Menu

Att skydda allmänheten?

En galning löper amok bland barn

Den 19 maj 2003 går en 32-årig man med tolv tidigare fällande domar, sex för våldsbrott och en för sexbrott, omkring i Stockholm beväpnad med ett järnspett han snott från en byggnadsplats. Hans psykiska hälsa är det illa ställt med – han är övertygad om att människor är troll och att de är ute efter honom. Sedan går han plötsligt bärsärk vid en grundskola och attackerar alla i närheten med sitt spett. Innan det är över har han slagit ihjäl en 71-årig man och skadat sex andra, bland annat en tolvårig flicka som var på väg hem från skolan på sin cykel. Mannen sätter skräck i omgivningen, och människor flyr in i skolbyggnaden. Då polisen tar ifatt honom vid den närliggande tunnelbanan skriker han förgäves åt dem att döda honom, men de griper honom endast. Ibland önskar man sig att polisen kunde vara lite mer flexibel i hur de sköter sitt uppdrag.

Den 25:e augusti döms han till rättspsykiatrisk vård för det mord och de misshandelsfall han gjorde sig skyldig till den dagen. Trots den stora fara han utgjorde för allmänheten så gör sig rättsväsendet inte mycket besvär att skydda samhället från honom. År 2007 är han på frigång 321 av 365 dagar och behöver bara hålla kontakt med den psykiatriska öppenvården under denna tid. Läkaren som har hand om honom säger att han inte är samhällsfarlig så länge han inte använder droger, men under sin frigång har han tagits på bar gärning med att göra just detta.

Det antas att den tolvåriga flickan också skulle ha dött om hon inte hade haft cykelhjälm på sig. Uppenbarligen behöver man i dagens Stockholm en cykelhjälm inte bara för att skydda sig i trafiken, utan även mot galningars angrepp.

Sannolikt inte slut än…

Psykvård för dömda

Ända sedan sjuttiotalet har det funnits en stark tro på samhällets förmåga att behandla brottslingar – de ses som samhällets offer, och samhället har tydligen en plikt att bota dem. Av denna anledning döms en stor del av våldsbrottslingarna i detta land till psykiatrisk vård istället för faktiskt fängelse. Av 97 personer som dömdes för mord 2005 dömdes 18 till vård under Lag om rättspsykiatrisk vård, eller runt 20%.1 År 2006 ledde 23 av 106 fällande domar till psykiatrisk vård, också runt 20%.2

Inledningsvis finns det ingen tidsgräns för detta sorts frihetsberövande, även fast en förvaltningsdomstol måste godkänna förlängningen av denna vård åtminstone var sjätte månad för att den ska få fortgå. När läkaren som har hand om en patient bestämmer sig för att patienten inte längre behöver vård, ska han omedelbart släpps ut i samhället igen. Detta kan teoretiskt sett också ske i det osannolika fallet att domstolen inte godkänner fortsatt vård.

Gradvis är det meningen att vården ska övergå i öppna former, med förbrytaren fri ute i samhället och enbart föremål för öppenvård. För att citera LRV 3 b §:

”Den som ges rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken med beslut om särskild utskrivningsprövning får ges öppen rättspsykiatrisk vård om

1. han eller hon fortfarande lider av en psykisk störning,

2. det inte längre är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång, och

3. han eller hon på grund av sitt psykiska tillstånd, sina personliga förhållanden i övrigt eller risken för återfall i brottslighet som är av allvarligt slag behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård.”

Således, så snart villkor 2 uppfylls släpps den dömda förbrytaren ut i samhället igen, och behöver bara hålla kontakt med sin läkare medan han annars är lika fri som medelsvensson. Om det ingår en särskild utskrivningsprövning så måste en förvaltningsdomstol godkänna frisläppandet, men detta är mestadels ett rent rutinärende.

Så, hur länge sitter de brottslingar som döms till vård i denna vård, allt som allt? År 1995 genomförde Socialstyrelsen en undersökning om detta, de följde personer som dömts till vård och höll uppsikt över dem när de släpptes. Resultaten rapporteras i dokumentet Rättspsykiatrisk vård – utvärdering – omvärdering år 2002. På sida 30 räknas genomsnittlig tid i vården upp för ett antal olika brott. De 38 personer som dömts för mord hade en genomsnittlig vårdtid på 4,6 år, och de 24 dömda för dråp hade en genomsnittlig tid på 4,3 år. I denna tidsrymd ingick tid ute i samhället med vård i öppna former. Den kortaste vårdtiden för mord var 1,4 år, medan 0,8 år var den kortaste för dråp.

Det verkar som att psykvården gör riktiga underverk med sina klienter när den släpper dem fria så snabbt, eller hur? Nja, återfallsstatistik ger en helt annan bild. Under den tid klienterna följdes efter att de släppts, två år i genomsnitt, hade 21% återgått i brott igen. Sida 34 har en lista över olika slags behandling de intagna hade fått och dess effekt på återfallsprocenten – det visade sig att inte en enda av dem gjorde någon statistiskt säkerställd skillnad. Det fanns två faktorer som hade en klar betydelse, dock – sociala nätverk och drogmissbruk. Av de som hade återfallit i brott hade 59% tillräckliga sociala liv medan endast 41,7% av de som inte återföll hade det. 35,9% av återfallsförbrytarna missbrukade droger, medan endast 9% av de som inte återföll gjorde det. Således är de sinnessjuka personer som både har sociala nätverk och som missbrukar droger de farligaste.

Den frigång de intagna gavs visade sig mycket skadlig för samhället; under vårdtiden hade 185 av 665 gjort sig skyldiga till nya brott, eller nästan 30%. Av dessa var 19 sexbrott, åtta dråp, sju mord och nio fall av grov misshandel.

Om den lindriga och verkningslösa psykiatriska vården inte var illa nog så beslutar sig domstolar ibland för att lägga ned åtalet genom något som kallas åtalsunderlåtelse. Den svenska varianten av åtalsunderlåtelse ges ofta som en välvillig signal till minderåriga för förseelser; ibland kallas den ”ung och dum”-regeln. Nåväl, år 2005 gavs även en person som var skyldig till dråp åtalsunderlåtelse.3 (sida 169) Han hade faktiskt dödat en annan människa, men rättsväsendet bestämde sig ändå för att inte åtala brottet. Det verkar som att skyldiga brottslingar borde fokusera på att måla upp en bild av sin egen personliga utveckling istället för att hitta ett alibi – ”Den där killen jag mördade var bara ett fall av ungdomligt oförstånd… Jag har lärt mig bli en bättre människa nu, du ska väl ändå låta lilla stackars mig behöva genomlida en rättegång när du helt enkelt kan ge mig åtalsunderlåtelse?”

Mattias Flink – offentligt avlönad kvinnomördare

Ibland i ett modernt samhälle, särskilt i ett sådant som Sverige med mycket restriktiva vapenlagar, undrar man om man behöver söka skydd hos staten eller istället från den. Den 11 juni 1994 hade en fänrik i armén vid namn Mattias Flink, stationerad vid I 13 i Falun, varit i bråk med sin flickvän vid en nattklubb efter att de hade haft en utekväll på staden. Bland annat så skriker han ”jag är odödlig, det här är min stad” ute på gatan medan han reser armarna över huvudet. Efter att ha slängts ut från nattklubben återvänder han hem för att ta på sig sin tjänsteuniform, för att sedan bege sig till regementet. Här tar han fram sitt gevär, ett svenskt automatvapen av märke AK 5. Sedan vandrar han ut från regementet för att ge sig ut på kvinnojakt.

De första offren för hans vrede skulle bli sex volontärer som fram tills nyligen varit placerade på samma regemente, som återgick till sin post efter sin muckfest, när han stötte på dem. Fyra av dem dör på en gång, och en skulle en kort stund senare dö på sjukhuset. Sedan fortsätter han gå bärsärkagång och skjuter ihjäl två män som korsar hans väg. Senare under natten når polisen ifatt honom och förlamar honom med ett skott mot benet, när han ett ögonblick tidigare hade skjutit mot dem. Sju unga människor dog denna natt:

Karin Alkstål, 22
Maths Bragstedt, 35
Therese Danielsson, 20
Helle Jürgensen, 21
Lena Mårdner-Nilsson, 29
Johan Tollsten, 26
Jenny Österman, 22

Det skulle senare visa sig att under maj detta år hade han fysiskt attackerat både sin flickvän och andra bekantskaper, fast detta blev inte någon polisangelägenhet. Under den rättstekniska undersökningen kommer man fram till att alla de 48 patronhylsor som kunde hittas hade träffat sina mål, således tycktes inte ett enda skott ha missat, och detta med en promillehalt på 1,69 tagen några timmar efter dödsskjutningarna. Flink bestrider dock mordrubriceringen och yrkar på dråp istället, fastän han inte kan minnas det som ägt rum.

Under den kommande rättegången söker domstolen avgöra om Flink led av en ”psykisk störning” under den tid då han sköt dessa människor och inleder en omfattande psykiatrisk utredning, men trots psykiatrikernas uppfattning att hans gärningar var ett fall av alkoholpsykos så finner man ändå till slut att han kan dömas till fängelse och han får i tingsrätten hela 14 år för sju fall av mord och tre fall av försök till mord. Både försvarare och åklagare överklagar domen, och i Svea Hovrätt efterfrågar Flink en dom till psykiatrisk vård, men domstolen dömer honom till ‘livstid’. Samma psykiatriker kallas in igen, men nu har de annan förklaring till hans beteende, en som sägs ligga djupt rotad i hans personlighet, och som kräver lång vårdtid. I Högsta Domstolen vill Flink ha vård eller tingsrättens 14 år, men den 13 februari 1995 upprepas hovrättens dom – ‘livstids’ fängelse.

Det är dock inte så illa nu för Flink, trots allt – efter att bara ha tillbringat några år i fängelse flyttas han snart till den lågt säkerhetsklassade anstalten Beatesberg för att ha skött sig bra, ett ‘fängelse’ med endast stängsel att hålla de intagna inspärrade med.

flink3

Under sina oövervakade permissioner paddlar han ofta kanot i Sankt Annas skärgård, en turistattraktion i anslutning till havet utanför Söderköping, ibland med gamla vänner som inte har något emot hans sällskap.

Sankt Annas skärgård

Personerna på bilden har inget med Flink att göra.

Fastän allmänheten är rätt negativt inställd till dessa permissioner så har Flink inget att oroa sig för, då han skaffat sig en ny identitet och de senaste närbilderna på honom är från innan dödsskjutningarna 1994.

När han närmar sig den tid avtjänad bakom galler som krävs för att söka ett tidsbestämt straff så gör han det, fast till en början utan att lyckas. År 2008 begär han ett 24-årigt straff vilket skulle ha gjort honom till en fri man 2010, men alla tre domstolar han vänder sig till nekar honom detta.

På grund av dessa motgångar låter han sig bli intervjuad på TV för första gången sedan han blev frihetsberövad. Den 28 mars 2009 är han på TV 4:s program Nyhetsmorgon i 30 minuter, men han kräver att de inte visar hans ansikte. Detta är med anledning av hans månatliga permissioner, säger han, han oroar sig för att människor ska bli oroliga om de ser honom på ett tåg eller något och han vill inte att de ska känna igen honom.

Intervjun handlar mest om det så kallade ”livstidsstraffet”, som han anser sig inte förtjäna, och han förklarar att han borde ha fått ett tidsbestämt straff av rätten. Han citerar det prejudikat som satts av Högsta Domstolen i ett fall år 2009 där de fastställde att ingen som inte förväntas återfalla i brott bör få längre än ett 24-årigt (16 år i praktiken) straff oavsett brottet, så Flink anser att detta ska gälla även hans fall. När han frågas om hur han ser sig själv i dag, beskriver han sig som ”en ganska vanlig svensk man”. Flink säger att han skulle vilja ha längre permissioner än 24 timmar åt gången, men Kriminalvården ger honom inte detta. Flink beklagar sig över att eftersom det inte är troligt att han skulle återfalla så borde han inte behöva sitta inne.

När han tillfrågas om hur det blev att han mördade sju människor säger han med sann ånger att ett antal ingredienser bidrog, vilket inkluderade både hans sociala umgänge och hans flickvän. Han förklarar att eftersom han lärt sig att undvika sådana relationer nu så är dessa ingredienser inte längre en del av hans liv, och således kommer han inte återfalla i brott.

När programledaren undrar över hur kontakten med medfångarna fungerar, svarar han ”den frågan får du stryka”. Flink beklagar sig över att behöva betala skadestånd till sina offers familjer i resten av livet, utan att någonsin kunna betala tillbaka. ”Det blir som ett straff i straffet”, säger han. Det var lustigt, när skadeståndet var en del av det ursprungliga straffet. ”Det räcker inte att sitta av straffet, utan man ska dessutom kanske resten av livet leva på existensminimum.” Stackars dig, tvingas leva fattig efter att du dödat sju människor. Han klagar också på att även fast han lyckades få sig fler förmåner inledningsvis genom gott uppförande, så har det inte blivit något mer den senaste tiden.

Den 7 juli 2010 gjorde Örebro tingsrätt till slut hans ‘livstidsstraff’ tidsbestämt och satte det till 32 (21) år, och han ska enligt detta släppas fri i augusti 2015. Således kommer hans straff utgöra sammanlagt tre år per människa han mördade. Hans advokat sa i TV att Flink var överlycklig på grund av detta. Om hans mordiska och psykopatiska böjelse inte får någon privatarmé att rekrytera honom så föreslår jag att han skulle starta en förening kallad ”Frisläppta massmördare med större delen av livet kvar”. Eller kanske en Facebook-grupp med namnet ”Kvinnohatande mördare söker sällskap”. I dagens västvärld tror jag denna skulle locka till sig rätt många medlemmar.

| | | 9 december, 2014 19:01
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress