Menu

Dårhuset – kapitel 11 – invandringen

Invandringen

”Ja, ge fan i allt
och ta dig nu en sup
och ragla kring på ängarna
i skogens gröna djup

jag ger fan i allt
berusar mig ett tag
om pengarna tar slut
så finns det socialbidrag”

Eddie Meduza

Resan till Sverige

Detta är berättelsen om en uppdiktad man vid namn Ibrahim, som bestämmer sig för att fly sharia-lagen i sitt arabiska hemland och bege sig till en europeisk välfärdsstats gröna betesmarker efter att han bevittnat svenska biståndsarbetare bygga ett vattenkraftverk i närheten av hans by.

Ibrahim stod i sitt tält när han till sin överraskning skådade kvinnliga arbetare som inte bar någon sorts slöja mäta upp området och vandra runt med byggnadsskisser för det tilltänkta kraftverket. ”Vad i allsindar… låter de sina kvinnor arbeta?” tänker han. ”Och vem lärde dem hur man läser byggnadsskisser? Det är något som inte stämmer här.”

När Ibrahim hämtat sig från denna chockerande upplevelse går han fram till en av de manliga arbetarna och frågar honom om deras land. ”Ska ni inte ha slöjor på era kvinnor såsom Gud beordrar oss?” frågar han. ”Nej, vi ser det som kvinnoförtryck”, svarar den svenske mannen.

”En slöja – kvinnoförtryck?” undrar han för sig själv. ”Dessa människor måste vara galna. De verkar dock vara bra rika… undrar hur jag kan få mig en del av detta välstånd.”

Ibrahim vänder sig till den svenske mannen igen och frågar efter hans namn. ”Jag heter Jöns”, säger han. ”OK, Jöns, har du några andra projekt inplanerade efter att det där kraftverket är färdigt? Vi skulle behöva lite asfalterade vägar här”, säger Ibrahim.

”Tyvärr, men när det här är klart så åker vi tillbaka till Sverige.”

”Så vad kommer du göra då?”

”Jag kommer lämna in en skriftlig rapport till min kvinnliga chef och sedan återvända till min familj som väntar på mig där borta.”

”En kvinnlig chef?! Dessa människor måste helt enkelt in på psykvården. Har deras förmögenhet gjort dem galna?” undrar han för sig själv. ”Mitt tält eller livet i ett modernt samhälle med dessa dårar… undrar vad som skulle vara bäst? Det suger då att vara tvungen att behöva pumpa vatten ur brunnen för hand.”

Ibrahim tilltalar Jöns igen. ”Finns det något sätt för mig att följa med dig dit”, frågar han.

”Nja, formellt sett är invandringen begränsad, men det är rätt lätt att få asyl om du är en flykting… Men det kanske inte är så lätt från ditt land eftersom det inte finns någon militär konflikt här.”

”Finns det inga grunder på vilka jag kan söka asyl då?”

”Sverige ger villigt asyl åt människor som förföljs på grund av sin sexuella läggning, vilket som jag förstår är något som sker här.”

”Så om jag var den sorts person som körde på en annan man bakifrån och de inte gillade mig här på grund av det, då skulle jag kunna få asyl?”

”Ja, vi högaktar homosexuella. Du skulle välkomnas med öppna armar och alla sorts människor skulle tillgodose alla dina behov.”

”Jag… Homosexuell? Nej! Det måste finnas något annat sätt”, tänker Ibrahim. ”Borta i grannlandet Jihadi-republiken är de i krig med USA… Om jag berättar för svenskarna att jag härstammar därifrån så kommer de säkert tro mig… Så får det vara, från och med nu är jag medborgare i Jihadi-republiken!”

Nu diktar Ibrahim ihop en berättelse om hur han är på flykt från konflikten där borta och att han på grund av den amerikanska invasionen är i behov av asyl någonstans. Han vänder sig till den svenska ambassaden i sitt eget land och säger till dem att han alldeles nyligen lyckats fly kriget, och nu köper de en flygbiljett till Sverige åt honom och börjar behandla hans asylansökan. När han anländer i Sverige tilldelas han en egen lägenhet, som till hans förvåning faktiskt har vatten i kran och till och med en färg-TV. Han gillar inte att ha den på, dock, eftersom på nästan alla TV-kanaler visar de en massa kvinnor som inte har sin slöja på sig. Svenska staten betalar också alla hans utgifter under behandlingen av hans asylansökan, och när den beviljas, så berättigas han till två års kravlöst ekonomiskt understöd av staten utöver frivilliga klasser i svenska språket. Ibrahim föredrar dock att hålla sig till sin arabiska, och myndigheterna är helt villiga att låta honom hålla sig till denna genom att förse honom med all information han behöver om det svenska samhället på hans eget språk. Ibrahim hade nästan glömt sin familj där hemma, men nu får han reda på att som en officiell flykting så har han rätt att få hela sin familj överförd till Sverige, och staten sköter både allt pappersarbete såväl som betalar för resan – den officiella svenska benämningen är anhöriginvandring. De berättar för honom att Sverige till och med har en särskild lag just för denna rättighet, Förordning (1984:936) om bidrag till flyktingar för kostnader för anhörigas resor till Sverige. Ibrahim inser att lagen dessutom ger honom rätt att ansöka om att få andra släktingar flyttade hit och överväger att ta hit sin pappa. Han funderar på det en liten stund, sedan bestämmer han sig för att Hassan aldrig skulle stå ut med Sverige och alla dess obeslöjade kvinnor, så han släpper dessa planer.

Nu slår burqabeklädda Aisha och deras tio barn honom följe i deras tvårummare. Snart nog dyker en socialarbetare upp i deras lägenhet och ifrågasätter att de håller så många barn i en lägenhet av denna storlek. Ibrahim tänker för sig själv. ”Så nu har det gått åt pipan till slut… Antar att jag inte skulle ha försökt få hit alla tio, Hassan kunde ha haft kvar några av dem där hemma. Hmm, undra vilka jag ska ha här om jag skickar tillbaka fem… Vilka gillar jag mest?”

Socialarbetaren är förbryllad av att Ibrahim står där tankspridd. ”Hallå, har du lyssnat på mig? Vi måste flytta din familj till en större lägenhet”, säger hon. ”En större lägenhet? Kommer ni ge oss det också?”

”Ja, jag tror en sexrummare skulle passa så länge… Oroa dig inte, jag ordnar allt åt dig, vi betalar flytten dit också.”

Nu flyttar Ibrahims familj in i en lyxig sexrumslägenhet, och det är inte mycket press på Ibrahim att själv ordna en försörjning. När han berättade för Arbetsförmedlingen att han vägrar arbeta med kvinnor som inte bär slöja så svarade de att de hade förståelse för hans sätt att se på det hela och lät honom behålla sitt ekonomiska understöd trots att han inte arbetar för brödfödan. Snart blir socialtjänsten allt mer involverad i familjelivet, och efter att de bevittnar hur Ibrahim instruerar sina barn i Koranen, tar de alla tio barnen och placerar dem på barnhem, där de tillbringar större delen av sin uppväxttid. I strid mot allt vad ekonomi heter får Ibrahim och hans fru också bo kvar i sexrummaren medan staten betalar en enorm löpande kostnad för samhällsvården av barnen. Som vuxna blev dessa barn våldtäktsmän och bankrånare, men det är en annan historia.

Denna berättelse är inte alltför otypisk för folk som flyttar från tredje världen till Sverige; integrationen i samhälle har verkligen inte fungerat särskilt bra, medan kostnaden för skattebetalarna har varit enorm – enligt vissa uppskattningar är nettokostnaden för flyktinginvandringen runt 10% av BNP. För samhällsplanerarna måste det sägas att detta inte kan ses som något annat än ett medvetet syfte, något som kommer förklaras i kommande avsnitt.

  1. Resan till Sverige
  2. Samhällsplanering och det medvetna skapandet av en underklass
  3. Diskrimineringsombudsmannen – offer AB
| | | 11 december, 2014 14:56
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress