Menu

Samhället lärde sig av sitt mörka förflutna… eller gjorde det det? LVU gör entré

År 1982 antogs en ny lag kallad LVU, Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, vilken ersatte den gamla Barnavårdslagen som hade sina rötter så långt tillbaka som 1902. Den nya lagens namn hade en viss 1984-klang, då kritiker föredrar att kalla den Lag om tvångsvård av unga, eftersom syftet med denna lag är att ”erbjuda vård” vare sig mottagarna och deras familjer vill det eller inte. Som en del av omdaningen av den gamla Barnavårdslagen överfördes frivillig vård till den mer generella Socialtjänstlagen. I denna lag, vanligtvis förkortad SoL, utläggs för statens naturliga roll som en biträdande förälder i alla familjer som bor i Sverige. Under de två tidigare årtiondena hade samhällsdebatten förminskat den roll den biologiska kärnfamiljen förväntades ha i att uppfostra barn, och dessa två lagar bistod med de föreskrifter staten behövde för att gradvis ta över denna roll.

Avdelningen om barn och unga i kapitel fem av SoL innehåller följande föreskrifter: (Min fetstil)

”1 § Socialnämnden skall

– verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden,

– i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom,

– med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,

– i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet,”

Således är inga hem i Sverige undantagna från att vara under statens tillsyn genom denna lag, åtminstone på papperet, och förordningarna är långtgående och vaga. Just vad är en ”ogynnsam utveckling”? Det avgör socialtjänstemännen. Och vad anser staten vara en god personlighetsutveckling? Naturligtvis en som slutar i att man ser upp till staten som sin fader – inte en där man blir en oberoende individualist.

Ett visst tredje rike antog år 1936 en lag med liknande ordalydelse, Gesetz über die Hitlerjugend. Paragraf två av denna löd som följer:

”Den tyska ungdomen skall, utöver sin uppfostran inom familj och skola, skolas fysiskt, intellektuellt och moraliskt i nationalsocialismens anda för att tjäna folket och den nationella gemenskapen, genom Hitler-Jugend.”1

Erfarenheten från tidigare årtionden hade övertygat lagstiftarna om att man inte alltid kunde förutse varje situation där samhället kunde tänkas vilja ingripa i familjelivet. 1960 års upplaga av Barnavårdslagen hade t.ex. en klausul om när man skulle ta barn från deras hem, paragraf 25a, som inte riktigt var den ‘gummiparagraf’ de nu ville ha:

”25 §a om någon som ej fyllt aderton år, misshandlas i hemmet eller eljest där behandlas på sådant sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsattes för fara, eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande förmåga att fostra honom.”

Fastän denna paragraf var tämligen långtgående, så införde 1982 års lag generalklausuler – ‘gummiparagrafer’ – som inte har någon i begränsning i omfattning, vars syfte är att kunna täcka alla situationer lagstiftarna inte kunnat förutse. Valet av ordet ”något” gör detta tydligt:

”1 § Den som är under 18 år skall beredas vård med stöd av denna lag, om det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år, av honom själv.

Vård skall beredas den unge om

1. brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart beteende.”

År 1990 revideras lagen återigen och vi gavs de obegränsade generalklausuler vi har i dag. De två styckena från 1 § bildade paragraf två och tre i den nya lagen:

”2 § Vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.

3 § Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.”

Nu fick socialtjänstemännen i sina händer ett verktyg som senare skulle bli ökänt – termen ”socialt nedbrytande beteende”. Samhället kunde nu ta minderåriga in i samhällsvård under denna paragraf tills de blev 20 år gamla, om de höll på med något som socialtjänstemännen ansåg utgöra sådant beteende. Tills dato har barn tagits in i vård för att ha tillbringat alltför mycket tid på nätet; umgåtts i fel kretsar; gått med i skinnskallegäng; gått med i religiösa ”sekter” (andra länder skulle nog snarare kalla dessa ”sekter” religiösa minoriteter); använt steroider; skolkat och dylikt; mer om detta senare.

Barns behov av skydd

Den mest utbrett understödda anledningen för att ta in ett barn i samhällsvård har traditionellt sett, utöver dess föräldrars faktiska bortgång, varit att skydda barnet från vårdnadshavare som möjligtvis kunnat vanvårda barnet; stundtals får vi läsa någon inte alltför ofta förekommande skräckhistoria rörande sexuella övergrepp och misshandel, vilken i vissa fall gått så långt som att ta livet av barnet, i dess eget hem. Barnavårdsmyndigheter försäkrar sig om att alla får höra dessa berättelser om och om igen, för att motivera dessa myndigheters krav på att få tillträde att övervaka familjelivet.

Enligt folklig sägen är vanvård av barn huvudsakligen något som förekommer bland samhällets fattiga – eftersom större delen av våldsbrotten begås av samhällets lägre klasser, så har man trott att samma människor också gav sig på sina egna barn. Om samhällsklassen hos de barn som tas in i samhällsvård är en god indikation på skyddsbehovet, så stämmer detta sannerligen – fattiga familjer är definitivt överrepresenterade på detta område. Men antagligen är mycket få människor medvetna om just hur stor skillnaden är. Jag själv överraskades sannerligen när jag läste en publikation från Socialstyrelsen kallad Social rapport 2006, en sammanställning av statistik över samhällslivet i Sverige, tillsammans med analys.

På sida 273 av denna rapport jämförs den täthet med vilken barn födda 1992-1996 hamnade i samhällsvård före sju års ålder, mellan två olika socioekonomiska grupper. I den grupp där modern är i ett parförhållande, har högskoleutbildning, förvärvsarbetade 1 november 1997 och tog inte emot socialbidrag någon gång 1996 till 1998, så togs mindre än 1 av 2 000 barn in i samhällsvård. I den grupp där modern var ensamstående, har högst grundskoleutbildning, förvärvsarbetade inte 1997 och gick på socialbidrag varje år 1996-1998, så hade 1 av 7 barn tagits in samhällsvård, eller drygt 300 gånger så många. Samma rapport fann att barn som fötts utomlands har tre gånger så hög sannolikhet att befinna sig i samhällsvård.

Är detta då en sann indikation på att det finns ett större behov av att skydda barn i fattiga familjer från deras mödrar och föräldrar? Eller är det snarare så att de blir lättare mål för de myndigheter som ska ”skydda” dem? En rapport från 1966 som citerades i ovannämnda ”Förekom övergrepp…” från 2006 hade intressanta upplysningar i detta ämne:

”Socialstyrelsen genomförde 1966 en undersökning av barn som vårdats på sjukhus åren 1957–1966 efter att de utsatts för barnmisshandel. Det nya som framkom i undersökningen var att barnmisshandel inte var relaterat till att barnen levde i social misär eller i kriminella miljöer utan att det också var en grupp friska och skenbart välfungerande föräldrar som misshandlade sina barn mycket svårt.”

Statistiken från 2006 uppmärksammar då två systemfel – utöver att det är en orimligt stor andel när 1 av 7 mödrar på socialbidrag får sina barn tagna av socialtjänsten, så är det en orimligt liten andel när 1 av 2 000 från väletablerade hem råkar ut för samma sak. Sverige har under det senaste halvseklet slagit sig för bröstet med anledning av sin barnavårdsverksamhet, och skrutit om att barn i detta samhälle tas väl hand om samt får deras behov tillgodosedda. När man tittar på dessa siffror så ter det sig snarare som om samhället ”skyddar” barn i fattiga familjer, medan man inte bryr sig alltför mycket om vad som sker i väletablerade hushåll.

Det är en mycket utbredd insikt bland personer med erfarenhet av den att samhällsvård ofta är skadlig för ett barns utveckling. Fastän ett barn ibland kan hamna i ett familjehem där han eller hon får en bra uppväxt, så avbryts drygt hälften av placeringarna i förtid.2 Samma ”Förekom övergrepp…” citerade också en utredning om samhällsvård från 1974:

”Gjorda undersökningar och långvarig erfarenhet visar att institutionsvården som sådan kan öka riskerna för en negativ utveckling hos den vårdade. Det starkt markerade avbrottet i de vanliga sociala kontakterna i närmiljön kan för de mindre barnen få både temporära och bestående skador till följd, i synnerhet vid längre tids vård”

Social rapport 2006 innehöll också en analys av framtidsutsikterna för tonåringar som placerats i samhällsvård:

”Nära nog all social dygnsvård av tonåringar består av outvärderad behandling. Det vill säga att samhället genom tvång, hot om tvång eller övertalning gör dessa ingripande interventioner utan att veta om insatserna har en gynnsam, neutral eller till och med skadlig påverkan på barnens utveckling och livschanser i ett längre perspektiv. Generellt verkar utfallen för de ungdomar som placeras i social dygnsvård på grund av beteendeproblem i tonåren vara så dystra […]”3 (sida 294)

Självmordsfrekvensen för före detta fosterbarn är även den långt över den normala. Beroende på hur lång tid som tillbringats i samhällsvård är självmordsfrekvensen mellan fyra och fem gånger så hög som hos befolkningen i övrigt.

När man beaktar både den stora potential för skada det medför att placeras i samhällsvård, med det ojämna klassurvalet för att omfattas av detta, ser man en mycket påtaglig fara i att klassroller helt enkelt kan befästas genom att staten stiger in som förälder, även fast dessa interventioner sägs vara för barnets bästa, och är menade att möjliggöra klassförflyttning istället.

Men, nu får det vara nog med statistik, lagtexter och analys. Här följer istället fem dramatiska berättelser om barn som tog sina liv under, eller strax efter, placering på moderna barnhem.

2 Sammanbrott i familjehem (SoS 1995:9) / Socialstyrelsen

| | | 9 december, 2014 21:31
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress