Menu

Svenskt slaveri

Fastän man kan tro annat grundat på hur den politiska debatten ser ut i dag i USA, så har slaveriet som institution inte existerat endast i Amerika. I Sverige hade livegendom stöd i lag i någon form fram till så sent som 1945, när statarsystemet till slut avskaffades. Statare var lantarbetare som betalades huvudsakligen in natura, anställda med ettårskontrakt med sina familjer boende tillsammans med dem på deras husbönders gårdar. De fick inte bo i dessas hem, utan istället i särskilda statarlängor på tomten. Det relativt sent avskaffade slaveriet i Sverige varade i uppskattningsvis tre århundraden och började anta sin institutionaliserade form under sextonhundratalet genom införandet av tjänstehjonsstadgan 1664. Denna stadga reglerade de förpliktelser husbonde och tjänare hade gentemot varandra. Husbonden hade rätt att aga sin tjänare om hans arbetsinsats inte var till belåtenhet, medan husbonden blev skyldig att se till sin tjänares hälsa, och om han hade varit i tjänst tillräckligt länge, så var han också tvungen att sörja för tjänarens pension.

Inledningsvis ingick man frivilligt i denna träldom, men under 1700-talet hade en statsförvaltning, vars nation endast två århundraden tidigare inte bestått av mycket mer än fribönder, börjat bekymra sig över de invånare som inte levde upp till det som förväntades av dem, och som hade en skadlig inverkan på sin omgivning. Dessa beskrevs som ”landstrykare, lösdrivare, lättingar”, och de liksom alla andra ställdes nu under plikten att inställa sig hos en husbonde för arbetstjänstgöring, i den mån de inte ägde något gods själva, ty annars kunde myndigheterna utdöma tvångsarbete.

1723 försämrades lantarbetets status när en rikstäckande maximilön infördes på de livegna, som förlorade allt mer av sin tidigare frihet. Under 1700-talet infördes också Sveriges första moderna lagstiftning – nio volymer med namn som Straffbalken, Missgärningsbalken och dylikt. Dessa tyranniska lagar fastställde förlust av liv som straff för en lång rad förbrytelser, som t.ex. halshuggning för att uttrycka missaktning för kungen eller hans drottning eller ställföreträdare. Man förlorade också livet om man anklagade kungen eller landets styre för att missköta sina plikter utan bevis; för umgänge med djur; och för att smäda Gud eller gudstjänsten. För att citera 1 § 1 av 1734 års Missgärningsbalk:

”Hwilken som af upsåt, med ord eller skrifter, lastar och smädar GUD, hans heliga ord och Sacramenten; miste lifwet.”

Ifall man inte förblev den religiösa doktrinen trogen, klargjorde 1 § 3 vad som gällde:

”Faller någor af ifrån wår rätta ewangeliska läro, och träder til en wilfarande, och låter han sig icke rätta; tå skal han förwisas Riket”

Så sent som 1864, när Strafflagen ersatte Straffbalken, stadgades nya lagar för detta brott – att smäda Gud – men nu hade straffet ändrats till upp till två års straffarbete istället för dödsstraff, och att göra narr av gudstjänsten kunde ge dig upp till sex månader. Det är ironiskt att man i dag, även fast denna lag är borta sedan länge, kan få fyra års fängelse för att predika hans ord istället. 1869 stiftades en ny förordning ”angående ansvar för den, som söker förmå annan till avfall från den evangeliskt lutherska läran” som stadgade ett maximistraff på ett års fängelse för den som genom ”bedrägliga medel, hotelser eller löften om timliga fördelar” försökte förmå någon att avvika från tron, såväl för den som predikade en tro ej i överensstämmelse med den officiella inför ”barn som tillhöra Svenska kyrkan”. Användningen av ordet tillhör i detta sammanhang gör det uppenbart vilken betydelse det hade i sitt allmänna bruk. Att man tillhörde kyrkan innebar att man var dess egendom.

Men för att återgå till tjänstehjonen – de svenska slavarna. År 1833 kom en ny upplaga av Tjänstehjonsstadgan som skulle vara tills 1926, och denna lag bekräftade återigen husbondens rätt att använda husaga på sina tjänare. Dessa tjänare var också tvungna att be sin husbonde om lov för att lämna hemmet, och de tvingades förvara alla sina tillhörigheter i en kista i sina husbönders hem. Den plikt alla utan egen inkomst hade att inställa sig hos husbönder för arbete upprepades, och nu blev också alla skyldiga att informera myndigheterna om människor utan egen försörjning.

”Hvar och en, som icke har laga försvar, skall, för att ej ligga samhället till last, sådant sig förskaffa.”

Denna lag gav också husbönderna rätten att söka handräckning hos polisen när deras tjänstehjon hade sprungit bort från gårdarna. Den rikstäckande arbetsplikten blev kvar till 1885, men inte förrän 1919 förlorade husbönderna sin rättighet att hämta hem sina tjänstehjon genom polishandräckning.

Under senare delen av artonhundratalet började allt fler ur Sveriges slavklass få upp ögonen för att utvandra till Amerika; fastän de naturligtvis inte var i en vidare bra sits för att bara köpa sig en båtresa, så sparade de ändå ihop de pengar de kunde för att göra resan när tillfället uppenbarade sig. De lockades av löftena om religiös frihet och långt större välstånd än de kunde skaffa sig i Sverige. Vare sig de gillade det eller inte, så tvingades de i sitt hemland ha den tro som deras präster sa åt dem var ”den rätta evangeliskt lutherska läran”, och den svenska statskyrkan gick till och med så långt som att ställa dess undersåtar inför husförhör, där deras kunskaper i katekesen prövades.

Under mitten av nittonhundratalet skrev Vilhelm Moberg en berömd följetong böcker kallad Utvandrarserien, om en grupp svenskar som ger sig av till USA under denna tidsperiod. Det är inte av alltför stor vikt för detta kapitel att tillhandahålla någon längre bokrecension, varför jag nöjer mig med att påpeka att den är mycket högaktad och gediget efterforskad, fastän rätt vulgär i dess skildring av människorna och deras språkbruk. En ytterst stor del av svenska folket utvandrade till Amerika, drygt 1,3 miljoner människor allt som allt mellan mitten av artonhundratalet och början av nittonhundratalet, vilket utgjorde en fjärdedel av dåtidens befolkning. Fram till 1830-talet hade svenskar inte laglig rätt att lämna sitt land utan tillstånd, och denna plötsliga befolkningsförlust blev ett stort bekymmer för staten, som såg sin arbetskraft försvinna. Den utpräglade antiamerikanska stämningen man stöter på i dagens svenska samhälle kanske har sitt ursprung i de försök som gjordes att få den tidens människor att stanna kvar i sitt hemland.

Landet genomgick omfattande politiska reformer mot slutet av artonhundratalet, kanske mer än något annat på grund av utvandringen till Amerika – dessa reformer blev helt enkelt nödvändiga för att bevara Sverige som en fungerande stat. De svenskar som lämnade sitt land utsattes för mycket spe av både statsförvaltning och prästerskap, som försökte övertyga dem om att de vilseleddes med löften om ett land av mjölk och honung som helt enkelt inte existerade. Större delen av migrationen ägde rum efter det amerikanska inbördeskriget; år 1865 hade blott 25 000 svenskar tagit sig över till Amerika, men år 1890 hade antalet stigit till hela 800 000. Fastän de i allmänhet varit tjänstehjon i sina tidigare liv, blev de nu bosättare som både brukade och ägde sitt eget land, med friheten att välja vilken trosrörelse de ville tillhöra och även rätten att rösta i politiska val. I mitten av 1800-talet hade ytterst få svenskar rösträtt, och det gradvisa utökandet av rösträtten pågick ända till 1945, när den till slut innefattade även de som levde på samhället, vilka innan dess hade förvägrats rösträtt.

Man kan lugnt påstå att även fast närheten av ett militaristiskt Tyskland naturligtvis har haft ett stort inflytande på det svenska samhället under två världskrig, så har det mer än något annat präglats av USA:s existens, vars inflytande har fått massorna att kräva politiska reformer i deras eget land, eller helt enkelt rösta med fötterna. Således har det blivit nödvändigt för den svenska staten att måla upp en nidbild av USA, och greppa tag om vad som helst som kan få landet att se mindre tilltalande ut. När USA tog över ockupationen av Vietnam från Frankrike, så var det inget annat land i västvärlden som attackerade USA så mycket som Sverige gjorde. För en utomstående observatör kanske detta skulle kunna ha betraktats som rättmätigt fördömande, men när man har insikt i den politiska verkligheten i Sverige, så förstår man att detta förhållningssätt mot USA mer var något som tjänade inrikespolitiska syften.

I början av nittonhundratalet var drygt hundra fyrtio tusen kvinnor sysselsatta som pigor, eller drygt 10% av den arbetsföra befolkningen, med anställningskontrakt som inte var mycket bättre än de som tjänstehjon hade. När de hade denna anställning tvingades de vanligtvis jobba 16 timmar varje dag, förutom den korta ledighet som gavs för ottan på söndagar. Således hade de ingen fritid överhuvudtaget. De som gav sig iväg till Amerika sökte ofta samma sorts sysselsättning där borta, men där kunde de också bygga på egna liv i sina egna bostäder, vilket inte var särskilt vanligt i Sverige. Deras utomordentliga arbetsflit gjorde dem också mycket välkomna i det amerikanska samhället, men förlusten av den mest ambitiösa delen av den svenska arbetskraften innebar också att Sverige antagligen förlorade en stor del av driftigheten i sin egen genbank.

En del av denna ålderdomliga slaverilagstiftning bestod ända till 1952; år 1885 ombildades tidigare lagstiftning av samma slag till en ny lag kallad ”lagen angående lösdrivares behandling”, vilken gav polisen rätt att anhålla människor som flyttade runt mellan olika städer utan fast försörjning och att placera dem i arbetsläger under statlig översyn.

Således gällde allt detta i Sverige så sent som i början av 1940-talet:

  • Människor som levde på bidrag hade inte rösträtt.

  • Statarnas livegenskap bestod fortfarande.

  • Polisen kunde placera lösdrivare i arbetsläger.

Och, som nämnts i tidigare kapitel:

  • Fram till 1976 kunde staten tvångssterilisera människor som uppfyllde vissa villkor.

Ack, hur lustigt det ter sig att just under denna tid så begav sig Sveriges främsta samhällsplanerare – Gunnar Myrdal – över till USA för att ge detta samhälle råd om hur man skulle hantera ”negerproblemet”, som det kallades då, och författade boken An American Dilemma som gavs ut 1944. I denna bok anklagade han vita amerikaner för att ha förvisat den svarta befolkningen till dess plats i samhället genom deras nedlåtande attityder. Vad kan man säga? ”Man känner sig själv som man känner andra.” Myrdal hade själv varit delaktig i att introducera tvångssteriliseringarna i sitt eget samhälle, och hade sannerligen inte visat mycket respekt för Sveriges underklass.

| | | 12 december, 2014 10:19
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress