Menu

Brain drain

De ”framstegsindikatorer” som citerades tidigare måste säkerligen innebära att Sverige aldrig skulle ha något problem med så kallad ”brain drain”, att kompetent arbetskraft flyr landet? Om landet är så underbart borde väl varje högutbildad människa i världen ställa sig i kö för att få njuta av livet i detta socialistparadis? Och de som föds här och viger en betydande del av sitt liv åt de akademiska studier som behövs för sina tilltänkta yrken, de måste säkerligen uppskatta att de fått chansen att vara en del av detta ”världens mest moderna land”, även om det innebär att de ger upp den högre inkomst de kunde få i andra länder och istället lider pin i Sverige, så att de kan tillmötesgå det så tacksamma klientel i detta land som aldrig ens skulle drömma om att författa hatfyllda inlägg på Internetforum om den dåliga service de fått? Trots allt så ska ju allt fungera perfekt i ett socialistparadis, och alla överöser sina landsmän och upplysta samhällsplanerare med lovord?

Verkligheten är så långt ifrån detta man kan komma.

Den samhällssektor som är viktigast av alla för många människor i dagens västvärld, kanske för att de inte tar så bra hand om sin egen hälsa, är sjukvården. Sjukvårdens kvalitet beror främst på läkare, som genom sina studier har samlat på sig den kunskap som krävs för att tillhandahålla modern läkarvård. Något de flesta nog är medvetna om är att sjukvården i Sverige är skattefinansierad, och patienter behöver bara betala en provisorisk avgift för sina besök. Privat läkarvård tillåts, men få har råd att gå utanför den offentliga sektorn för dessa tjänster, varför de flesta läkarna är anställda av samhället.

Att bli läkare är en mycket seriös livsinvestering – kraven för att få komma in på läkarprogrammen är toppbetyg hela vägen i gymnasiet. Efter 5,5 års studier och minst 1,5 års praktik som AT-läkare, samt legitimation utfärdad av Socialstyrelsen, blir man licensierad läkare. För att bli specialist kan man utöver detta studera i ytterligare fem år och behöva ännu en legitimation för att få titulera sig ST-läkare, vilket innebär att man kanske jobbar som tandläkare eller ögonläkare. Arbetet som läkare är i allmänhet mer tidsödande än andra yrken, med krav på kanske upp till 80 timmars tjänstgöring per vecka, vilket gör familjelivet svårt och tär på både ens fysiska och psykiska hälsa. Frågan är – är det värt det?

I USA skulle ingen komma på tanken att ifrågasätta detta. En typisk amerikansk family physician, vars roll är ungefär samma som allmänläkare här i Sverige, tjänar drygt 11 000 dollar1 (70 000 kr) per månad, medan vissa tjänar så mycket som 16-17 000 dollar (110 000 kr), och det finns stor efterfrågan på dessa – ingen fara med anställningstryggheten, och av vad jag kan döma är yrket mycket tilltalande, med ytterst få klagomål om denna sorts tjänstgöring. En typisk specialist tjänar mellan ett hundra tusen och tre hundra tusen kronor per månad, men vissa tjänar uppemot en miljon per månad som överläkare.

Förhållandena i Sverige är helt annorlunda.

För att citera lönesiffror från 2005:2

Ingångslönen för en nyutbildad AT-läkare var 20 600 kr / månad.

Medellön för AT-läkare var 23 100 kr / månad. För ST-läkare, specialisterna, var lönen 32 000 kr / månad.

Slutlönen för specialister åldrarna 60 till 64 var 37 500 kr / månad.

Slutlönen för chefsöverläkare i södra Sverige åldrarna 60-64 var 60 600 kr / månad.

Således tjänar en typisk läkare drygt 20-30 000 per månad i Sverige, att jämföras med den uppskattade medianen på strax över 100 000 i USA. När de är förvisade till att jobba inom den offentliga sektorn kan en svensk läkare inte förvänta sig tjäna mer än 60 000 kr per månad vad han än gör, då individuella lönesamtal inte är möjliga, medan vissa amerikanska läkare tjänar en bra bit över en halv miljon. Och som så ofta är fallet i socialistiska länder är man mycket misstänksam mot välutbildade yrkesutövare, som får se sig beskyllda för allt mellan himmel och jord – läkarhat är ett vanligt använt uttryck i Sverige. Även fast svenskar inte kan stämma sina läkare för tjänstefel, utan endast anmäla dem till socialstyrelsen och HSAN, ventilerar man friskt på bloggar på nätet och dylikt; man ser inte mycket uppskattning för deras insats. Så gott som var och en har sin berättelse om sjukvårdens brister. Om filmer såsom Michael Moores Sicko hade någon grund i verkligheten skulle människor be dagligen till läkare i socialistländer. Men Sverige kanske kan ursäktas i detta avseende eftersom det är världens mest ateistiska land?

Men för att återgå till mer kvantifierbara måttstockar. Stannar utexaminerade läkare kvar i Sverige trots de mycket högre lönerna i USA? För att fatta mig kort: Nej, det gör de inte. 2006 intervjuade finanstidningen Veckans Affärer Harriet Wallberg-Henriksson, rektor vid Karolinska Institutet, vårt lands främsta läkarhögskola och Sveriges högst rangordnade universitet överhuvudtaget. Drygt 300 studenter utexamineras från Karolinska Institutet varje år, men denna artikel hade dystra nyheter att komma med. ”Harriet Wallberg-Henriksson bedömer att mellan 70 och 80 procent av de nybakade doktorerna försvinner utomlands. Vissa kommer tillbaka, men många stannar utomlands för gott.”

Sverige har ett enormt problem med läkarbrist. Slår man upp ordet på Google får man inte mindre än fyra hundra tusen träffar, en anmärkningsvärt hög siffra för ett land med drygt 9 miljoner invånare, och drygt tre hundra tusen för vårdköer. Som jämförelse ger de engelska orden ”doctor shortage” inte fler än 262 000 träffar. Det är uppenbart att Sverige genomlider en enorm brain drain där landets läkare utvandrar till USA för de högre lönerna och bättre arbetsförhållandena där borta. Som ytterligare en jämförelse ger ordet socionombrist bara nio träffar, och fem av dessa är från debattforum eller bloggar. Kanske detta är en indikation på just hurdant onödigt yrke detta är, ingen skulle betala för dessas tjänster. För att ta det mer seriöst, så är socialt arbete helt annorlunda sjukvård. Medan sjukdomar i allmänhet är verkliga, och en tillgång som inte möter efterfrågan leder till att människor ropar efter fler läkare, så använder socialarbetare helt enkelt tvångslagar för att ta barn från familjer i den mån de behöver göra det för att trygga sin egen försörjning. Eftersom de skapar sina egna arbetstillfällen kommer efterfrågan alltid vara samma som utbudet.

| | | 12 december, 2014 10:20
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress