Menu

Dårhuset – kapitel 10 – massmedia

Massmedia

”[…] Sanningsministeriet, vars främsta uppgift inte var att restaurera det förflutna, utan istället att förse Oceaniens medborgare med tidningar, filmer, läroböcker, bildruteprogram, teaterpjäser, romaner med all tänkbar information, handledning eller underhållning, allt från statyer till slagord, allt från lyriska dikter till biologiska avhandlingar, och allt från ett barns stavningsbok till en ordbok i nyspråk. Och ministeriet var inte tvunget att bara tillgodose partiets mångskiftande behov, utan även upprepa hela verksamheten på en lägre nivå för proletariatets skull. Det fanns en hel kedja med åtskilda avdelningar som sysselsatte sig med proletär litteratur, musik, drama och underhållning i allmänhet.”

George Orwell, ”1984”

Statens inblandning i den ”fria pressen”

Under andra världskriget var Sveriges uttalade politik att försöka hålla sig utanför kriget, och innan det var över, hade staten gjort sig skyldig till många övertramp i sina försök att göra det. Ett av dessa övertramp var uppförandet av koncentrationsläger för att inhysa individer som skulle kunna visa sig obekväma när landet gjorde sitt bästa att blidka Tyskland. Statens neutralitetspolitik delades inte av hela samhället; det fanns nationalsocialister som ville att Sverige skulle träda in i kriget på Tysklands sida; Englandsvänner som ville att Sverige skulle alliera sig med västmakterna; och kommunisterna, som sökte störta staten och vars sympatier för Sovjetunionen fick samhället att ifrågasätta deras lojalitet.

Medan kriget höll på att göra sitt avstamp 1939 spydde svenska marxister galla över Tyskland, och vissa av dem försökte få in Sverige i kriget. En av dessa marxister var en man vid namn Ture Nerman, som gav ut tidningen ”Trots allt!”. Staten fruktade de konsekvenser hans uppvigling kunde få för relationerna med Tyskland, och under november månad detta år åtalades han under en brottsrubricering kallad ”smädelse av främmande makt” och dömdes till tre månaders fängelse. Några månader senare började staten förflytta diverse politiskt aktiva individer vars yttranden skulle kunna ogillas av Tyskland, och satte dem i sådana koncentrationsläger som Storsien m.fl. Eftersom arkiven från dessa läger förstördes efter att de intagna släpptes fria, finns det ingen klarhet i just hur många som placerades där – men uppskattningarna sträcker sig från sex hundra till flera tusen.

Riksdagen hade genom stiftandet av en ny lag godkänt den summariska förflyttningen av alla möjliga säkerhetsrisker till personer, och de socialdemokratiska particheferna använde deras inflytande i samhället för att även peka ut rivaler i deras maktkamper, vilka även dessa lägerplacerades utan bevis för anklagelserna. Efter kriget glömdes koncentrationslägren snabbt bort i den allmänna debatten, och än i dag känner långt ifrån alla svenskar till denna del av deras historia.

Under 1941 etablerades också ett censurämbete under Utrikesdepartementet, vilket fick till uppgift att granska tryckta skrifter innan de kunde distribueras, för att försäkra staten om att inget skrevs som skulle kunna få Tyskland att attackera. Massmedia hölls hårt i selen, men tyska staten tycks ha varit förnöjd – Tyskland kom aldrig ens på tanken att invadera Sverige.

Amerikanska ”framstegsvänner” ser statsfinansierad media som förebild

Tidningar och annan tryckt media har de senaste åren undergått en kris i västvärlden, genom vikande intäkter. Allt färre människor köper traditionella tidningar, särskilt när de tvingas svälja ledarartiklar som de inte kan ge någon respons på, såvida de inte kan få en insändare publicerad. Istället föredrar de media på Internet, bloggar och andra fria nyhetsportaler. Mediekunder har också börjat ta för givet att de kan ge sina synpunkter på nyhetsrapporteringen och även ha ett större utbud att välja mellan. Tidigare har det som i USA hånfullt kallas ”the mainstream media” kunnat utöva mycket kontroll över de perspektiv som ges, men i dagens medievärld stämmer detta inte alls lika mycket. Medelsvensson är inte vidare intresserad av att höra om hur nyhetsredaktörer ser på världen, och vissa tidningar går i konkurs på grund av detta, en naturlig följd när en produkt inte har så värst mycket efterfrågan längre.

Etablerad media ser det förstås inte på detta sätt, dock; när de står inför en möjlig undergång som ”den enda sanningens försvarare”, som tagit på sig rollen att ‘upplysa’ allmänheten, har vissa av dem börjat försöka förebygga denna utveckling. Mer än någon annan har mångmiljardären George Soros, den valutaspekulant som bär skulden för att en enorm mängd människor över hela världen har ruinerats, vigt sina resurser åt att etablera en skattefinansierad ”fri press”, vilket han anser att den oreglerade och privata ”corporate media” (media som ägs av stora företag) inte är. Tidigare har han byggt upp och finansierat sådana organisationer som webbplatsen MoveOn.org – ”Demokrati i handling” samt vänsterlobbyn Center for American Progress, och även indirekt stått för de ekonomiska resurserna för medievakthunden Media Matters.

Media Matters har tagit på sig uppgiften att åskådliggöra ”konservativ felupplysning”, något som naturligtvis bör ges en eloge om utpekade medieaktörer faktiskt ägnar sig åt att sprida falskheter. Deras ‘research’ på webbplatsen brukar dock vanligtvis bestå av korta ljudklipp främst från konservativa radioprogram, rätt ofta tagna ur sina sammanhang, och dessa ljudklipp tycks ha en förmåga att själva ligga till grund för felupplysning – de som aldrig bemödar sig att lyssna på dessa radioprogram själva får sig en mycket skev bild av dem. En snarlik webbplats – newshound.us – kanske uttrycker det bäst: ”Vi ser på FOX så att du inte behöver göra det.” Det verkliga syftet är att etablera nidbilder av konservativ media så att webbplatsens besökare aldrig på egen hand lyssnar på denna media.

Möjligen genom att förlita sig på Media Matters som källa har den svenska stats-TV:n målat upp radioprataren Rush Limbaugh som ”rasist”. Eller, för att vara ärlig så lyckades de inte stava hans namn rätt – det blev Russ Limbaugh istället. Under det amerikanska presidentvalet år 2008 satt stats-TV:ns utrikeskommentator Bo Inge Andersson och svarade på frågor som man sa hade skickats in av tittarna. Den 21 oktober 2008 ställdes frågan ”Kan rasism göra att McCain vinner valet?”1 Andersson svarar med att påstå att det funnits ”rasistiska undertoner” i McCains kampanj genom Sarah Palin och ”Russ Limbaugh”. Inte lyckades han bara stava Limbaughs namn fel, han glömde också nämna att Limbaugh inte var en del av McCains kampanj och att han även tagit avstånd ifrån denna presidentkandidat. Andersson säger att han har svårt för att tro att Obama kan vinna över vissa vita grupper – äldre och arbetare. Tanken att rasism skulle göra det svårt för Obama upprepades många gånger under stats-TV:ns valrapportering. Efter att Obama vann, ställdes en ny fråga till samma kommentator den 5 november 2008: ”Hur ser du på det att USA fått sin första afroamerikanska president ur en hotbildssituation kring personen Obama?”2 Denna fråga måste helt enkelt vara påhittad – jag har aldrig i mitt liv stött på någon som kallar svarta amerikaner afroamerikaner här i Sverige. De ord man använder för en svart person var man än bor är neger, eller helt enkelt svart man/kvinna.

Men, för att återgå till Soros projekt. Under denna de gamla tidningarnas nedgång lanserades nya medieorganisationer, en av dem webbplatsen freepress.net. Med en grå femuddig stjärna som del av logotypen, måhända ett försök att diskret ha med den traditionella röda kommuniststjärnan, är dess motto detta: ”reformera media, omvandla demokratin”. Genom dess skildring av massmedias tillstånd i USA är webbplatsen inget annat än skrämselpropaganda, och besökaren uppmanas att ansluta sig till aktioner på nätet. Ett antal liknande webbplatser länkas därifrån – newpublicmedia.org (ny offentlig media), stopbigmedia.com (stoppa stormedia) och savethenews.org (rädda nyheterna), som har en artikel om hur ”journalismen är i kris”. Som lösning föreslås att amerikansk media ska ta efter den statsfinansierade ”oberoende media” många europeiska länder har, för att försöka rädda journalismen från ”corporate media”.

Så, hur oberoende kan den ”fria pressen” förbli om den lever på statsbidrag? Om den svenska mediesituationen kan få ligga till grund för svaret – inte vidare oberoende alls.

Presstödet

Sedan nästan ett halvsekel tillbaka i tiden har svenska tidsskrifter kunnat ansöka om något som kallas presstöd, givet vissa villkor. År 2009 betalade staten ut 551 miljoner kronor till dagstidningar och 127 miljoner till radio- och kassettidningar, allt som allt nästan 700 miljoner. De precisa utbetalda beloppen finns tillgängliga på Presstödsnämndens hemsida på www.presstodsnamnden.se, och det statliga understödet kan nå en så stor summa som 25 kr per enskild utgiven tidning. Tar man sig en snabb titt på balansräkningarna hos slumpmässigt utvalda tidningar ter det sig uppenbart att rätt många får inte mindre än hälften av sina intäkter från staten. Om man även räknar in avsaknaden av moms på tidsskrifter och annat skattelättnader massmedia åtnjuter, skulle man kunna säga att att två tredjedelar av vad deras budget annars skulle ha varit ombesörjs av staten.

Inledningsvis infördes presstödet under 1960-talet, när dagstidningarna genomled en kris och man fruktade att endast de som kunde trygga egna annonsintäkter skulle överleva – och på grund av den antikapitalistiska stämning som rådde tog det politiska etablissemanget för givet att detta skulle innebära endast högertidningar, som ansågs ha lättare att attrahera denna finansiering. Därför började staten nu ge ekonomiskt stöd till politisk media för att, som nämnden uttrycker det, ”värna mångfalden”. Vilken verkan har detta haft på vinklingen i nyhetsrapporteringen? Hur man än gör så kommer en uppskattning om huruvida media är vinklad eller inte naturligtvis bli en subjektiv bedömning, där varje betraktare har sin egen uppfattning – således redogör jag här för min subjektiva syn.

Något som gjorde mig förbannad under det sena 1990-talet och det årtionde som följde, när yttrandefriheten fick ge mer och mer vika under den allt mer vidsträckta HMF-lagen, var att massmedia nästan aldrig kritiserade staten för att ha åtalat dessa tryckfrihetsförbrytare. När än en uppmärksammad rättegång har ägt rum under HMF-lagen har massmedia alltid ställt sig på statens sida, och sällan underlåtit att ta tillfället i akt att smutskasta de misstänkta som avskum man inte ska ha någon sympati för. Endast alternativ media som Folket i Bild / Kulturfront på vänsterkanten och Salt på högerkanten har stått upp för yttrandefriheten, och har själva blivit attackerade för att ha gjort det. I tidningarna ser man ingen citera Voltaires slagord ”Jag delar inte dina åsikter, men jag kommer kämpa till döden för att försvara din rätt att uttrycka dem”, eller någon som på ett ärligt sätt försöker framställa de åtalades budskap på ett riktigt sätt. På sin höjd fick tidningarnas läsare ta del av de korta citat som bäst fick de åtalade att framstå som extremister, och det insinuerades att dessa citat stod för budskapets hela anda.

Under rättegången mot Åke Green så gjorde man stor sak av att han beskrev homosexualitet som ”en djup cancersvulst på hela samhällskroppen”, men ytterst få berättade att han avslutade sin predikan genom att sträcka ut en hand till de homosexuella, och sa att de måste visas ”nåd och barmhärtighet”. Nyhetsreportagen jämställde istället hans budskap med nazism och man antydde att hans önskan var att utplåna de homosexuella. Den media som försörjs av staten kom på något vis att betrakta de misstänkta på samma sätt som den stat som åtalade dem.

Ett annat område där jag upplevt reportagen mycket bristfälliga är när det gäller samhällsvårdsprofiterandet, något man aldrig skulle veta existerade om man inte brydde sig om att läsa annat än dagstidningarna. I USA diskuteras sådana frågor som att t.ex. de riktlinjer man har för minimistraff, minimum sentencing guidelines, kan vara ett resultat av att fängelser utövat påtryckningar på domstolar för att de ska döma ut så långa straff som möjligt. Få amerikaner är omedvetna om hur denna makt kan missbrukas, att man ska tillämpa devisen cui bono, ”vem tjänar på det?” Det svenska medieklimatet är å andra sidan ytterst homogent, och även fast samhällsvårdssystemet utgör lika stor del av den svenska bruttonationalprodukten som det amerikanska fängelsesystemet utgör av den amerikanska, så antyder ingen tidning någonsin att socialtjänsten kanske har andra avsikter med att placera barn i ‘vård’ än omsorgen om deras välbefinnande. Som beskrivet tidigare skildrade den tyska tidningen Der Spiegel just detta år 1983, men i svensk media har man aldrig haft någon sådan utläggning.

Därför anser jag att amerikansk ”corporate media” sköter samhällsbevakningen bättre än den svenska media vars ”mångfald värnas” genom statliga bidrag. Mer än allt annat, så måste människor förstå, att om de vill värna om hederlig journalistik, grävande reportage och mediemångfald, så faller det på dem själva som individer att ifrågasätta vad de läser och får höra, istället för att förvänta sig att en offentlig myndighet ska vara deras vakthund. Uppmaningar till handling från organisationer som finansieras av människor med en bricka med i spelet är inte rätt lösning.

| | | 10 december, 2014 13:24
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress