Menu

Skattefinansierad missbrukarvård

Det finns då få så bra sätt att slösa skattemedel på som att försöka behandla de drogmissbrukare som skulle kunna sluta när som helst om de verkligen försökte. Men, man kan förstås inte förvänta sig att människor faktiskt sköter sina egna problem – allt måste vara samhällets ansvar. Missbrukarna har en ‘sjukdom’, och du betraktas som okunnig om du ifrågasätter detta. Den svenska socialtjänstens förpliktelser mot de vuxna ‘offer för samhället’ som sjunkit ned i drogmissbruk kostade ungefär 5,5 miljarder kr 20081, och den sammantagna kostnaden mellan kommuner och landsting var drygt 17 miljarder2. Mediankostnaden för en plats på ett behandlingshem var 2 562 kr/dygn. De högsta kostnaderna hade man i Nordmaling (167 875 kr/dygn), Laxå (69 545 kr/dygn) och Mönsterås (50 579 kr/dygn).

Missbrukarvård är både en rättighet och skyldighet i Sverige. Om du super för mycket och inte är intresserad av behandling, så kan staten ändå tvinga dig in i vård genom LVM-lagen. Det som krävs för ett omhändertagande är detta:

”han eller hon till följd av missbruket

a) utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,
b) löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller
c) kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.”

Exempel på vad som faller under b) är om personen riskerar förlora sitt jobb eller misslyckas med akademiska studier. Under LVM-lagen så kan en person omhändertas när som helst om en socialnämnd anser att man inte kan vänta på domstolsbeslut, men en förvaltningsrätt måste förstås godkänna vården så småningom. Den som är föremål för vård under LVM-lagen förbjuds från att inneha någon slags droger, även alkohol och anabola steroider. Detta är den sorts lag som inte används särskilt mycket mot personer med inflytande, men desto mer mot de fattiga.

I statens behandlingskomplex förväntar man sig de vanliga sprutmissbrukarna och alkoholisterna, men i Sverige har även andra människor begagnat sig av sin rätt till vård…

Jag är beroende av Coca Cola!3

År 2008 hade en medelålders kvinna som under många års tid missbrukat både Coca Cola och mat bestämt sig för att hon var i behov av missbrukarvård. Hennes läskkonsumtion hade inneburit att hon behövt läggas in på sjukhus upprepade gånger för åldersdiabetes och högt blodtryck. När hon nu bestämde sig för att få ordning på sitt liv, men saknade den andliga styrkan att upphöra med det hemskt vanebildande förtäringsmedlet Coca Cola på egen hand, vände hon sig till socialtjänsten för hjälp. De är mycket villiga att gå henne till mötes, och erbjuder henne plats på de behandlingshem som står till buds för denna problematik.

Hon är dock inte intresserad av den vanliga missbrukarvården; hon anser att eftersom hon är döv, så kommer inte behandlingen vara av någon användning för henne, eftersom dövheten är en del av ”sjukdomsbilden”. Så hon överklagar till förvaltningsrätten för att få behandling vid just den specialistklinik hon vill in på, men hon får avslag även här. Sedan vänder hon sig till kammarrätten, som istället dömer till hennes fördel och ger henne rätten till den behandling hon vill ha, eftersom hennes livsstil anses utgöra ett hot mot hennes hälsa.

Dessvärre lyckades jag inte ta reda på om kvinnan var framgångsrik i försöket att bli av med sitt Coca Cola-missbruk. Jag undrar vad som står näst på tur… En överviktig ung man som kräver vård för snabbmatsmissbruk och erbjuds plats, men som tackar nej eftersom den ”bara är för heterosexuella”, och som anser att homosexualiteten är en del av hans problematik?

| | | 12 december, 2014 10:17
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress