS 1997:15, sida 43

2 SOSFS 1997:15, sida 99

3 SOSFS 1997:15, sida 48

| | | 9 december, 2014 21:45
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress