Menu

Berlinmuren

”Set-surround sound in a two inch wall
I was waiting for the Communist call
I didn’t ask for sunshine and I got World War Three
I’m looking over the wall
And they’re looking at me”

”Surround-ljud i en femcentimetersvägg
Jag väntade på kommunistropet
Jag frågade inte efter solsken och jag fick tredje världskriget
Jag tittar ut över muren
och de tittar på mig.”

Sex Pistols – Holiday in the sun

Paragraf 6 av LVU-lagen lyder som följer:

”Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart skall omhändertas, om

1. det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av denna lag, och

2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.”

Detta är den förordning med vilken de sociala myndigheterna kan ta barn när deras familjer försöker lämna landet – de behöver inledningsvis inte ens tillhandahålla någon skriftlig dokumentation, utan kan helt enkelt ringa polisen och begära att de ska hämta barnen.

För att citera ett av socialtjänstens regelverksdokument, SOSFS 1997:15, om tillämpningen av denna lag, sida 46:

”En annan situation kan vara att verkställigheten av länsrättens beslut hindras, t.ex. genom att föräldrarna befaras avvika med barnet eller att det finns risk för att den unge gömmer sig eller rymmer för att ett beslut med stöd av LVU inte skall kunna verkställas. Särskilt kan svårigheter uppstå om föräldrarna planerar att skicka barnet utomlands eftersom ett beslut med stöd av LVU inte kan verkställas där. I sådana situationer bör den unge omedelbart omhändertas för att beslutet skall kunna verkställas.”

Man vet att man befinner sig i en riktig demokrati när myndigheterna anser sig ha rätt att skriva in i sina regelverk rekommendationen att ta familjers barn när de försöker lämna landet. Det som följer här är tre berättelser om familjer som försöker göra just detta, men där myndigheterna inte ville gå med på det.

Att lämna psyket… två gånger om

År 2007 hade en ensamstående tvåbarnsmoder med döttrar 10 och 13 år gamla ett nervsammanbrott och lades in på sjukhus för detta. På grund av detta träder socialtjänsten in i familjelivet. Dessa två flickor hade bott med sin moder hela livet, men nu ansåg myndigheterna det vara lämpligt att avlägsna dem från detta hem för att placera dem i samhällsvård; socialtjänsten beskrev modern som en destruktiv influens på hennes döttrars utveckling och fick en förvaltningsdomstol att godkänna det LVU-beslut den hade författat.

Deras första placering är i ett familjehem där de tas varmt emot. Barnen är nöjda med placeringen och de har god tillgång till sitt eget sociala nätverk. Socialtjänsten är dock inte nöjd med denna placering – inom några få månader flyttas de till en annan familj, som redan har egna barn. Nu finner de sig långt borta från det de kallar sitt hem, och upplever sig vara oönskade styvbarn. Deras fosterföräldrar är missnöjda med dem och hotar dem upprepade gånger med att sättas på ungdomshem.

När modern återvänder hem vill döttrarna återvända till henne, men nu har socialtjänsten andra planer. Då de inte vet vart de ska vända sig, skriver den äldre dottern ett brev som hon skickar till en lokal tidning och förklarar sin belägenhet. En reporter är intresserad av denna historia, men när han inför sin redaktör föreslår att han kan skriva en artikel om den, så vägrar han täcka fallet eftersom han hade ”barnens bästa” i åtanke.

Den flicka som skrivit brevet flyr nu tillbaka till sin moder, orolig för att hon kan komma att institutionsplaceras. De bestämmer sig för att den enda möjlighet de har att förbli tillsammans som en familj är att lämna landet. Då de vet hur snabbt de sociala myndigheterna kan slå till om de får reda på att familjer vill undkomma deras vård, ödslar de ingen tid och tar första bästa plan iväg från Sverige, även fast de inte har några planer för sina liv utomlands – allt på deras sinne nu är att undkomma socialtjänsten.

Den yngre dottern vill fortfarande hålla kontakten med modern, men socialtjänsten har satt begränsningar på deras kommunikation – den enda lagliga rätt hon har att ringa sin mamma är med socialtjänsten som övervakare. Fastän hon inledningsvis lockas att frivilligt gå med på placeringen genom att erbjudas sin egen hemdator, så tar de den ifrån henne när de får reda på att hon har brevväxlat med sin moder över nätet. Den slutliga placeringen för henne tycks bli med en ensamstående kvinna runt 60 år gammal.

Modern har skrivit på sourze.se om det hon gått igenom, under det antagna namnet ”Lena Olsson”. Hon har bestämt sig för att aldrig återvända till Sverige.1

Inte utan min dotter?

En film kom ut år 1991 med namnet ”Inte utan min dotter”, vilken handlade om en kvinna som hade rest till Iran med sin make och dotter, men som upptäckte att hon inte kunde återvända därifrån med sin dotter eftersom hennes make hade för avsikt att stanna kvar. Filmen är en broderad utsmyckning av verkliga händelser som hade ägt rum under 1984 och baserar sig på kvinnans ensidiga version av historien. 2009 uppenbarades det för en familj att de inte kunde lämna det land de bodde i, men i detta fall var Iran destinationen, och Sverige var det land de hade rest till för ett kort besök, där myndigheterna hade tagit deras barn. Barnens fader Esmail är av iransk härkomst, modern Susanne svensk. Detta är faderns historia, skriven på forumet för Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter (forum.nkmr.org):

”Den 29 maj då vi var på väg att flyga till Iran och hälsa på min pappa som hade cancer blev vi stoppade vid passkontrollen. Polisen sade att alla tre barnen är omhändertagna av Linköpings kommun. Vi var chockade och trodde inte att det var sant. Vi var i Arlandas polisarrest med Filip 6 år, Nicole 5 år och Miranda 2 år i tre timmar. Efter tre timmar kom två socialsekreterare från Märsta kommun och slet barnen ifrån oss. Alla tre barnen skrek efter oss. Allt detta skedde bara på några minuter. Vi fick en utredning där det stod att någon anonym hade anmält oss att vi brister i omsorgen. Vi var bara några dagar i Linköping och hälsade på Susannes bror i Linköping. Vi är inte ens skrivna i Sverige. Vi har bott i Norge sedan ett år tillbaks och tidigare så bodde vi i Iran. Nu är det 182 dagar sedan vi såg våra barn.”

När han kontaktades den 26 april 2010 berättade fadern att de fortfarande kämpar för att få tillbaka sina barn efter över ett år i samhällsvård, utan någon framgång, utan någon mediebevakning. Man undrar just hur många fall som dessa det finns där ute, när samhället håller locket på.

Den nionde samma månad hade en kvinna vid namn Helena Högström gjort ett upprop för de muslimska familjer vars ”minst 30 barn i Sigtuna-Märsta kommun” hade omhändertagits på grund av deras religion i en kommun med 40 000 invånare, särskilt på grund av en enda utpekad socialsekreterare – Maria N. Hon skickade också ett öppet brev till socialminister Maria Larsson och anklagade Sverige för att bryta mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna genom sin familjepolitik, och antydde också att Sverige bedriver ”etnisk rensning” mot denna minoritet.2

De följande månaderna undertecknar drygt 500 människor detta upprop och lägger till deras berättelser om mötena med socialtjänsten; åtskilliga muslimer ber till Gud att Maria ska förstå det fel hon gör sig skyldig till när hon tar dessa barn. En man vid namn Youssef hade detta att berätta på bristfällig svenska, förhoppningsvis korrekt uppfattat:

”Jag har också blivit som dig mukhtar! De har tagit mina barn från dagis utan min vetskap! Sedan sa de att barnens ”hälsa eller utveckling” kan ta skada? Hur? Om mina barn – jag har själv varit med systern på sjukhus och har koll på allt, tandläkare också, allt. I läkarundersökningar ser man att mina barn är perfekta och de är inte blyga och de har ingenting. Jävla kommunen hittar på massa saker bara för att visa att de gör sitt jobb eller tjänar pengar på det? Jag hoppas att min gud ska hjälpa mig och visa dem att det de gör är fel. ;(”

På en nyhetsportal på domänen e-jihad.se täcks muslimska familjers mödor under den svenska socialtjänsten i ett antal artiklar, där bland annat en palestinsk familj intervjuas – Qatanani. Fadern har detta att säga om hur han upplevde det när socialtjänsten hade tagit deras fyra barn:

”Jag ville flytta hit och bo här och låta mina barn gå skolan här. Men nu är det exakt samma sak här som i Israel. Våra barn tas ifrån oss som om vore vi boskap! Vi är maktlösa som föräldrar, den här makten som de har i sina händer kör över oss som pansarvagnar. Vi har gråtit, vi har bett om hjälp men någon hjälp har vi inte fått bevittna.”

Sverige har sannerligen marknadsfört sig själv som en utopi de människor som lever under ofördelaktiga förhållanden i tredje världen kan komma till, och en dryg halvmiljon människor från muslimska länder har tagit sig hit, med förväntningar om ett underbart liv under ett generöst bidragssystem. Socialdemokraterna tar för givet att detta innebär att de kommer förbli trogna detta parti, men när dessa familjer får sig en smak av socialdemokratisk familjepolitik så inser de att de missleddes när de kom hit – partiet har ingen avsikt att låta dem få behålla sina religiösa traditioner, utan tänkte bara göra dem till kuggar i ett enormt bidragsmaskineri.

Kanske Sverige borde skaffa sig ett nytt motto:
Kom för bidragen, stanna för kampen att få tillbaka dina barn.

Det världsberömda Domenic-fallet

Den 25 juni 2009 stiger en grupp polismän iklädda uniformer ombord på ett plan på väg mot Indien som just ska starta från Arlanda flygplats. Är det någon som tas för droger? Ett terroristhot? Eller kanske en en utländsk dignitär vars eskort stiger in i flygplanet? Ingetdera – de är där för att ta den sju år gamla pojken Domenic in i samhällsvård, och skilja honom från en familj som håller på att lämna Sverige för att flytta till ett annat land.

Affären hade haft sin början året innan. Under våren 2008 hade svenska Christer och hans indiskbördiga fru Annie haft för avsikt att flytta till Indien med deras enda barn, där de haft gift sig år 2000, efter att ha bott tillsammans i Sverige sedan 2001. Planerna läggs dock på is, och under hösten blir det dags för Domenic att fullfölja skolplikten och börja i den kommunala skolan på Gotland. Till en början, även fast familjen hade tänkt sig att lämna landet så snart som möjligt, så tar Christer sin son till skolan den första skoldagen. Domenic skräms dock av denna stökiga och obekanta miljö, så familjen bestämmer sig för att hemundervisa honom tills de slagit ro i Indien, för att förhoppningsvis få åtnjuta en mer strukturerad skolmiljö där borta.

Vid denna tid tillät svensk lag fortfarande hemundervisning formellt sett, men i praktiken var de enda tillstånd som gavs de som åberopade sjukdom eller transportmässiga problem. Christer tar kontakt med skolstyrelsen för att få sin hemundervisning godkänd, och de säger åt honom att förhandla med rektorn på den skola där Domenic skrivits in. Rektorn är dock inte det minsta intresserad av att ge vika, och Christers planer leder ingen vart. När familjen Johansson ändå fortsätter med sin hemundervisning, som hade resulterat i att deras son talade både svenska och engelska flytande den dag då han skulle börja i skolan, får dem en böter på sig för varje dag Domenic inte visar sig i skolan. Från och med november 2008 bötfälls de 500 kronor per dag. Under kommande vinter är Christer i regelbunden kontakt med skolmyndigheten och socialtjänsten. Familjen vill ha den lagliga rätten att hemundervisa Domenic; myndigheterna å andra sidan försöker tvinga Christer och Annie att istället sätta honom i skolan. Konflikten eskalerar, och socialtjänsten blir mer och mer övertygad om att Domenic inte får sina behov tillfredsställda i detta hem. I maj 2009 är familjen i rätten efter att ha överklagat den böter de haft på sig och får den avskriven. Inom kort påbörjar socialtjänsten en ny utredning av Domenics levnadsförhållanden i hemmet Johansson, och tidigt i juni får Christer ett telefonsamtal om hans planer för framtiden. Han berättar för dem att de till slut gör allvar av planerna att flytta i slutet av månaden, för att bosätta sig i Indien på obestämd framtid; de tar med sig sin son för att leva i ett slags kollektiv i staden Goa. Som Christer senare skulle uttrycka det på ett internetforum – de tre utgör ”en lite annorlunda eko-stajl familj”, vilket han anser har legat bakom myndigheternas reaktion.

Fastän affären skulle ha tagit slut här under en resonabel statsmakt, når den nu istället sitt klimax – familjen försöker flytta utomlands med ett barn som är svensk medborgare, för vilken myndigheterna redan gjort andra planer. Gotlands socialtjänst fattar ett beslut med stöd av LVU § 6 att omhänderta Domenic just när familjen försöker flytta, och polismän i uniform beordras att verkställa beslutet. Man kunde tycka att det skulle vara mycket klart mediestoff att polis tar en pojke från hans föräldrar på ett flygplan, men de kommande sex veckorna är det helt mörklagt i massmedia. Modern Annie är i chock efter omhändertaganden, och hon får åka till akuten flera gånger de kommande månaderna. Händelserna har tagit ut sin lott på Christer också, som bakom sig har en utdragen historia av att behandlas för depression.

Inledningsvis saknar både Annie och Christer styrkan att överklaga beslutet, men historien vandrar genom internetbloggar under juli månad, för att till sist nå svensk massmedia i början av augusti. Vid det laget hade affären mer eller mindre blivit en världsnyhet när amerikanska organisationer såsom Home School Legal Defense Association fick höra talas om kopplingen till hemundervisning.

Den 13 augusti 2009 bekräftade en förvaltningsdomstol Gotlands kommuns LVU-beslut, att Domenic på obestämd tid kommer förbli i samhällsvård tills man kan hitta en annan lösning. Innan detta hade en JO-anmälan mot Gotlands kommun lämnats in angående omhändertagandet, men denna avskrevs hastigt av Hans Ragnemalm.

Som grund för att ta in Domenic i samhällsvård hade socialtjänsten nu lagt till ytterligare riskfaktorer för hans utveckling i detta hem, när det inledningsvis bara hade varit familjens vägran att placera honom i kommunal skola. Man hänvisar till Christers sjukjournaler och den psykiska instabilitet som omvittnas om däri, vilket föranledde honom att själv låta sig utredas, och en psykiatriker skulle senare i oktober hävda att det inte är något fel med hans psykiska hälsa. Socialnämnden anklagar också föräldrarna för att ha ”isolerat” sin son från hans omgivning och att hans utveckling därför hade tagit skada, trots att Annie vittnar om att hennes son ligger framför sina skolkamrater i skolplanen, såväl som att han är tvåspråkig.

Under hösten 2009 blir historien mycket uppmärksammad av kristen media i USA, som återigen agerar väktare över ett land som på ett oförnärmat sätt kränker naturrätten; en tidigare gång hade naturligtvis varit Åke Green-affären några år tidigare. Under september tas ärendet upp av den kristna nyhetsportalen WorldNetDaily och efter detta även av TV-bolaget Christian Broadcasting Network. HSLDA skriver även ett brev till Visby socialtjänst för att få deras version av affären, och påminner dem om de rättigheter familjer åtnjuter under Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, såväl som under FN:s deklaration.

Under september månad 2010 var Domenic fortfarande i samhällsvård trots de ansträngningar som gjorts av organisationer såsom HSLDA och Alliance Defense Fund, såväl som av juristen Ruby Harrold-Claesson som hade trätt in som juridiskt ombud för familjen. Medan de tidigare hade tillbringat större delen av tiden tillsammans när ingen av föräldrarna förvärvsarbetade, nu får de inte träffas mer än en timme var femte eller sjätte vecka, med socialtjänsten alltid närvarande. I två år i rad har familjen vägrats få fira Domenics födelsedag, den 3 september, ihop med honom. Fastän man får inte mindre än 22 000 träffar för ”Dominic Johansson” på Google, av vilka nästan alla är för detta fall, så har denna uppmärksamhet inte fått svenska myndigheter att vika det minsta – det finns inget slut i sikte för Domenics placering i samhällsvård.

Uppdatering: I slutet av november 2010 skulle familjen få ännu en timme tillsammans under socialtjänstens översyn. Istället tog Christer och körde hem sin son och lät honom träffa släktingar som kommit till Sverige på besök. I några dagars tid var Domenic tillsammans med sin släkt, medan Christer gjorde sig skyldig till ett lagbrott. Efter förhandlingar med polis gav Christer slutligen upp och överlämnade sig frivilligt, för att sedan häktas. Efter detta åtalades han för människorov för Domenics räkning, fastän hans son egentligen inte ville åtala sin far. Gotlands sociala myndigheter tycks ha tryckt på för att få Christer stämplad som ej vid sina sinnens fulla bruk, och man inledde en rättspsykiatrisk utredning. Efter två månaders tid bedömdes han dock som sinnesfrisk, och straffet tidsbestämdes till två månaders fängelse, den tid han redan avtjänat i häktet. Den 21 januari 2011 var han återigen en fri man, efter att ha gjort sig skyldig till ”brottet” att låta sin son träffa sin släkt i strid med svensk lag och svenska myndighetsbeslut. Domenic verkar dock ha haft tur med sin familjehemsplacering, eftersom den nu varat i snart tre år utan komplikationer, medan många andra barn tvingas flytta från hem till hem under hela sin uppväxt.

Kommunisterna vill återuppföra Berlinmuren

I en riksdagsmotion med titeln ”Bortförande av barn till andra länder” 2008/09:So555, kräver tre av Vänsterpartiets riksdagsledamöter att det ska bli straffbart att hålla sina barn borta från staten. För att citera motionen:

”Sverige är ett av de första länderna i världen som antagit och implementerat FN:s barnkonvention i sin lagstiftning. Konventionens barnperspektiv ska därmed alltid stå i centrum och beaktas i alla beslut som tas på alla nivåer i samhället och inom familjen.”

”Barnperspektivet finns implementerat i den svenska socialtjänstlagen samt i skolans värdegrund som vilar på ett fundament av demokrati, mänskliga rättigheter och allas lika värde.”

Sverige är sannerligen ett bra bevis för hur ”barnens bästa” endast är ett slagord under vilken man för över vårdnaden av barn från de biologiska föräldrarna till staten.

”Enligt skollagen är alla barn mellan sju och sexton år skolpliktiga och undervisning i grundskolan är obligatorisk. Ingen har rätt att förhindra barnen att delta i den obligatoriska undervisningen, inte ens föräldrarna. Men tyvärr förekommer det ofta att föräldrar och andra vuxna inom familj och släkt skickar sitt barn till sina gamla hemländer, trots att barnet har omhändertagits enligt LVU (lag 1990:52 med särskilda bestämmelser om vård av unga) och trots att barnet är skolpliktigt.”

Svenska lagstiftare har då ett sinne för språk… För att skriva om: ”Ingen har rätten att fria barnen från statens våld.”

”Även om barnet har omhändertagits enligt LVU så går det inte att göra något åt detta i ett annat land.”

Lyckligtvis kan marxister än så länge inte kräva att man överlämnar barn till dem om deras föräldrar har andra planer. Om deras vision av en global slavlänga blir verklighet får jag väl anta att dessa familjer som inte inrättar sig i systemet kommer vara trygga någonstans.

”Med anledning av ovanstående vill vi att regeringen gör en översyn av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) i enlighet med nedanstående principer:

Det ska vara straffbart för vårdnadshavare att bortröva sina barn till något annat land.

Polisen ska få befogenhet att på samma sätt som med efterlysta upptäcka när barn som är omhändertagna enligt LVU lämnar landet. ”

(Min fetstil.)

Det borde vara uppenbart vid det här laget att det de menar med ‘barnperspektivet’ är ‘förmånen’ att få vara en del av deras tilltänkta slavlänga. Det är rätt skrämmande att dessa politiker uppenbarligen anser att man gör barnen en tjänst när man använder administrativt våld mot familjer. Kristna har traditionellt sett ansett att de har fått sina barn till låns från Gud, för att ta hand om på det bästa sätt de kan, för att efteråt dömas endast av Gud. I dagens Sverige uttrycks en snarlik åsikt, men man har släppt det där om Gud – du anses ha fått dina barn till låns, de är inte din egendom, men den som dömer dig nu är staten. Således anses ett otillförlitlig politiskt påfund skapt av människohand vara överlägset de naturliga föräldrar människobarn alltid växt upp under.

Lyckligtvis avslogs motionen, men vem vet hur länge man kan hålla stånd mot sådana påhitt? En dag kommer vi vakna och hylla vår personliga socialövervakare som det första vi gör på morgonen och bedyra just hur lyckliga vi är över systemet; staten kommer då sannerligen ha tagit på sig rollen som Gud.

| | | 9 december, 2014 21:48
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress