Menu

Självmord som en konsekvens av institutionsplacering

I större delen av västvärlden får tanken att man placerar barn på barnhem människor att tänka sig tillbaka till det det tidigare artonhundratals-London Charles Dickens skildrade i sina böcker. Inte så i Sverige, där man fortfarande år 2011 ser barnhem som en väsentlig del av den arsenal staten har att tillgå för att komma till undsättning för barn från ”utsatta miljöer”. Men man ställer sig frågan – är dessa barn utsatta på grund av sin miljö, eller på grund av att de lever under en stat som vill bry sig om dem? Jag är personligen mer benägen att påstå det senare.

Det finns sannerligen illavarslande statistik att tillgå vad det gäller psykisk ohälsa bland den uppväxande generationen i dagens Sverige. Under sommaren 2009 hade tidningen Göteborgs-Posten skickat ut en enkät till stadens alla niondeklassare, där de blev varse om att en av fem flickor redan vid den åldern hade ägnat sig åt självskadebeteende. Som kan väntas, så har Sverige omfattande offentliga resurser att tillgå för att hjälpa dessa bekymrade barn, men kan staten verkligen erbjuda dem något av värde? Kan dessa utsatta barn få det stöd de behöver från skattefinansierade rådgivare och personal? Dessa kommande fallstudier kommer övertyga dig om annat; det gemensamma för dem alla är att barnen hamnade på moderna svenska barnhem, det som i dag kallas HVB-hem, vilket står för Hem för vård och boende.

Felicia Pettersson, död vid 14

Felicia var en något ängslig flicka, född år 1990, som efter att ha mobbats i skolan ett tag led av depression när hon närmade sig tonåren. Efter att hennes mor Anneli utan framgång försökt ordna hjälp åt henne i öppna former, bestämde socialtjänsten 2005 istället att Felicia måste placeras på ett barnhem; Anneli och Felicia mer eller mindre tvingas att gå med på ‘frivillig’ vård, under hot om tvångsvård under LVU-lagen om de vägrar. På detta barnhem skulle Felicia tillbringa de sista 55 dagarna av sitt liv, tills de fann henne hängande från ett träd med en snara runt halsen.

23 Mars

Inskriven på HVB-hemmet Kastellet

26 Mars

Hennes mobiltelefon konfiskeras av personalen och de begränsar kraftigt de tillfällen när hon kan se sin mor och sin pojkvän. De kommande veckorna skulle hon dock ändå smyga ut om natten för att träffa sin pojkvän, även om hon sällan kan göra det dagtid.

19 April

Felicia köper ett cigarettpaket; personalen konfiskerar det när hon återvänder till institutionen.

24 April

Personalen påträffar en tändare i hennes rum och beslagtar den.

12 Maj

Hennes pojkvän, som uppenbarligen frustrerats av de hinder personalen lagt på deras förhållande, föreslår att de ska göra paus i detta.

16 Maj

Felicia är nervös, sorgsen och ängslig. Ännu en strid om cigaretter och mobiltelefon. Hon skär sig i armarna.

17 Maj

Felicia låser in sig på rummet. Personalen bryter sig in och hittar henne liggande apatisk i sängen. Hon svarar inte på tilltal. De häller vatten på henne och bär ut henne ur rummet. Personalen berättar för henne att hon inte kommer tillåtas träffa sin pojkvän överhuvudtaget den följande veckan, vilket gör henne rasande; hon får ett utbrott och kastar saker omkring sig. Under eftermiddagen gör Felicia en förfrågan om att överföras till ett sjukhus istället för barnhemmet, vilket avslås. Hon vandrar ut från institutionen och återvänder inte. Följande morgon påträffas hon död från ett uppenbart självmord, hängande från en trädgren.

Den 19:e maj, efter att familjen underrättats om att hon avlidit och de har tagit farväl av hennes döda kropp på sjukhuset, kräver hennes mor att få se Felicias tillhörigheter. Synnerligen av intresse är hennes dagbok, vilken varit ett stort bekymmer för personalen, som upprepade gånger tagit ifrån henne den för att se vad hon skrivit om dem. Anneli överlämnas de uppbrunna resterna av denna dagbok, vilket gör henne misstänksam om hur den nått detta skick. Hon är också upprörd över att personalen hela tiden övertygat henne att allt var i sin ordning, utan någon egentlig konflikt mellan dem och Felicia.

Anneli ägnar de nästföljande åren med att försöka få poliser och andra myndigheter att undersöka det som hänt, utan egentlig framgång. Hon får höra av en minister i regeringen att hon borde se om hon kan få Amnesty International att ta sig en titt på ärendet, men får veta att denna organisation inte tar sig an fall som dessa. Inte heller gör någon annan samhällsinstitution det, även om Anneli lyckas få visst kamratstöd på Internet. Hon har en webbsida uppe på www.feliciasliv.se, med åtskilliga bilder på Felicia såväl som mängder med dokument. Anneli anklagar flera institutionsanställda och myndighetsföreträdare för att ha misskött sina uppdrag, vilket inneburit att dessa utpekade personer anmält brott mot henne – de hävdar att hon kränker deras personliga integritet. Ingen inblandad har drabbats av några konsekvenser för det självmord som ägt rum i offentlig samhällsvård. Anneli har sina tvivel om huruvida det verkligen var ett självmord, och pekar på förhållanden på dödsplatsen som kan vara spår av inblandning av andra personer – hon hävdar att det är möjligt att Felicia stryptes till döds innan hon hängdes från snaran, men denna tro har antagligen mer att göra med att hon inte accepterar att hennes dotter helt enkelt inte stod ut längre och gav upp, än att det verkligen ligger något i det hela.

För hyllningsvideosnuttar, sök efter ”Till minne av Felicia” och ”Sov gott, Felicia” på Youtube.

http://www.youtube.com/watch?v=zxh_J3hBDIk

http://www.youtube.com/watch?v=-Tg0TIYy4SQ

http://www.youtube.com/watch?v=JlWHVq4NJYc

Elin, död vid 13

I sin ungdom hade en kvinna vid namn Susanne råkat ut för en trafikolycka och blivit rörelsehindrad – redan vid 20 års ålder fick hon ta verktyg till hjälp för att förflytta sig, och sjukpensionerades då hon inte kunde arbeta. De kommande åren får hon tre barn – två döttrar och en son. Dessa barns första år i världen skulle bli mycket lyckliga, men snart försvinner fadern ur bilden och modern får ensam stå med bördan att ta hand om barnen med sitt handikapp. När hennes andra barn Elin, som föddes 1994, är sex år gammal, blandar sig socialtjänsten i familjelivet och Elin placeras på familjehem, något Susanne går med på då hon håller med om att hon inte är vidare förmögen att klara av modersrollen under denna tid. Elin behandlas inte särskilt väl av denna ny familj, dessvärre, och får utstå åtskilliga förolämpningar hennes fosterföräldrar slänger ur sig. Hon försöker få socialtjänsten att lyssna på henne när hon berättar att allt inte är i sin ordning här, men de bryr sig inte det minsta, trots att Elin kommer till skolan undernärd och med slitna kläder. Enligt socialtjänstjournalen är allt som det ska med hennes placering.

Efter några år börjar Susanne anse att hon klarar av att ta över föräldrarollen igen, och Elin vill också verkligen återvända till sin mor, men socialtjänsten är inte särskilt intresserad av att avbryta placeringen – den har gått från att vara helt frivillig, till att istället vara dolt tvång. Till slut, när Elin är tolv år gammal, inleder socialtjänsten en ny utredning, och både Elin och Susanne vill återförenas. Socialtjänsten har dock andra planer, och bestämmer sig för att placera Elin på ett nytt familjehem. Susanne får höra att om hon inte går med på denna placering, så kommer de ta till tvångsvård genom LVU-lagen. Elin mår inte bra här och tillbringar så mycket tid hon kan i telefonkontakt med hennes mor och syster. Däremot är hon inte alls intresserad av att umgås med sin fosterfamilj, och när socialtjänsten får reda på detta så tar de ifrån henne hennes telefon. Som hon skriver i sin dagbok:

”Om man hatar livet som jag så måste man kunna prata med någon… Då menar jag inte psykologer, men kanske nån man litar på.”

”Det enda som räddar mig när jag blir ledsen, är mamma och Linda. Men nu har soc bestämt att jag bara får ringa en gång i veckan.”

”Det enda som skulle kunna få mig att må bra var om jag skulle få flytta hem till mamma.”

Elin berättar för socialtjänsten att hon misshandlas i denna familj men ber sin handläggare att inte berätta för dem om det, vilket de ändå gör. Vid denna tid börjar Elin skära sina armar.

Inom en snar framtid bestämmer sig detta familjehem att de inte vill ha Elin hos dem längre, och återigen hoppas hon att hon kan få återförenas med sin familj. Denna gång tar dock socialtjänsten till LVU-lagen, och tvångsplacerar Elin på ett HVB-hem sådär 200 km från hennes mor. Nu har det hunnit bli 2008, och hennes korta liv skulle snart nå sitt slut.

26 Mars

Placerad på Carl Bobergsgården som ensam flicka vid 13 års ålder med upp till tio pojkar, åldrarna 11 till 20, av vilka de flesta placerats för allvarliga uppförandestörningar.

30 Mars

Elin misshandlas av en av pojkarna.

3 April

Hon misshandlas igen.

7 April

Elin misshandlas än en gång och blir tvungen att röntga sin handled på grund av en möjlig fraktur.

10 April

Hon rymmer från barnhemmet och tillbringar natten i den närliggande skogen.

13 April

Elin misshandlas av sex äldre pojkar på barnhemmet. Runt 15:00 berättar hon för pojkarna på barnhemmet att hon ska gå och hänga sig. Sedan vandrar hon ut och tillbringar natten i skogen igen, för att aldrig återvända.

14 April

Elin påträffas död, hängande från ett träd – ett uppenbart självmord – 18 dagar efter att ha placerats på barnhemmet.

Elin hade berättat för vänner på skolan att hon både misshandlades och utsattes för sexuella övergrepp på barnhemmet, men vägrade berätta för myndigheterna eftersom hon av erfarenhet visste att hon inte kunde lita på dem. Bland annat var hon tvungen att ‘underhålla’ en av pojkarna sexuellt med sina händer. Hennes familj fick inget veta om någon av de slagsmål hon hade varit med om. Vid obduktionen finner man spår av 19 sparkar och slag på hennes kropp, med 43 blåmärken allt som allt. Inledningsvis inleddes förundersökningar mot två av pojkarna, men dessa ledde inte till några åtal eftersom Elin var död och inte kunde vittna mot dem. Under polisutredningen bekände åtminstone en av pojkarna sig skyldig till misshandel, men detta gjorde ingen skillnad. Personalen förhöll sig skeptisk till frågan om det någonsin förekommit några slagsmål på barnhemmet. ”Jag eller personalen såg aldrig att de boxade på varandra eller något sådant” var vad en av dem hade att säga.

På hennes rum hittar man ett avskedsbrev samt hennes dagbok. Hon skriver detta under sin korta vistelse här:

”Släpp mig fri, låt mig rymma från Boberg. Låt mig ge mig iväg och slippa, jag orkar inte längre.”

”Snälla ni, jag orkar inte med det här. Jag släpper mina knivar och flyger till himlen”

”Mitt liv är förstört, tack vare socialen i Linköping.”

”Det enda de gör är att förstöra andras liv, så håll er borta från dem. Om era föräldrar behöver hjälp, så säg till dem att bara strunta i att få hjälp, för det är det säkraste.”

Elin hade uppenbarligen för avsikt att bli författare och höll på att skriva memoarer kallade Mitt sorgliga liv, men detta liv blev alltför mycket för henne att bära för att kunna avsluta verket.

Drygt ett år senare, under sommaren 2009, låter man Elins lillebror Simon återvända från sitt familjehem till Susanne – nu anser socialtjänsten att hon kan ta hand om sina barn igen. Om ändå de hade fattat detta beslut lite mer än ett år tidigare…

(Alla namn i denna berättelse är fingerade och är de som användes i massmedia.

Sophie Lohede, död vid 15

En flicka vid namn Sophie, född 1993, led av inlärningssvårigheter i skolundervisningen, och hennes självförtroende hade tagit skada av att ha halkat efter. På grund av detta hade hennes moder frågat skolmyndigheten om hjälp i öppna former. Kommunen nekade dock henne detta, och under sommaren 2008 blev Sophie istället inskriven under tvång på HVB-hemmet Lövingstorp, understött av LVU-lagen. Under sin tid här skapade hon sig minst en ny bekantskap, men i största allmänhet var miljön här vedervärdig, med okontrollerat drogmissbruk och till och med pedofiler som rörde sig i barnhemmets omnejd. En äldre man vid namn Torbjörn Hasse Puke, född 1966, hade visat stort intresse för de barn som tagits in för vård här och försåg dem med amfetamin; under Sophies vistelse på Lövingstorp skulle han våldta både henne och hennes kompis upprepade gånger, med början när hon bara var 14 år gammal. Båda flickorna börja glida bort i denna miljö, de blir beroende av droger och tappar balansen i tillvaron. Sophie har en äldre syster som slapp omhändertas, som på sin Internet-blogg talar om hur mycket hon saknar sin lillasyster under denna tid.

Under november 2008 tar Sophie kontakt med polismyndigheten om de våldtäkter hon hade utsatts för och anmälde brott, vilket ledde till förundersökning mot Puke. Hon vittnar hos polisen vid upprepade tillfällen om de brott som begåtts, då hon ofta störtar i gråt när hon berättar om det som hänt; men när det drar ihop sig till rättegången den 7 april 2009 kräver åklagaren ändå att hon inställer sig i tingsrätten för att vittna, med Puke närvarande. Några timmar innan det är dags för hennes fall där begår Sophie självmord, då hon inte klarar av att samla sig nog för att gå igenom förhandlingarna. Puke blir sedan frikänd på grund av uteblivet vittnesmål. Hyllningsfilmer i hennes minne är även de uppe på Youtube, med detta hennes riktiga namn.

http://www.youtube.com/watch?v=xHsflvcMn6E

http://www.youtube.com/watch?v=j9EWnr0nsxo

(Du kan vilja slå av ljudet på den senare.)

Jonas Skoglund, död vid 17

En socialt utslagen pojke född 1988 hade tillbringat en stor del av sin tonårstid i avvikarkretsar, där han använt alkohol och andra droger. Även fastän han inte gjort sig skyldig till något åtalbart brott så hade ändå detta beteende övertygat socialtjänsten om att han måste in i social tvångsvård vid 15 års ålder, med stöd av LVU-lagen. Han hade under denna tid vistats på flera olika barnhem, bland dem ett i Sundby, där många av de intagna hade flera allvarliga brott i sina register redan i tonåren; det fanns även en dömd mördare där, som år 2004 tillsammans med sin äldre kompis hade ringt upp två 18-åriga flickor för att hämta dem en kväll. När de anlände i en bil tillhörande en av flickorna så ändrade pojkarna sina planer. De beordrade föraren att stanna bilen ute i vildmarken, varpå de gav sig på att klubba ihjäl flickorna i bästa Ted Bundy-stil. Efter en kort tur i den stulna bilen körde de av vägen och plockades inom kort upp av polisen. Den yngre av pojkarna hade sedan dömts till vård under socialtjänsten.

Jonas hade avskytt sin tid i barnhemmen med dessa människor och under en kort period i januari 2006 hade han återigen varit en fri man, efter två års institutionsliv bakom sig. På torsdagen den 12:e januari hade han kallats till ett möte hos socialtjänsten, där han fick veta att de bestämt att han skulle tillbringa ytterligare två år frihetsberövad. Han och hans far protesterade beslutet och försökte resonera med socialsekreterarna, helt utan framgång. Jonas gavs en dag att inställa sig på barnhemmet, med 15:00 på fredag som tidsfrist – om han inte var där då skulle de efterlysa honom hos polisen.

Jonas har dock inte för avsikt att låta sig låsas in igen. Han ignorerar tidsfristen och spenderar fredagen tillsammans med sin flickvän. Tillsammans går de på fest i Kumla, och han berättar för henne att han hellre skulle ta sitt liv än återvända till barnhemmet. Till en början är han på muntert humör, men vid 2:20 på natten får polisen tag på honom och tar in honom i häkte. I tårar säger han till sin flickvän att de inte kommer kunna ses igen på två år. Polisen placerar honom i en cell på polisstationen, för att transporteras till barnhemmet nästkommande dag. Vid 3:57 har Jonas hängt sig själv i sin cell, och använt sina kläder som snara.

Massmedia gör inte alltför stor sak av fallet, men Siv Westerberg från NKMR lämnar in en 1 600 ord lång anmälan till Justitieombudsmannen, JO, för att se om denna kan utreda hur fallet har handhafts, och kräver att de ansvariga prickas. Bland annat citerar hon en pojke vars fall hon arbetat med som jurist, som precis som Jonas hade sagt att han hellre skulle begå självmord än återvända till det barnhem där han placerats.

En vecka senare får hon tillbaka ett 60 ord långt svar där JO har detta att säga:

”Er anmälan ger inte anledning till antagande att det är påkallat någon åtgärd från min sida. Ärendet avslutas. Kerstin André” (Diarienummer 322-2006)

Anonym tjej, död vid 14

En flicka född 1995 som bodde i Piteå i norra Sverige hade vid 11 års ålder haft sitt första möte med samhällsvården. Hon hade blivit ett bekymrat barn med ångestproblem, och till en början får hon hjälp i öppna former, vilket inkluderar en personlig assistent som följer henne till skolan och hjälper henne under lektionerna. Till slut bestämmer sig dock Piteå kommun för institutionsplacering för henne. De sista sex månaderna av hennes liv tillbringar hon på HVB-hemmet Egehem, från vilket hon rymmer inte mindre än fyra gånger. Den sista gången hon rymmer är den 3 november 2009, när barnen är ute på studiebesök. Vid 19:30 tar hon chansen att springa iväg och lämnar personalen bakom sig.

Polispatruller med hundar sätts omedelbart in för att leta efter henne, men det skulle dröja till nästa dag innan de skulle hitta henne; vid 13:30 stöter man på hennes döda kropp i en å.

Efter detta skriver VästerviksTidningen att ”I tre år försökte samhället allt för att rädda 14-åringen”. Uppenbarligen kom det aldrig på tanken att faktumet att hon rymde upprepade gånger kanske var ett tecken på att placeringen inte var tillfredsställande.

Per den 19 maj 2010, på HVB-hemmets webbsida www.egehem.com, nämns inte detta självmord, utan istället skönmålas institutionen. En personlig berättelse från år 2010 av en flicka som tillbringat fyra år där framställer den snarare som ett paradis.

| | | 9 december, 2014 21:33
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress