Menu

Dårhuset – kapitel 3 – brott och inget straff

Brott och inget straff

”Och om någon vållar att hans nästa får ett lyte, så skall man göra mot honom såsom han själv har gjort:
bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand; samma lyte han har vållat att en annan fick skall han själv få.
Den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det, och den som slår ihjäl en människa skall dödas.”

Tredje Mosebok 24:19-21


”För brott som någon begått innan han fyllt femton år får inte dömas till påföljd.”

Brottsbalken kapitel 1 6 §

”När två tredjedelar av ett tidsbestämt fängelsestraff, dock minst en månad, har avtjänats skall den dömde friges villkorligt”

Brottsbalken kapitel 26 6 §

”Intagen skall behandlas med aktning för hans människovärde. Han skall bemötas med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med vistelse i anstalt.”

9 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

”En intagen skall ges tillfälle till lämplig fritidssysselsättning. Han bör uppmuntras att ägna sig åt egna intressen som kan bidra till hans utveckling. I den utsträckning det lämpligen kan ske bör han få möjligheter att genom tidningar, radio och television följa vad som händer i omvärlden. Hans behov av förströelse bör tillgodoses i skälig omfattning.”

14 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Utdelade domar

Så sent som för ett århundrade sedan så halshögg Sverige fortfarande dömda brottslingar, men 1921 så avskaffades dessvärre dödsstraffet efter att ha tagits i sparsamt bruk under de föregående årtiondena; sedan dess har utvecklingen varit en gradvis övergång mot att visa allt mer mildhet gentemot brottslingar, där den mest radikala förändringen ägde rum under 70-talet. Fram till 1962 kunde förbrytare fortfarande dömas till straffarbete, men de politiska aktivister som kom att dominera samhällsdebatten under 60-talet såg brottslingen som ett offer för samhället, och att det var grymt av samhället att bestraffa honom – med dessa aktivisters logik så innebar det att man bestraffade våldtäktsmännen, mördarna och dylika två gånger om. Man hävdade istället att nationen hade en plikt att vårda dessa ”samhällets offer” istället för att kräva att de betalade sin skuld till detta samhälle.

Manifesterandet av sextiotalets idéer ägde rum under sjuttiotalet, vilket kulminerade i 1974 års Lag om kriminalvård i anstalt, vanligtvis förkortad KvaL. Här stadgas en lång rad rättigheter för fångar, som kommer beskrivas mer utförlig i ett senare avsnitt. Under denna era skar man fängelsestraff ned till hälften genom något kallat halvtidsfrigivning, vilket innebar att man bara behövde avtjäna halva sin tid om man inte försökte rymma. Efter massiva protester övergick dock denna förordning till det som kallas 2/3-regeln 1998, vilket innebar att intagna var tvungna att avtjäna två tredjedelar av straffet istället. Vänsterpolitiker är inte så förtjusta i detta, dessvärre, och det har förekommit krav på att återgå till halvtidsfrigivning igen, något som kunde ha blivit verklighet om socialdemokraterna vunnit riksdagsvalet 2010.

I Brottsbalken räknas straff upp för brott, straff som för en internationell åskådare måste te sig mycket lindriga. För mord anges straffet som fängelsestraff mellan tio eller arton år, eller livstid. Paragrafen nedanför definierar dråp som ett mord med förmildrande åtgärder eller mindre grovt, något som ändå skulle rubriceras som mord enligt internationell rätt, och bestraffas med mellan sex och tio års fängelse.

Livstids fängelse är i Sverige ett straff utan bestämd längd, fast efter tio års avtjänad tid kan fången ansöka om ett tidsbestämt straff, med 18 år som minimum. Livstidsstraffen blir vanligtvis mellan 18 och 25 år före 2/3-regeln tillämpas. Således blir minimistraffet för den internationella brottsrubriceringen mord fyra år, och så kallat livstidsstraff har ett minimum på tolv år, med den genomsnittliga avtjänade tiden drygt femton år.

Våldtäkt har ett angivet straff på mellan två och sex år, fast nedanför ges ”mindre grovt” fall ett maxstraff på fyra år med ett underförstått minimum på endast en månad.

Något annat av ondo i svensk brottsbekämpning är att år 1989 så togs den tidigare förordningen i Brottsbalken 1 § 7 bort som styrkte behovet hos straffen att tjäna allmänpreventionen. Således slutade samhället att tro att utdelade straff hade någon verkan på en möjlig brottslings sannolikhet att begå ett brott. De straff som gavs ansåg inte längre signalera något till brottslingarna. Detta innebar mer lindriga straff, och sådde dessvärre även fröet till framtida explosioner i brottslighet.

Låt oss granska de straff domstolarna levererar under dessa förordningar: (Källa: ”Kriminalstatistik 2005” / Brottsförebyggande rådet)

Siffrorna i dessa sammanställningar av statistik anger antalet domar inom ett visst intervall, ej varje enskild dom.

År 2005 var detta summa summarum de 78 morddomarna:

1-2 år

1 förbrytare

2-4 år

4 förbrytare

4-10 år

52 förbrytare

‘Livstidsstraff’

21 förbrytare

Genomsnittlig strafflängd var 102 månader, således behövde förbrytarna sitta fem år och åtta månader i genomsnitt.

År 2008, den senaste tillgängliga statistiken, räknades endast sammanslagna mord- och dråpdomar upp. Dessa är intervallen för de 122 fängelsedomarna de två brottsrubriceringarna gav detta år: (Källa: ”Kriminalstatistik 2008” / Brottsförebyggande rådet)

1-2 månader (!)

3 förbrytare

1-2 år

1 förbrytare

2-4 år

22 förbrytare

4-10 år

86 förbrytare

‘Livstidsstraff’

10 förbrytare

Genomsnittlig strafflängd var 83 månader, således runt fyra år och sju månader av avtjänad tid. Samma år var två våldtäktsdomar inom intervallet 1-2 månader, fast genomsnittlig strafflängd för våldtäkt och grov våldtäkt sammanslaget var 29,8 månader, således runt ett år och åtta månader avtjänad tid på anstalt. Det är förstås möjligt att de 3 månadslånga domarna helt enkelt är skrivfel, men det är just det som står i dokumentet.

Ungdomsförbrytare åldrarna 15 till 20 får än mer lindriga straff; dessa är de fyra mord- eller dråpdomarna till sluten ungdomsvård 2005:

1 år

1 förbrytare

1-2 år

2 förbrytare

2-4 år

1 förbrytare

De sju våldtäktsdomarna till sluten ungdomsvård för minderåriga samma år:

2-3 månader

1 förbrytare

3-4 månader

1 förbrytare

4-6 månader

1 förbrytare

6 månader

1 förbrytare

6-12 månader

1 förbrytare

1 år

1 förbrytare

1-2 år

1 förbrytare

Att döma av detta har brottslingar i Sverige lärt sig att det inte lönar sig att jobba och betala två tredjedelar av din inkomst till staten – ett liv inom organiserad brottslighet är ett mycket bättre karriärval. Det finns inga regler om ”tre domar och sedan livstid” som i USA i detta land – hur många fällande domar du än har bakom dig så får du ändå samma lindriga straff. De senaste åren har det funnits en TV-serie kallad City folk, gjord som en del av ett EU-samarbete, där de porträtterar människor från otaliga europeiska städer. En av representanterna från min stad Sundsvall var en 48-årig man som hade avtjänat inte mindre än 43 fängelsestraff. Det må låta otroligt, men härom veckan på ICA stötte jag på just denne man. Denna gång verkade han dock inte stjäla någonting, han stod bara i kön vid varudisken. Men, vem vet vad han hade i sina fickor? Det typiska beteendet att åka in och ut på anstalt, eller för att vara mer exakt, den enskilda cykeln av denna livsstil, kallas att göra en volta på svenska. Frasen myntades möjligtvis eftersom straff är så korta här att du är ute på nolltid.

Det kan vara intressant att se på siffrorna för återfall i brott med dessa strafflängder. Förespråkare för humanitär kriminalvård hävdar ofta att korta straff innebär den bästa chansen att återanpassas till samhällslivet. Säkerligen måste återfallsprocenten då vara låg? Här är den faktiska statistiken: (Källa: ”Återfall i brott”, Brottsförebyggande rådet)

År 1994 dömdes 20% av förbrytarna för nya brott inom ett år och 32% inom tre år.

År 2004 var siffrorna 24% inom ett år och 38% inom tre år.

Viss statistik är mycket dramatisk. Återfallsprocenten för de 5 400 förbrytare som hade minst tio tidigare domar såg ut såhär:

74% inom ett år; 89% inom tre år.

I denna grupp hade de 55 18- till 20-åringarna med tio eller fler domar dessa återfallsprocent:

78% inom ett år; 95% inom tre år.

Man ser tydligt hur bra det fungerar att undvika att döma ungdomarna till fängelse, med denna återfallsprocent. De 5% som inte återföll inkluderar även förbrytare som ådragit sig skador i anslutning till sina brott och således inte var särskilt förmögna att begå nya brott.

| | | 9 december, 2014 17:47
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress