Menu

Astrid Lindgren, barnboksförfattaren som krävdes på 102% i skatt

Visserligen är alla svenskar bekanta med vår mest kända barnboksförfattare – Astrid Lindgren – och hennes Pippi Långstrump, Karlsson-på-taket, Emil Lönneberga och de andra. Men långt ifrån alla i dag är nog bekanta med de bekymmer hon hade med myndigheterna under 70-talet. Fastän hon aldrig var särskilt intresserad av ryktbarhet och förmögenhet, och till och med skrämdes av i hur stora upplagor dessa böcker sålde utomlands, så skulle det som hände 1976 ta även denna altruistiskt lagda människa på sängen.

Som en internationellt berömd författare hade hon osedvanligt stora intäkter genom sitt egenföretagande, där hon fick betala både inkomstskatt och arbetsgivaravgifter för sig själv. Skattesystemet var inte särskilt väl utformat för hennes höga inkomst dock, och när hon betalade sina skatter detta år, upptäckte hon att hon hade en marginalskatt på 102%, vilket gjorde att hon betalade mer i skatt än hon tjänade ovanpå grundnivån. Hon bemötte detta bekymmer på det bästa sätt en författare kan – genom att skriva en kortfattad satirberättelse, halvt grundad på verkligheten, om det som hänt.

Under mars månad 1976 publicerade Expressen hennes skröna ”Pomperipossa i Monismanien”, där hon beskrev det så här:

”Pomperipossa älskade sitt land, dess skogar, berg och sjöar och gröna lunder, men inte bara det utan också människorna som bodde där. Och till och med de vise männen som styrde det, o, hon tyckte att de var så visa och därför röstade hon troget på dem varje gång det skulle väljas vise män till att bestämma i Monismanien. De där som nu hade styrt och ställt i mer än 40 år, de hade ordnat ett så bra samhälle tyckte hon, ingen behövde vara fattig där, alla skulle ha sin bit av välfärdskakan, och Pomperipossa var lycklig över att hon själv hade kunnat bidraga en del till det kakbaket

DET FANNS I MONISMANIEN nånting som hette marginalskatt. Det betydde att ju mer pengar man tjänade, dess större del av dessa pengar skulle riksskattemästaren ha för att få ihop till välfärdskakan. Men mer än 80 á 83 % ville han inte ta av någon, nej, för han var ju resonabel. ”Kära Pomperipossa”, sa han, ”så där en 17 till 20 % får du behålla själv och göra med vad du vill.” Och Pomperipossa var innerligt nöjd med det och levde glad och lustelig. Ändock fanns det i landet många missnöjda människor som slog på sköldarna och gnydde över ”det höga skattetrycket” som de kallade det. Det gjorde Pomperipossa aldrig, ingen i hela Monismanien hade någonsin hört henne gny det allra minsta över sina bidrag till välfärdskakan.”

Pomperipossa nämner också hur hon träffar bland annat en rysk författare som bara behövde betala 13% skatt på sina sålda böcker. Mot slutet gör hon också narr av samtidens politiska debatt:

”OCH POMPERIPOSSA TOG FRAM och läste om igen en liten vers, som en av Monismaniens yppersta skalder nyligen hade skrivit:

Att du skapar ett värde kan samhället icke tåla,
byråkraternas tjafs är du skyldig att delta i,
du skall hjälpa Castro att föra krig i Angola
eller ock skall du sitta på gubbhus och få terapi.”

Eftersom riksdagsval skulle hållas senare detta år blev denna berättelse och vad skattesystemet hade inneburit för Astrid en del av valrörelsen. Under en riksdagsdebatt högläste moderaternas ordförande Gösta Bohman denna berättelse för att understryka sin kritik mot socialdemokraternas ekonomiska politik. Gunnar Sträng, den socialdemokratiske finansministern på den tiden, och den man som utformat skattesystemet, svarade då med ett ohyfsat angrepp på den folkkära författaren:

”Artikeln är en intressant kombination av stimulerande litterär förmåga och djup okunskap om skattepolitikens irrgångar. Men det begär vi ju inte att Astrid Lindgren ska klara.”

Astrid blev intervjuad på radio nästföljande dag, och besvarade då Strängs uttalande:

”Ja, han säger att ‘det begär vi inte att Astrid Lindgren ska klara,’ men jag begär att Gunnar Sträng ska klara det! Och jag tycker inte det verkar som att han räknar så stort mycket bättre än jag – det här som han påstår är felräknat det är i så fall Riksskatteverket som har räknat fel, för jag har siffrorna därifrån.”

”Berätta sagor har Gunnar Sträng nog lärt sig, men räkna det duger han inte till! Det vore bättre om vi bytte jobb!”

De verbala utbyten som följde mellan finansminister Sträng och Astrid Lindgren visade sig inte vara vidare fördelaktiga för socialdemokraternas väljarstöd, och de förlorade riksdagsvalet för första gången på nästan ett halvsekel. Socialdemokraterna försäkrade dock att ingen skulle behöva betala mer än 90% i skatt efter denna affär. Ack, så barmhärtigt av dem att låta folk behålla 10% (före moms och punktskatter).

| | | 12 december, 2014 10:16
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress