Menu

”Barngulag” i den svenska välfärdsstaten

Övergreppen man gjort sig skyldig till inom den svenska samhällsvården har inte gått obemärkta förbi i omvärlden. Efter att åtskilliga barnomhändertagandeärenden hade hamnat hos Europadomstolen i Strasbourg, publicerade den tyska tidningen Der Spiegel den 8 januari 1983 en artikel på 4 000 ord om den svenska samhällsvårdens förehavanden kallad Kinder-Gulag” im Sozialstaat Schweden, ”Barngulag i den svenska socialstaten”. Från ingressen:

”Allsmäktiga socialsekreterare tar familjers barn med våld för att överlämna dem till statens omsorg. Varje dag tas fem barn in i samhällsvård på detta sätt. Trots alla protester från föräldrar och jurister håller den svenska socialstaten fast vid denna praxis. Hjälp väntas nu från Strasbourg.”

Vid denna tid hade Sverige drygt tio gånger så många barn per person i samhällsvård som Tyskland hade, och verksamhetens omfattning var chockerande för tidningen, eftersom man på grund av snarlik befolkningssammansättning kunde vänta sig att de två ländernas barnavårdssystem skulle vara rätt identiska. Der Spiegel intervjuade några svenska jurister som arbetade med föräldrar vars barn hade omhändertagits, fall som nu låg hos Europadomstolen efter att det svenska rättsväsendet underlåtit att skydda familjerna från staten.

Ett av dessa fall var det rörande Alexander Aminoff, som hade tagits från sin mor Eva i den välbärgade Stockholmsförorten Lidingö för första gången vid sex års ålder. Eva hade tidigare gift sig med Alexanders far, men dessa var nu frånskilda, och Eva stod som ensam vårdnadshavare. Strax efter att hon fyllt 50 tar hon sig en ny man, drygt 30 år yngre. Allt verkar strålande för stunden, och båda är mycket entusiastiska om deras nya förhållande och deras framtid ihop, men detta skulle det bli ändring på. Paret stöter sig mer och mer med myndigheterna och det omgivande grannskapet, då de båda är uttalade individualister utan något egentligt bekymmer om vad deras omgivning tycker om dem, och så en dag anmäler någon dem till barnavårdsnämnden. Socialtjänstemännen dömer ut både hemmet och Alexanders eget problematiska uppförande i skolan, och när de visar sin anmälan för Eva slår hon bakut och namnger offentligt de två socialsekreterarna i den media hon har tillgång till. Hon sparar inte på krutet, och beskriver det som ett fullständigt slöseri med skattemedel att ha dessa två anställda

Den 2 september 1974 dyker en grupp myndighetspersoner upp vid Aminoff-hemmet: Fyra socialtjänstemän, en läkare och två polismän. Socialtjänstemännen kräver att Eva lämnar över Alexander till samhällets omsorg, men hon går inte med på detta, så de slår in dörren och sliter honom skrikande från sina vårdnadshavare. Nu får lille Alex gå genom psykiatrisk undersökning under några veckors tid, och hans hemvist hålls hemlig för Eva och styvfar Martin. Myndigheterna beslutar att Alex ska placeras hos en fosterfamilj, men innan detta sker låter de dessa tre ha en sista stund tillsammans. Martin bestämmer sig för att de ska använda detta tillfälle för att rymma med honom; när de sitter med honom och myndighetspersonerna i en lokal slänger Martin ut Alex genom fönstret och springer sedan tillsammans med Eva till sin bil de haft stående där, för att sedan i hög hastighet bege sig till närmaste flygplats. Efter detta följer en världen-runt-resa under 2,5 års tid, då de flyttar från land till land utan att bo längre än några månader i taget på samma plats.

1977 återvänder de till Sverige och tar för givet att myndigheterna har tappat intresset vid det här laget. Paret har fått historien om deras konflikt med myndigheterna publicerad i många olika länder, vilket dessa myndigheter fått reda på. Istället för att lägga ned utredningen, har barnavårdsnämnden lagt på mer och mer material till den, möjligtvis förargade av den missaktning journalisten Eva visat upp i internationell media.

Svenska myndigheter blir vanligtvis mycket förgrymmade när de upptäcker att en medborgare har kritiserat landet utomlands. Som en senare statsminister, Göran Persson, skulle uttrycka sig inför riksdagen den 14 juni 1995:

”Jag kommer, liksom den regering jag tillhör, att i alla sammanhang med kraft brännmärka dem som utomlands talar illa om Sverige.”

Det är sannerligen inte ovanligt att man bestraffas personligen för vad man sagt om Sverige, en läxa många svenskar surt fått lära sig. Fast i detta fall så tar myndigheterna vid denna tid inte till handling i utredningen, men de antecknar ändå alla misstankar de kan finna mot hemmet. I augusti 1979 hade familjen för avsikt att bosätta sig i Bolivia ett kort tag, och Eva hade redogjort för sina planer inför myndigheterna – att hon skulle låta Alexander gå i den svenska skolan där borta. Nu slår dock barnavårdsnämnden till och tar Alex i skolan – återigen döljer de hans hemvist som del av fosterplaceringen. Martin lägger ned mycket möda för att få reda på var Alex befinner sig, och Eva anlitar en privatdetektiv, men de hittar honom ändå inte.

Nu vänder sig Eva till internationell massmedia igen, och lyckas skaffa enorm uppmärksamhet åt fallet, när världskända personligheter som R.D. Laing och Birgitta Wolf träffar föräldrarna i deras hem och involverar sig i ärendet; tidningsartiklar skrivs om det i ett flertal länder. Nämnda Birgitta hade engagerat sig i många fängelsedömdas fall, vilka hon ansåg inte behandlades på ett humant sätt, och hon fick vanligtvis tillträde att träffa dem under sina resor. Nu ber hon om tillstånd att få träffa Alexander, men myndigheterna vägrar uppge hans adress ens för henne, vilket får henne att ta kontakt med nyligen återvalde statsminister Olof Palme.

När han tillfrågas om ärendet säger Palme att han inte är personligen bekant med Aminoff-fallet, men att han ändå ska granska det. Han håller en presskonferens, vilken mest blir ett försök från hans sida att undgå den internationella kritik som svensk barnomsorg har dragit på sig, än att verkligen komma till rätta med denna myndighetskultur.

Vid denna tid har Alexander placerats hos en fosterfamilj på en avlägsen ö i Stockholms skärgård, och opartiska redogörelser för hur saker och ting ter sig här är svåra att hitta. Paret Aminoff skulle senare hävda att fosterfadern var yrkesbrottsling, att han tyckte om att misshandla barnen han hade hos sig, att han var en sadistisk alkoholist och att hans fru var både prostituerad och en bedragare. Å andra sidan påstår barnavårdsnämnden att Alexander har skadats känslomässigt av relationen med sin mamma, en relation de beskriver som symbiotisk. Eva har uppenbarligen lärt sin son att världen bara består av ett litet antal människor med förmågan till kritiskt tänkande, och att resten av världen endast är idioter; hon höjer upp sig själv och Alexander på en piedestal högt över resten av världen.

Vad det gäller det svenska samhället så beskriver Eva det svenska samhället som ”rasistiskt” mot henne på grund av hennes påbrå som finsk invandrare, och att det omgivande grannskapet i hennes hemstad Lidingö hade frusit ut familjen – till och med fått ett av deras barn att sätta en av familjens bilar i brand. Polisen hittar dock aldrig något spår av brott att inleda förundersökning med.

I maj 1984, efter nästan fem år av oavbruten samhällsvård, flyr Alexander ön på en flotte och söker sig återigen till Eva, men under tiden har svenska myndigheter undersökt möjligheterna att ge honom en permanent uppväxtplacering frånskild sin moder. De beger sig nu till Finland och polisanmäler socialtjänsten på grund av Alexander-fallet. I oktober det året bestämmer sig socialtjänsten för att lägga ned samhällsvården. Två år senare, under hösten 1986, går svenska staten med på 200 000 kr i förlikning med familjen Aminoff för de fel som begåtts mot dem, när fallet tagit till Strasbourg efter att svenska förvaltningsdomstolar endast ställt sig till socialtjänstens sida. (Aminoff v. Sweden) Överläggningarna i svenska domstolar är än i dag inte offentliga.

Men för att återgå till Der Spiegel-artikeln; här är några citat:

”Och som nästan alltid är fallet i dessa rättsmål, godkände en förvaltningsdomstol socialtjänstens beslut även denna gång.”

”Tvångsmedel från socialtjänstens sida av den sort som användes mot familjerna Lilja och Magrell genom vilka barn med våld skiljs åt från sina föräldrar är i Sverige varken enstaka eller extremfall.”

Familjen Lilja var Karl och hans fru Bozena, som lämnade en medelklassexistens bakom sig i Sverige när socialtjänsten ville ta deras nyfödda son, och slog sig istället ned i New York som illegala invandrare där de fick utstå fattigdom med diskande och dylika ströjobb som enda försörjning.

”Alltför ofta, anser juristen Brita Sundberg-Weitman, använder socialtjänsten ‘helt alldagliga familjekonflikter och utvecklingskriser hos barn och ungdomar’, i vissa fall även deras egna ‘diskriminerande fördomar’, som grund för deras beslut att ta barnen från sina uppväxthem.”

”Huset var otroligt smutsigt och stökigt, hygienen i köket, badkaret och toaletten var helt förskräcklig. Ölbackar, ölburkar, vin- och spritflaskor fanns överallt i huset när vi var på besök. Socialtjänsten hade placerat de 30 omhändertagna barnen i detta försummade hem, bland dem epileptiska och handikappade barn.”

”Advokaten Lennart Hane, som lärt sig mycket under hans långa kamp mot ”förstatligandet av våra barn”, finns det en enkel anledning till placeringen i institutionsvård. Att man tar in barn i vård är ofta inget annat än affärsverksamhet.”

De intervjuade också en representant för staten – Hans Danelius, chef för utrikesdepartementets rättsavdelning, som senare skulle bi justitieråd och medlem av Europadomstolen och andra internationella rättsorgan. Han tillfrågades om de många fallen av barnomhändertaganden som hamnade i Strasbourg:

”Danelius förklarade oförnärmat att människorättskonventioner som Europarådets från 1950 och Förenta Nationernas från 1966 ‘är inte bindande i svenska domstolar. De ska inte användas i svenska domstolar. Detta är vårt perspektiv på alla internationella överenskommelser.’”

Det ter sig som att svenska ämbetsmän är mycket pigga på att kritisera andra länder och försöka få dem att följa svenska förordningar, men sannerligen inte det omvända.

Svenska folket lärde sig dock något från Aminoff-fallet och andra fall som detta; det är vanligtvis inte värt det att försöka strida med myndigheterna – om du sätter dig emot deras planer ger de sig bara på dig än mer och du förlorar till slut i vilket fall som helst. Dessvärre är chansen att få upprättelse hos Europadomstolen när svensk rättvisa tryter borta sedan länge, och svenska familjer är i dag i en betydligt svagare sits än de var då, trots att statens uttalade hållning är att de sorts problem som beskrevs i artikeln bara är historia i dag. Och nu för tiden kan man inte ens rymma till ett annat nordiskt land för att undslippa socialtjänsten. För att citera officiella direktiv rörande barnomhändertaganden:

”Utlämning för vård mellan nordiska länder

De nordiska länderna har likalydande lagstiftning som reglerar utlämnande till annat nordiskt land av personer som är föremål för vård. Principen är att man inom Norden respekterar varandras vårdlagar på berörda områden. Se Socialstyrelsens allmänna råd (1989:5) ”Samarbete om barn och ungdom Sverige–Finland”2

| | | 9 december, 2014 21:40
  • Lash Back

    Nej, nej, nej…

    Först: Jag har inga som helst kunskaper om förfarandet när Alexander omhändertogs så det lämnar jag därhän.

    Vad jag vet är att mycket i Alexanders berättelse om hans tid hos Sture & Marianne i Jaktvillan, Överselö Stallarholmen helt enkelt inte stämmer. Korrekta uppgifter blandas han med lögner och överdrifter.

    Boken ”Fallet Alexander” är inte en dokumentär sanningsutsaga. Den är en partsinlaga skriven av Birgitta Wolf och orkestrerarad av Alexanders mor Eva Aminoff.

    Att Alexander på goda grunder känt sig plågad över en onormal barndom har jag djup respekt för. Att han fått hjälp av Birgitta Wolf och Eva Aminoff att ljuga och överdriva i boken har jag väldigt lite respekt för. Men de hade ju båda sina agendor. Wolf – en professionell ambition att bli en uppskattad författare/berättare. Aminoff – en ambition att hennes katatoniska kamp mot myndigheter skulle bära frukt.

    Förlorare blev Alexander. Misskrediterade och förtalade blev familjevårdsföräldrarna Sture & Marianne. Drevet mot dessa var av episka mått.

    Jag borde ha berättat detta mycket tidigare och i mer ”officiella” sammanhang. Om inte annat så för att hedra minnet av Sture Svensson. Han var en värdig man som dessutom räddade mitt liv när jag placerades i Jaktvillan enllgt Bvl 25:B och 29. Tack Sture!

    Vad gäller Marianne Åkerlund så var hon en hårt arbetande yrkeskvinna. Åren tillsammans med Sture gav paret upp möjligheten till ett eget liv då de levde inpå oss bångstyra tonåringar som var placerade där. Och prostituerade var hon tame’ fan inte!

    Jag har genom åren hoppats på att Sven Liljekvist, som själv var placerad hos Sture & Marianne fram till 1979 skulle ta till orda och återupprätta Sture & Mariannes heder. Men denne knallkork till man (som idag är socialsekreterare) har förblivit knäpptyst…

    Att jag själv först nu ger ord till dessa tankar beror på att jag levt oordnat. Det är inget försvar men en förklaring.

    Mina sista rader ger jag Alexander Aminoff; Hoppas av hela mitt hjärta att du förmått ge ditt barn det som du och jag behövde, men aldrig fick, av våra biologiska föräldrar. Nämligen sann och ovillkorlig kärlek. Jag har själv en underbart fin dotter som är min källa, min glädje & mitt allt.

    Over & out från en 50+ man som var placerad på samma ställe samtidigt som Alexander.

© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress