Menu

Förvaltningsdomstolarna

Så i vilka vördade samhällsinstitutioner avgörs då dessa LVU-fall? Vem har makten att avgöra om socialnämnden kommer tillåtas ta ett barn in i samhällsvård? Dessa fall handhas av något som kallas förvaltningsdomstolar, vilka styrs av en lagman och vanligtvis tre rådmän, som bakom slutna dörrar avgör dessa beslut. Socialnämnden har en representant här som yrkar på bifall till tvångsvård, och både vårdnadshavaren och barnet i fråga har en representant var. Det är ingen underdrift att påstå att systemet är till de biologiska föräldrarnas nackdel, på statens spelregler; i praktiken är det ”barnets bästa” barnets representant hänvisar till nästan alltid liktydigt med socialnämndens linje, och motpartens enda representant driver sällan sitt fall mot tvångsvård alltför hårt, av flera anledningar:

  • Han/hon får vanligtvis inte ta del av de handlingar socialnämnden har samlat på sig som stöd för vårdplaceringen än ynka minuter före rättegången, även när detta material ibland är resultatet av månaders arbete, i vilket ingår utsagor från läkare, lärare och andra offentliganställda, vars skriftliga vittnesmål läses upp inför rätten. Det finns inget krav på att man är fysiskt närvarande för att kunna vittna, och ingen ed behöver avläggas för att göra framställningar inför förvaltningsdomstolar, till skillnad mot vad som är fallet i USA.

  • I praktiken inte bara betalar rätten denna juridiska representant, utan utser även honom eller henne, vilket leder till ett problem med jäv. Eftersom lagmannen kan avgöra om en jurist ska få ut sitt fulla arvode eller bara delar av det, finns en mycket reell risk att de som trotsigt motsätter sig statens linje och ifrågasätter dess bevisföring kan få se sin avlöning reducerad.

I juristmagasinet Advokaten nummer 8 2009 intervjuades en forskare och en jurist om detta problem, efter att forskaren Anna Hollander hade givit ut en rapport som belyst dessa förvaltningsdomstolars tillkortakommanden. För att citera artikeln:

”Tvångsvård: Samförstånd i rätten hotar rättssäkerheten

Mål om administrativa tvångsomhändertaganden kännetecknas av en samförståndsanda, där rättssäkerheten får stryka på foten. Det menar forskare som studerat mål om tvångsvård i ett antal länsrätter. Men domare i länsrätten känner inte igen den bilden.”

”– Det bildas en kultur av samförstånd, där syftet med besluten präglas av terapeutiska motiv som är svåra att ifrågasätta. I många fall innebär det att den juridiska granskningen uteblir och att domstolen litar på att socialtjänsten gör detta för individens bästa.”

”– Vi såg tydligt i vår studie att domstolen vill tona ner olika uppfattningar mellan den enskilde och myndigheten. Utredningen granskas inte och under den muntliga förhandlingen ställs frågor som snarare avser att övertyga klienten om att det föreslagna beslutet om tvångsvård är till hans eller hennes bästa.”

”– Domstolarna är i händerna på andra professioner här, och kan kanske inte ta ställning till de sociala bedömningar som görs i utredningen. De måste kunna granska argumenten och att de står i relation till de fakta och omständigheter som redovisas, säger Anna Hollander, som tycker att förvaltningsdomstolarna inte lever upp till officialprincipens krav på att målet är tillfredsställande utrett.”

”Forskarnas studie visar också att förhandlingarna i tvångsvårdsmål är korta och att de offentliga biträden som företräder dem som ska vårdas och i LVU-mål även föräldrarna, som regel begär ersättning för mellan en timme och en hel arbetsdag. Anna Hollander anser att de offentliga biträdena har ett näst intill omöjligt uppdrag, som på denna korta tid både ska hinna tala med klienten och granska den skriftliga underlag som dominerar i förvaltningsprocessen.”

Advokat UllaBella af Klercker delar med sig av sina upplevelser också:

”Även utredningar från socialtjänsten om LVU och LVM har stora brister.

– Det blir väldigt mycket tyckande och kännande och egna slutsatser som blandas i ett hopkok med objektiva fakta, säger hon, och konstaterar att de som skriver utredningarna, socialsekreterarna, ofta är så inne i målet att de har svårt att skilja på fakta och slutsatser.”

”– Jag kan känna en oerhörd frustration ibland. Att myndigheten går över gränsen utan att väga in alla fakta, man missbrukar sin makt mot en enskild person. Det är frustrerande, säger hon.”

Om det fruktlösa i att överklaga ett domslut:

”– I och med att det här är ganska korta mål är det svårt att få upp mål i överinstans. Många tycker inte ens att det lönar sig att klaga, eftersom det på något sätt är färskvara, säger hon.

I exempelvis ett LVM-mål gäller beslutet vård i sex månader. Till skillnad från i brottmål ska domen verkställas omedelbart. Tar det då fyra månader innan målet kommer upp i kammarrätten tycker många att det är meningslöst att överklaga. ”

Beslut om vård under LVU gäller också sex månader i taget. Och till skillnad från vad som är fallet i det amerikanska rättsväsendet, så kan domar från svenska förvaltningsdomstolar inte överklagas till allmänna domstolar. I en artikel i Dagens Nyheter från den 27 oktober 2006 tar Hollander och två andra forskare upp samma ämne:

”Många enskilda lämnar därför förhandlingarna inte bara besvikna över att tvånget fortgår, utan dessutom frustrerade över att de lagliga motiven i domen inte blivit klargjorda. Faktum är att det inte är ovanligt att det inte ställs några frågor alls till myndighetens representant. I stället domineras förhandlingarna av frågor till den enskilde. Dessa frågor ställs dock sällan på ett sådant sätt att det blir begripligt för den enskilde vad de har för rättslig relevans. Domstolsförhandlingarna förvandlas alltså till en förnyad granskning av den enskilde, vars rättsintressen de är tänkta att skydda.”

”Vårt intryck är att det i dessa tvångsvårdsförhandlingar utvecklas en speciell terapeutisk kultur bland inblandade domare, psykiatriker, socialsekreterare och juridiska ombud. Utgångspunkten är den välmenande att ”vi är alla här för att åstadkomma vad som är bäst för den enskilde”.

För att citera ett annat tungt namn på området – Brita Sundberg-Weitman, före detta lagman vid Solna tingsrätt, från hennes bok Rättsstaten åter från 1985:

”Makt utan ansvar: Genom användning av generalklausuler utan innehåll har 1970- och 1980-talets lagstiftare i Sverige åstadkommit att myndighetsbeslut på vissa områden inte kan vara fel, eftersom allt vad myndigheterna finner lämpligt automatiskt blir rätt.”

Utöver ovannämnda bok gav Brita även ut Sverige och rättsstaten på 2000-talet under 2008, där hon återigen gav en översikt över hur rättsstaten tagit sig en bondpermis i dagens svenska samhälle.

Således, för att sammanfatta: Man kan lugnt säga att de barn som riskerar att tas in i samhällsvård sällan ges en juste rättegång, och socialnämnden behöver inte oroa sig alltför mycket att få avslag på deras vårdansökningar.

| | | 9 december, 2014 21:43
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress