Menu

Personliga LVU-berättelser

Under 2008 intervjuade tidningen Smålandsposten 68 ungdomar som nyligen hade omhändertagits med stöd av LVU.1 Detta är utdrag från vad de hade att säga, med den unges kön ovanför:

(Tjej)

”Jag fick läsa igenom det de hade skrivit om mig och mitt ärende. Jag tyckte inte att det stämde med vad som sagts, men de ville inte ändra på det.”

”Men jag tycker inte att LVU hjälpte mig. Det var först när de plockade bort det från mig som jag kunde börja fokusera på att må bättre.”

(Tjej)

”Hela skiten med LVU var kränkande. Jag rymde flera gånger och försökte förklara att det inte var bra på hemmet jag hamnade på.”

(Kille)

”Det kändes ungefär som om man satt och kollade på en film om sig själv. Alla andra bara bestämde allt, hur jag mådde, vad jag ville och så vidare. Jag fick inte igenom något. Jag var hos en familj först, men sen ville de som bestämde att jag skulle vara på ett hem istället. Jag rymde därifrån tillbaka till familjen. Jag ville bo där, familjen ville att jag skulle bo där, men de som bestämde tyckte inte att det var bra.”

Undra om detta har något att göra med de 4000 kr per barn och dag barnhemmen får i skattemedel? Jag undrar hur många socialsekreterare som erbjudits mutor under bordet genom denna potentiella inkomst, att institutionsplacera barn i vinstsyfte.

(Kille)

”Jag visste ingenting om varför jag fick bo på det där hemmet. När jag frågade sa de typ att jag var så stökig och inte gick i skolan. Men man måste väl ha gjort något mer?”

(Tjej)

”Men när jag varit på hemmet ett tag så insåg jag att jag skulle fan bli mer deppig där än hemma. Där fanns två andra tjejer som också försökt ta självmord och vi pratade om hur vi skulle göra för att lyckas. Personalen hörde vad vi sa och var nästan lite uppkäftiga och sa typ: Om ni försöker detta eller detta så kanske ni lyckas.”

Jag undrar hur mycket personalen vid de barnhem där de fem ovannämnda tonåringarna tog sina liv hade uppmuntrat dem.

(Tjej)

”Jag tycker att det värsta med LVU är att ingen lyssnar på vad man säger. Även om jag är strulig och blir arg så måste väl min åsikt räknas ändå? Det handlar ju om mitt liv. Sen gillar jag inte att man låser dörrarna. Jag får panikkänslor.”

Sverige – landet som ger permissioner åt massmördare och pedofiler, men som låser in barn som tagits in i samhällsvård.

(Tjej)

”Jag tappade tron på vuxna när jag var omhändertagen enligt LVU. Det handlade om så mycket prestige för deras del. Vem som hade gjort vad och så vidare så de glömde bort mig i det hela.”

(Tjej)

”Jag tyckte inte att personalen som gjorde utredningen var så bra. De var stressade och lyssnade inte riktigt på min åsikt. Jag ville verkligen inte till någon institution men det kom jag till ändå. Det var katastrof. Jag blev ännu värre och fick självmordstankar.”

(Kille)

”Vad som gjorde mig förbannad var att de bara en dag kom och sa att jag skulle iväg. Vi hade haft möte och så på socialen, men jag fattade inte att de ville sätta mig på ett hem. Jag ville få en förklaring till varför, men det fick jag aldrig.”

(Kille)

”Det var jävligt på det där hemmet. Personalen där hånade oss och en annan kille fick stryk en gång. Vi tyckte inte att det var någon mening att anmäla, ingen lyssnar ju ändå och sen får man det bara jävligare efteråt.”

(Tjej)

”Kränkt. Det är det jag tänker på när jag tänker tillbaka på den tiden. Man kände sig så jävla kränkt.”

”Men ens självförtroende har tagit lite stryk från LVU-tiden. Så det är mitt tips för dem som jobbar med LVU-ungdomar, tänk på hur nu behandlar dem. Ni påverkar dem för resten av livet.”

(Tjej)

”Vad jag kommer ihåg från min tid på LVU-hem är att personalen hade fan ingen respekt alls. Man kunde vara ledsen och det sket de i.”

(Tjej)

”Jag förstår än i dag inte varför jag blev tvångsomhändertagen.”

”Men fortfarande så tycker jag att det är dåligt att jag inte kunde få svar på varför jag blev tvångsomhändertagen.”

Sverige – landet där barn godtyckligt frihetsberövas på barnhem och inte ens får en förklaring varför.

(Kille)

”När det togs beslut om att jag skulle flytta fattade jag ingenting. Jag hade inte fått vara med och säga något över huvud taget. En gång var vi på möte. Sen tror jag att morsan var på socialen någon mer gång. Helt sjukt.”

(Tjej)

”Jag kommer ihåg en gång när jag satt på socialen och grät. Jag kunde inte sluta gråta. Då sa min handläggare till mig att om jag bara skulle sitta och lipa hela tiden så kunde hon lika gärna gå och dricka kaffe. Det kändes jävligt kränkande.”

OK, den där sista lät något löjlig för att vara ärlig. Personligen tycker jag inte offentliganställda ska behöva sitta och vänta på att tonåringar slutar gråta. Men jag förmodar det är något socialister förväntar sig att de ska göra, dock, något man inte kan förvänta sig i praktiken. Du kan helt enkelt inte vänta dig annat än att offentliganställda är annat än kyliga och avlägsna.

| | | 9 december, 2014 21:37
  • Sonja Abrahamsson

    Survive babes. Var råa.

© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress