Menu

Politik kör över lag

Ett av de sätt på vilket det svenska rättssystemet står i mer uppenbar kontrast mot anglosaxisk tradition är att en oberoende dömande makt aldrig riktigt utvecklades. Vare sig under de gamla dagarnas formella monarki, eller nutidens parlamentariska demokrati, har rättssystemet frångått att vara den verkställande maktens knähund. Påfund såsom naturrätt, tanken att människan föds med okränkbara rättigheter som inte ges ut av staten, slog aldrig rot i Sverige. I den religiösa tyranni som var svensk statsreligion före det sena 1800-talet, ansågs kungens och den etablerade ordningens rätt att styra vara grundad på tron att detta var det ledarskap som Gud hade utsett; dagens ordning grundas på rättspositivism, tanken att människan kan stifta sina egna lagar, och dessa är vad majoritetsbeslut avgör dem att vara. Således, om du finner dig själv utspelad inom politikens värld så är dina intressen inte relevanta, och du har inga rättigheter.

Carl Lidbom och ”lidbommeri”

Mer än någon annan har Carl Lidbom förknippats med rättspositivism inom svensk politik, och han har till och med gett upphov till en term kallad lidbommeri, för synen på lag som inget annat än ett verktyg med vilket man uppnår politiska mål. I mitten av 1900-talet var Lidbom anställd som domare i rättsväsendet, när han bjöds in att arbeta med socialdemokraterna som sakkunnig. 1969 blir han statsråd i Olof Palmes regering och går till verket med att skriva lag i en takt som aldrig skådats förr i Sverige. 60-talets anda hade varit en av radikalt annorlunda värderingar än förut, och i Sverige hade dessvärre dessa värderingar kommit att dominera politiken. Således mötte Lidbom inte mycket motstånd när han började omdana samhället genom sin lagstiftning, och han brydde sig inte heller om att erbjuda mycket skydd för individer och företag vars liv den nya lagstiftningen kunde inkräkta på.

Naturrätt existerade inte alls för Lidbom – som han uttryckte det i ett tal inför pappersarbetarnas förbundskongress 1974:

”Vi måste göra oss kvitt forna tiders syn på lagarna som uttryck för någon sorts oföränderlig rättvisa. Lagen skall inte betraktas med underdånig respekt. Lagarna är instrument för att få igenom våra politiska mål.”

Från hans perspektiv så var samhällets behov i dag det som spelade någon roll för lagstiftning; vid senare tillfälle kunde lagarna ersättas med andra som bättre passade den nya situationen. Hans förhållningssätt är kanske det mest radikala som någonsin nått den högsta maktens korridorer i västvärlden, då det understöd lagen har genom statens våldsmakt traditionellt förbehållits samhällets grundläggande struktur – grundläggande rättigheter och sådant. I ett samhälle grundat på lag och rättssäkerhet beslutar man bara inte godtyckligt att något ska vara på ett visst sätt och låter sedan polisen verkställa det. Men under 70-talet blev just detta fallet i Sverige.

För socialistregeringen blev naturligtvis ‘kapitalisterna’ mål att ge sig på. ‘Kapitalisternas’ strävanden sågs som diametralt motsatta ens egna, och därför skulle lag användas för att komma åt dem. När skatterna hade höjts drastiskt från 1970 och framåt hade företag börjat intressera sig för skatteplanering som ett sätt att skydda sina vinster, till regeringens förtret. Carl Lidbom skrev välvilligt passande lag vid behov som skulle göra dessa försök omöjliga och säkra dessa medel för offentlig konsumtion. Kritiker från högerblocket upplevde det nu som om det nästan var en förföljelseatmosfär mot företagare, vars affärsverksamheter man bröt sig in i i jakten på obeskattad inkomst.

De generalklausuler han blev känd för placerade än mer makt i händerna på byråkrater, och deras antal svällde upp som en konsekvens. Denna sorts lag specificerade inte de exakta villkor under vilka statsmakten kunde göra intrång, utan uttrycktes i mer vaga termer som lade beslutet i händerna på tjänstemän, vilka gavs omfattande mandat. Man införde inte endast företagarfientlig lag, utan även familjefientlig lag, vilket senare skulle leda till internationell kritik när det blev känt att polisen slet gråtande barn från deras föräldrars armar, på grund av någon ogrundad beskyllning om att de blev försummade i hemmet.

Ett samhälle kan delas in i styret och de styrda. I den moderna världen har vi vant oss vid någotsånär förutsägbart styre som låter oss planera och sköta våra egna liv även som styrda, eftersom statens svar på våra handlingar är kända i förväg. I ett sådant samhälle är medborgaren ett subjekt (i förhållande till ett objekt), och de möjligheter samhället erbjuder är objekt i hans hand. Men vad händer om staten är missnöjd med de styrda och börjar styra och ställa i våra liv åt oss? Då har de styrda inget annat val än att blott bli objekt i händerna på staten, eftersom deras egna initiativ kvävs, såväl som deras egna personliga ansvarstagande. Vilket förtroende kan det finnas för samhället och vilken tro på tanken att vi alla sitter i samma båt, när människor bevittnar andra människor bli godtyckligt belönade eller straffade? Uppenbarligen går tron på rättvisa förlorad, och ansvar för ens gärningar likaså. När ditt eget konstruktiva handlande inte spelar någon roll, vilken mening finns det med det? Vad som verkligen spelar någon roll är dina politiska anknytningar, och livet i samhället förvandlas från det naturliga ömsesidiga samarbete man har i en kapitalistisk rättsstat, till hänsynslös misstänksamhet och själviskhet under denna nya sorts styre. Allt under skenet av allmännyttan, naturligtvis. De gynnade aktörerna tillåts visa upp deras perspektiv, ett som förhärligar den roll de själva spelar.

Även fast Lidbom var ute ur regeringen 1976 efter att socialdemokraterna förlorat valet, så skulle han ett årtionde senare hamna i centrum för en ny kontrovers. År 1987 hade han av statsminister Ingvar Carlsson givits uppgiften att undersöka SÄPO:s rutiner under de närmast föreliggande uppdragen. Han ges full befogenhet att gå igenom SÄPO-arkiven, men nonchalerar fräckt lagen när han bjuder in sin bekantskap förläggaren Ebbe Carlsson att ta del av denna information. Carlsson ges också tillgång till avlyssningsavrustning som han gör god användning av mot personer som befinner sig i Sverige. Carlsson blir inom kort rätt kritiskt inställd till SÄPO och hävdar att detta polisväsen kunde ha förhindrat mordet på Palme 1986, och när han sprider sina teorier hit och dit börjar vissa människor under maj 1988 fråga sig varför han har tillgång till denna information.

Den 1 juni 1988 blir den historia som senare skulle kallas Ebbe Carlsson-affären offentlig, när blaskan Expressen beskriver den roll Lidbom har gett Carlsson. Oppositionspartierna kallar på riksdagen att undersöka ärendet, och i maj 1989 står Carl Lidbom inför Konstitutionsutskottet. Viceordförande Anders Björck från moderaterna, en av Sveriges få uttalade konservativa politiker, har hand om förhöret med Lidbom, och en del av deras konversation minns man än i dag; Björck kräver att få veta allt om hur Lidbom har skött denna uppgift, men Lidbom har inte hållit någon dagbok och har förstört sina skrivna anteckningar. Lidbom visar upp direkt förakt mot Konstitutionsutskottets uppdrag när hans gärningar ifrågasätts av en politisk motståndare:

”Ja, men är det inte verkligen märkligt, Carl Lidbom, att ibland så minns du och ibland så minns du inte, här när det passar dig?”
”Nä, det är faktiskt inte på det viset.
”Jo”
”Nej”
”Den där frågan är bara trams… Du får inget svar, för att det där är trams.”
”Du har låtit din hustru läsa hemliga handlingar?”
”Du får inget svar därför att det du håller på med är trams.”
”Jag tycker icke det ankommer på Carl Lidbom att fälla sådana yttranden här. Du ska veta hut när du är här, punkt!”

Den roll han spelade i politiken avtog efter detta, och han tillbringade sina sista dagar i jakt på kvinnor trots sitt äktenskap, särskilt efter att hans fru ådrog sig polio. Hans fru känner till hans sexuella förbindelser men accepterar dem motvilligt. År 2004 avlider han vid 78 års ålder, men dessvärre är många av hans lagar fortfarande kvar. Trots den tillfälliga livslängden han hade tänkt sig för sina lagar så har de förblivit gällande i årtionden i dårhuset Sverige.

Politiskt tillsättande av domare

”Uppsatsen sammanställer material som visar att av 44 av 56 granskade domare i Högsta Domstolen och Regeringsrätten har en bakgrund i Regeringskansliet. Det innebär att för åtta av tio domare har karriären till de förnämsta domarämbetena gått genom att verka som jurister vid olika departement, främst som rättschefer vid justitiedepartementet och finansdepartementet.”1

”9 § Tjänst vid domstol eller vid förvaltningsmyndighet som lyder under regeringen tillsättes av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer.”

11:e kapitlet, Regeringsformen

Rättegångsbalken 4:2 förordnar också att alla domarämbeten vid allmänna domstolar utses av regeringen. Proceduren att utse en domare i Sverige involverar inga val, och ej heller någon parlamentarisk prövning; författningen ger regeringen den suveräna befogenheten att fylla dessa ämbeten utan att någon offentlig granskning är möjlig. Det är ett välkänt faktum, att när det gäller de högre ämbetena, så är de enda jurister som har någon chans att nå dem de som uträttat juridiskt arbete åt de politiska partierna, främst Socialdemokraterna. De högre befattningarna utannonseras inte ens till allmänheten när de blir lediga, utan är endast utsedda av regeringen vid behov.

Om någon undrar varför en viss person utsågs till justitieråd på Högsta Domstolen så har han inget lagligt sätt att ta reda på det; men om han misstänker personliga kontakter, nepotism eller politisk lojalitet som personens inträdesbiljett så är han nog nära sanningen. I vilket fall som helst är utnämningsproceduren bortom allmänhetens insyn, och denna får nöja sig med att domare så högt upp som på Högsta Domstolen är där utan att att deras värderingar eller personliga förehavanden redogörs för.

Även när det gäller att tolka lag så är rättsväsendet något bakbundet. Fastän Högsta Domstolen sätter prejudikat för framtida fall genom sina domar såsom i andra länder, så finns det något som är någotsånär unikt för svensk lag: Att grunden finns inte endast i dessa prejudikat, utan även i lagstiftarnas förarbeten, vilket ger dem än mer kontroll över domarna, utöver det som står skrivet i lagtexten.

Således kan en lag på ytan te sig rätt harmlös och inte utgöra någon frihetsinskränkning att tala om, men när domarna tillämpar denna lag baserat på förarbetena blir den ett monstruöst förtryckarredskap. Ett exempel: På ytan åtnjuter svenskarna yttrandefrihet, med långtgående garantier i de dokument som utgör den svenska författningen. Men i förarbetena till lagen om hets mot folkgrupp kan man finna uttalanden som dessa:

”Utanför denna privata sfär bör det dock enligt min mening vara otillåtet att sprida yttranden som uttrycker hot eller missaktning mot folkgrupp på grund av ras e. d.”2

Således kan du sättas i fängelse om du uttrycker dig på ett nedlåtande sätt om andra raser. Man kan ana en taktisk fördel för staten i detta tillvägagångssätt. Den upplevda respekten för frihet och demokrati kommer bedömas grundat på formell lag, medan juridiska förarbeten och politisk tillsättning av domare försäkrar att domsluten kommer vara av en helt annan art. Staten behöver inte oroa sig för att klandras för att den trampar på yttrandefriheten – författningen hävdar att svenskar åtnjuter yttrandefrihet, trots allt, och denna är vad man hänvisar till.

Något annat som skiljer sig med det svenska rättssystemet är att jurister är tämligen tystlåtna, de förväntas att inte uttala sig och endast fylla en underdånig roll. Det är sällsynt att man ser jurister delta i samhällsdebatten, och följaktligen tas spörsmål om författningen nästan aldrig upp. Det är dock förståeligt att de håller sig med denna inställning, då de skulle finna sig med litet hopp om en karriär ifall de kritiserade makten.

Till och med Ryssland har en författningsdomstol

… men Sverige har inte det. Ännu en svaghet hos det svenska systemet är avsaknaden av en författningsdomstol, där det kan prövas huruvida lagar stämmer överens med författningen. I detta land är det inte ens tal om lagprövningsrätt, och medborgare finner sig själv ofta i Kafka-liknande situationer där de anklagas för något som man aldrig trodde skulle vara möjligt med tanke på rättigheternas som ges i författningens centrala dokument – Regeringsformen. Den nuvarande Regeringsformen, stadgad år 1974, röstades inte ens in genom en folkomröstning, utan var endast ett lagstiftarverk som vilket annan som helst. Fastän inga undersökningar gjorts om det, så är det denne författares tro att de flesta svenskar inte vet vilket år vår författning kom, eller ens vilket namnet är på dess centrala dokument – Regeringsformen. Detta är av hur liten relevans den svenska författningen än.

Vissa svenskar har försökt att etablera en författningsdomstol; mer om detta senare.

Rättshaverister – de som inte kan få någon rättvisa

”Kongressen skall inte stifta några lagar som […] inskränker yttrandefriheten […] eller folkets rätt […] att hemställa regeringen om upprättelse för besvär.”

USA:s författning, första tillägget.

OK, det där är USA – definitivt inte Sverige. Om en sanningsenlig redogörelse ska ges för den möjlighet svenska medborgare har att klaga hos sin regering så föreslår jag att den ska lyda som följande:

”Människornas rätt att hånas och skrattas i ansiktet såväl som bli offentligt förödmjukade om de någonsin kommer på tanken att de ska ha någon rättvisa efter att staten trampat på dem.”

Ordet rättshaverist, ett uttryck som tagits från tyskans Rechthaber, vilket betyder en som alltid vet bäst, har i dess svenska form givits meningen en person som står upp för sin egen rätt även när myndigheter är ovilliga att erkänna denna hävdade rätt. Dess vanligaste användning är nedsättande, för människor som håller en juridisk strid vid liv när den som använder ordet tycker att han bara borde ge upp.

I ett samhälle som det svenska, med omfattande statsförvaltning, och där politik styr över alla tänkbara områden i livet, finns det ett stort behov av rättsskydd för den enskilda människan mot potentiella rättsövergrepp. Men när en individ är missnöjd med de beslut staten fattar som påverkar hans liv så kan han inte få mycket rättvisa, då han förr eller senare avfärdas som rättshaverist när han kämpar för att få staten att erkänna att den gjort fel. Vid det laget detta ord kommer fram vet han att han är utanför gränserna för vad samhället är villigt att tillmötesgå, och att myndigheterna har lagt märke till hans svaga och marginaliserade position.

Rättshaveristen som företeelse diskuteras mycket; uttrycket ger inte färre än 33 000 träffar på Google vid skrivande datum, såväl som 813 på sökmotorn Mediearkivet. Vissa av dessa är personliga berättelser av typen ”jag blev nästan rättshaverist, men då…” och dylikt. Budskapet är vanligtvis att du inte ska tro att det finns någon opartisk rättvisa. Om myndigheterna inte anser att du har rätt, då har du helt enkelt fel. Andra berättelser skildrar någon individs misslyckade kamp för rättvisa som ledde till att denna individ förlorade allt han hade.

Rättshaveristen diskuteras ofta inom det juridiska etablissemanget, och i augusti 2010 bjuds före detta Justitiekansler och nuvarande justitieråd på Högsta Domstolen Göran Lambertz in att kommentera i Jusektidningen. I en artikel med titeln ”Så hanteras haveristen” har han detta att säga:

”Jag vet inte. Jag har inte den blekaste aning. Men jag misstänker att när det har gått så långt är det för sent. Vad rättshaveristerna har kostat samhället vet jag inte, bryr mig heller inte. Men vad jag vet är att de har förstört sin egen tillvaro, att de lever i ett helvete som till slut på sätt och vis kostar dem livet.”3

Det är rätt chockerande att en man som har innehaft dessa höga ämbeten i rättsväsendet kan hävda att rättshaveristen förstört sitt eget liv. Det är en slags mobbning… ”Se hur du förstört ditt eget liv i sökandet efter rättvisa!” Man kan inte undgå att lägga märke till en viss skadeglädje.

År 2005, under sin tid som JK, skrev Lambertz en rapport på 16 sidor kallad ”Rättshaverister – problem eller utmaning?” I denna föreslår han att att ursprunget till rättshaveristen står mer att finna i individens psykologiska sammansättning än något faktiskt fel begånget av systemet.

”Många av rättshaveristerna har utan tvekan en psykisk störning i botten, men inte alla.”

Han fortsätter sedan med att placera dem i sex kategorier utifrån deras upplevda psykologiska problem, A till F: (Hans kursiv för typnamnen.)

”a. De vanligaste rättshaveristerna är personer som har drabbats av en eller flera motgångar och som – ofta på grund av en psykisk störning eller en särskilt envis eller mycket skör läggning – har haft svårt att lägga det inträffade bakom sig. Vi kan kalla dessa för motgångsfallen.”

” b. Relativt vanliga är också personer som i botten tycks ha en psykisk sjukdom eller allvarlig psykisk störning och vars beteende i hög grad präglas av detta (sjukdomsfallen).”

Sedan går han vidare med projiceringsfallen, mobbningsfallen, krisfallen och kontaktfallen. Det är helt befängt vilka fördomar han lägger grund till genom dessa definitioner, när han läser in sinnessjukdom i människors sökande efter rättvisa. Är detta den rätta rollen för ett rättsväsendes överhuvud i ett anständigt och civiliserat samhälle?

Att döma av diskussionen i juridiska journaler och forum verkar det som att den uppväxande generationen jurister övertygar sig själva att vem som helst som hänvisar till någon objektiv rättvisa som staten inte vill tillmötesgå är en rättshaverist; således är deras fall inte juristernas angelägenhet. En nyutexaminerad kvinnlig jurist skrev t.ex. en skymfande bloggpost med den frispråkiga titeln ”En rättshaverist behöver psykvård”.

En psykiatriker vid namn Susanne Bejerot, överläkare vid St Görans sjukhus och med mycket inflytande i svensk forskning vad det gäller psykiatriska störningar, har uttryckt åsikten att vissa människor är mer eller mindre födda till att bli rättshaverister. Personer med ‘autismspektrumstörning’ blir ofta rättshaverister enligt henne. Som hon uttrycker det i Läkartidningen:

”Rättshaveri är påfallande vanligt inom aspergergruppen, vilket kan förklaras av en personlighet präglad av bristande sunt förnuft, pedantiskt regeltänkande, uttalad envishet och verbal begåvning. Inte sällan vinner de processerna.”4

Åh, så härligt det är att även läkare erbjuder sina tjänster till ett politiskt styrt rättsväsende i att avfärda människor som vill ha upprättelse för sina besvär som patologiska. Och rätta mig om jag har fel, men gick inte både USA och Frankrike igenom revolutioner mot slutet av 1700-talet som deklarerade att alla medborgare är födda lika inför lagen? Och som ska behandlas lika? Sverige tycks befinna sig några århundraden efter dessa länder vad det gäller detta, när förväntningar på människor med vissa genetiska särdrag påverkar hur de betraktas av staten.

I samma artikel har hon också denna ”visdom” att dela med sig av om hur vissa människor är födda att misslyckas i livet (min fetstil):

”Kriminalitet är vanligt bland personer med ADHD.”

”Kvinnor med ADHD har svårt att klara av familjeansvaret”

”Missbruk är frekvent i hela gruppen”

”paranoid, schizoid, schizotyp, tvångsmässig, borderline och fobisk personlighetsstörning kan förväntas vid autismspektrumstörning, ibland även narcissistisk. Vid ADHD kan borderline, antisocial, tvångsmässig och histrionisk personlighetsstörning förväntas.”

Det är helt enkelt bisarrt att en person i hennes ställning kan uttrycka sig själv på detta sätt. Om hon tas för orden skulle människor födda med dessa särdrag inte kunna ha något hopp om att undvika att utveckla dessa personlighetsstörningar? Detta är naturligtvis nonsens, och sällan ser du sådana uttalanden utanför Sverige. Sverige är dock som sagt världens dårhus.

Kanske detta tecknande av rättshaveristen i patologiska termer är en piska i händerna på den politiska makten med vilken den betvingar den individ som envist hävdar sin objektiva rätt till att acceptera den subjektiva motsvarigheten som samhället i stort har kommit överens om. Vad som är rätt här avgörs inte av någon gudagiven standard eller naturrätt, utan endast av vad det parlamentariska systemets majoritetsbeslut har bestämt att det ska vara.

Eller, med andra ord – djungelns lag.

| | | 8 december, 2014 22:26
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress