Menu

En diskussion om etik… eller taktik?

Socialstyrelsen har en webbsida för etiska frågor för att vägleda offentliganställda i hur man hanterar vissa situationer. Några av frågorna här ger smakprov på ett iögonenfallande åsidosättande av dessa anställdas klienters personliga integritet, och ibland tycks det mer vara en diskussion om hur man taktiskt går till väga för att lösa ett visst problem, snarare än etik.

Om när man informerar, inte när man går vidare

Följande fråga är från hösten 2009:

http://www.socialstyrelsen.se/etikisocialtjansten/narinformerautvecklingsstordbl

(Min fetstil.)

När informera utvecklingsstörd blivande mamma om att barnet ska omhändertas?

Socialsekreterarna tycker att det känns oetiskt att vänta till efter förlossningen med att tala om för Sofie att hennes barn ska omhändertas på BB. Samtidigt kan hon ge sig iväg för att föda någon annanstans än på sjukhuset om hon får veta i förväg, vilket innebär en fara för barnet.

Sofie är en 20 årig, lindrigt utvecklingsstörd kvinna som är gravid med sitt andra barn. Pappan är en ung man som också är utvecklingsstörd. Det första barnet, en flicka, blev omhändertaget och placerat i familjehem ganska snart efter födelsen eftersom det visade sig att Sofie inte såg dotterns behov och inte kunde ta hand om henne.

Socialsekreterarna har utrett att Sofie inte är kapabel att ta hand om ett barn, eftersom hon inte har förmågan att se barnets behov eller skydda det från faror. Även detta barn kommer att placeras efter födelsen. Socialsekreterarna vill så fort som möjligt berätta för Sofie vad som ska hända, men är osäkra på vad som händer om de berättar det innan barnet är fött. Sofie är mycket företagsam och har långtgående planer på att flytta till en annan stad, där hon har vänner som hon fått kontakt med på nätet. Vännerna är personer som själva har problem. Många av dem har någon form av diagnos och de flesta har eller har haft missbruksproblem.”

Man vet att man lever i ett fint samhälle som respekterar personlig integritet när myndighetsanställda håller reda på vilka bekantskaper man har.

”Etikrådets diskussion

Socialt arbete bygger många gånger på prognoser om vad som kommer att hända i framtiden, och beslut fattas på grunder om vad som sannolikt kommer att hända. Det gäller även så ingripande beslut som omhändertaganden och tvångsingripanden. Socialsekreterarna gör en prognostisk bedömning av vad Sofie kommer att klara av när barnet är fött och av hur hon ska kunna skydda barnet, och de kommer då fram till att Sofie inte kommer att klara av att sköta och skydda barnet.”

Således inget faktiskt bevis på att hon bevisat sig olämplig som moder, och myndigheterna låter henne inte ens försöka.

”Berätta för Sofie

Socialsekreterarna ska enligt lagstiftningen berätta för Sofie vad de tänker göra. En myndighet får aldrig undanhålla vad den har för avsikt att göra i förhållande till en enskild. Om socialsekreterarna inte talar om för Sofie att de kommer att omhänderta barnet vid dess födelse undanhåller de viktig information.

Utredningen kan påbörjas innan barnet är fött och Sofie kan förberedas på att barnet kan komma att omhändertas. Socialsekreterarna är oroade över att Sofie kan komma att avvika om de talar om att det väntade barnet kommer att omhändertas. Om Sofie avviker är det socialsekreterarnas skyldighet att försöka få tag i Sofie, när de har inlett en utredning.

Flera av ledamöterna ansåg att Sofie bör informeras om processen vid ett eventuellt omhändertagande. Undanhållande av information är ett övergrepp som inte är obetydligt och kan inte uppväga de eventuella vinster man skulle uppnå genom att inte tala om planerna på omhändertagande av barnet. Sofie bör få veta att det är först när barnet är fött som beslutet om omhändertagande kan fattas. Vid födelsen kan omedelbart ett beslut enligt LVU fattas. Därefter underställs beslutet länsrätten för prövning; den fastställer beslutet eller upphäver det. Hon bör också informeras om möjligheten att överklaga ett beslut om omhändertagande.

När Sofie informeras om vad som kommer att hända när barnet har fötts kanske hon överväger att ge sig iväg till sina kompisar för att föda. Hon bör informeras om att hon därmed förmodligen försämrar sina möjligheter att få behålla barnet; det kommer att tolkas som ett tecken på bristande omsorgsförmåga.”

Så om du tar sakerna i egna händer och hävdar din naturliga sätt som biologisk förälder att ta hand om ditt barn utan att gå genom de ”lagliga” vägar myndigheterna förordnar sig, så kommer du bestraffas genom att antagligen inte få träffa ditt barn överhuvudtaget. Det är makalöst att en offentlig myndighet i en ”västerländsk demokrati” år 2009 kan använda sådant klarspråk i sitt regelverk vad det gäller fascistiska tilltag.

I ett tidigare fall som nådde HSAN, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, i ett annat sammanhang, hade en överläkare stämplat ett par som förståndshandikappade utan närmare undersökning. Det skriftliga utlåtandet från denna överläkare framlades som vittnesmål för att stödja socialtjänstens ansökan om att omhänderta parets tre barn; i HSAN 461/82 håller inte ansvarsnämnden överläkaren ansvarig för att ha underlåtit att granska det efterfrågade utlåtandet. När socialtjänsten omhändertar barn med stöd av LVU kallar de ofta in yrkesmän som expertvittnen för att vittna om familjeförhållanden, utan att det kan bli några konsekvenser för dessa yrkesmän om de bara diktar ihop det utlåtande som behövs för att övertyga den förvaltningsdomstol som prövar ärendet. Således behöver det inte nödvändigtvis ligga den minsta sanning överhuvudtaget i påståendena om att modern eller båda föräldrarna är ”förståndshandikappade”, ”sinnessjuka” eller ”drogmissbrukare”, de påståenden man använder mest för att få igenom ett LVU-beslut.

Sofie beskrivs som förståndshandikappad även fast hon har ett aktivt socialt liv på Internet samt trots att hon har framtidsplaner. Man får intrycket att socialtjänsten subjektivt bestämmer sig på tidigt stadium att en person inte klarar av föräldrarollen, och sedan mer eller mindre köper experters utlåtande för att motivera deras perspektiv. Just hur ”förståndshandikappad” skulle denna Sofie te sig för en lekman? Och om de sociala myndigheterna anser sig ha rätten att hemlighålla denna sorts planer för sina klienter, vad annat kan de tänkas hålla dem oinformerade om?

Ibland tar de föräldrar som de sociala myndigheterna beskrivit som förståndshandikappade, sinnessjuka eller drogmissbrukare kontakt med läkare för att bevisa deras mentala kompetens eller att de inte har någon missbruksproblematik. Enligt NKMR så blir de läkare som ställer sig i dessas tjänst ofta anmälda till Socialstyrelsen av socialtjänsten, och avskräcker därigenom dem från att komma till de anklagade föräldrarnas försvar.

Och detta sker år 2009 i ett land som undertecknat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna – antagligen också det land som läxat upp andra länder mer än något om hur man tillämpar dessa rättigheter.

Endast i Sverige

Hur agera när person inte vill ta emot beviljad hjälp?

https://web.archive.org/web/20100902014856/http://www.socialstyrelsen.se/etikisocialtjansten/hurageranarpersonintevilltaemo

Från våren 2010:

”Helen har en måttlig utvecklingsstörning och bor i en servicelägenhet enligt LSS. Hon är beviljad insatser från kommunen men vill inte släppa in personalen när de kommer på besök. Hur kan och bör personalen agera?

Helen är 35 år och har en måttlig utvecklingsstörning. Hon är rörelsehindrad (rullstolsburen) och bor i en servicelägenhet enligt LSS. Lägenheten (en tvåa) finns i ett hus som blockhyrs av kommunen, och brukarna har andrahandskontrakt. Helen har en jämnårig sambo som har en god man, och enligt denne har sambon en diagnos inom autismspektrum men han har inget LSS-beslut för några insatser.”

”Hur kan och bör personalen agera för att Helen ska få sina insatser enligt LSS? Insatsen är frivillig, men samtidigt uppehåller Helen en plats i ett kommunalt LSS-boende.”

Vad sägs om detta svar – inse faktum att hon inte behöver era tjänster! Kanske ni borde ta er en titt i spegeln vad det gäller den där utvecklingsstörningen? Detta är vad man får när samhället håller fast vid principen att ”allt är politik”; samhället bestämmer vad en person behöver, inte personen själv – man betraktar honom eller henne endast som ett objekt. Många människor har klagat på internetforum om att myndigheter bestämt sig för att de tydligen är i behov av vård de måste förses med, medan de själva inte ser något sådant behov – detta är den ena sidan av ett mynt där den andra är berättelser om människor med faktiska särskilda behov som ansöker om tjänster de har rätt till enligt lagen men för vilka inga resurser finns tillgängliga. Är inte Sverige underbart?

En liknande fråga, också från våren 2010:

https://web.archive.org/web/20100902014830/http://www.socialstyrelsen.se/etikisocialtjansten/hurhanteranarpersonkraverhjalp

Hur hantera när person kräver hjälp men inte vill ta emot den?

”Märta är en kvinna i 65-årsåldern som har eget bostad och som är inskriven i den kommunala hemsjukvården. Hon är klar och redig men har sedan flera år problem med olika fysiska besvär och sjukdomstillstånd, vilka nu har förvärrats.”

”Hon har en personlighet liknande borderline, vilket bland annat visar sig som en psykisk instabilitet och ett manipulativt sätt. Detta finns inte ”på papper”, och hon vill inte ha något med psykiatrin att göra.”

Kanske ni socialarbetare borde ställa er frågan huruvida ni har den etiska rätten att diagnostisera människor med personlighetsstörningar? För att ge min egen åsikt om etik – det är i allra högsta grad tvivelaktigt att socialtjänstemän sprider rykten om att vissa människor anses lida av psykiska störningar och skriver in detta i sina journaler utan några bevis.

”Fem sjuksköterskor finns knutna till Märta och det finns en plan för vem som ska besöka vilken dag (av arbetsmiljöskäl ska inte samma person behöva gå varje dag). Det finns en patientansvarig sjuksköterska och läkare, men dem vill Märta inte träffa.”

”Märta barrikaderar sig i sin lägenhet utom vissa dagar då hon slänger ut nyckeln till sjuksköterskan, som då kan komma in. Märta är medveten om att det är risk för sepsis, fallskador mm. Personalen bedömer inte Märta som suicidal och det är inte aktuellt med LPT i dagsläget. Hon vägrar all form av inläggning på sjukhus och hon har fått flera konkreta erbjudanden om olika boendealternativ, men hon backar alltid i sista stund, av till synes banala skäl som till exempel att det är fel personer i transportbilen.”

LPT är Lag om Psykiatrisk Tvångsvård, den lag med vilken man frihetsberövar människor med psykiska störningar. Så med andra ord kom det på fråga att slänga in henne på psyket när hon inte betedde sig på det sätt de myndighetsanställda hade väntat sig.

Ditt liv tillhör staten

Ännu en berättelse inom samma ämne från våren 2009:

https://web.archive.org/web/20120414124653/http://www.socialstyrelsen.se/etikisocialtjansten/hurskaparmanettdragligtliv

Hur skapar man ett drägligt liv?

Ulla har en lätt utvecklingsstörning och bor i bostad med särskild service enligt LSS. Det finns misstankar om missbruk men Ulla uppfyller inte kriterierna för psykisk tvångvård eller missbrukarvård. Hur kan personalen hjälpa henne till ett drägligt liv?

Ulla är 32 år och har en lätt utvecklingsstörning med autistiska drag. Hon har kontakt- och samspelssvårigheter och avskärmar sig socialt. Dessutom är hon mycket ljudkänslig och självcentrerad. Hon har hjälp av en god man.

Ulla bor sedan åtta år i en bostad med särskild service enligt LSS. Hon är mycket svår att motivera till någonting. Tidigare har hon deltagit i daglig verksamhet, men sedan fem år tillbaka har hon inte haft någon form av sysselsättning.”

”Ullas bostad är mycket stökig och smutsig. Den håller på att förfalla. Ulla öppnar inte dörren, och hon svarar inte i telefonen när personalen vid boendet söker få kontakt med henne. Inte heller tillåter hon att någon hjälper henne, och hon vägrar all kontakt med vård- och omsorgspersonal. Personalen går i princip till henne endast för att kontrollera att hon är i livet.

Personalen vid boendet misstänker att Ulla missbrukar alkohol och tabletter eftersom tomma flaskor och utspridda tabletter setts av dem som någon gång lyckats komma in till henne. Ulla uppfyller inte kriterierna för LPT eller LVM. Personalen har gjort en anmälan enligt lex Sarah om att Ulla far illa.

Personalens etiska dilemma

Vad kan personalen göra för att Ulla ska få ett drägligare liv?”

Min egen lösning på problemet skulle vara att bara låta henne sköta sitt eget liv, men jag antar att det skulle vara en alldeles för enkel lösning för det svenska systemet. LVM är Lag om Vård av Missbrukare, och Lex Sarah är det vanliga namnet på en paragraf i Socialtjänstlagen (SoL) som infördes efter att en sjuksköterska vid namn Sarah Wägnert larmade allmänheten om att personer på ett äldreboende vansköttes. Så ironiskt det är att myndighetsanställda nu använder denna paragraf för att skydda en vuxen kvinna från sig själv. Jag ställer mig tveksam till påståendena om att de hittat droger i hennes lägenhet – min egen erfarenhet av myndighetspersonal är att de med glädje hittar på sådana saker just för att ha det som behövs för att få någon omhändertagen.

Staten kommer alltid behandla dig som inget mer än ett objekt – offentliga tjänster är inte alls som de tjänster man köper från en privat vårdgivare. Jag undrar just när de myndighetsanställda börjar förstå att de genom sina nedsättande attityder bidrar till deras klienters lidande, såväl som till dessas möjliga drogmissbruk? Hur kan man få sig ett anständigt liv om staten inte har förtroende för ens förmåga att själv bestämma över det? Staten vinner dock i vilket fall som helst – genom att förse en person med tjänster han inte behöver som tar ifrån honom hans anständighet, kan man få en medarbetare på socialtjänsten att vårda honom för den missbruksproblematik han ådragit sig.

All in all it’s just another brick in the wall.
All in all you’re just another brick in the wall.

| | | 9 december, 2014 21:41
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress