Menu

Medborgarrättsrörelsen… i Sverige

Svagheterna i 1974 års författning gick inte obemärkta förbi. Juristen Gustaf Petrén hade under slutet av 1940-talet efter examen påbörjat arbete vid riksdagen som sekreterare i lagutskottet. Till skillnad mot de flesta jurister så tar Petrén ställning i den politiska debatten och betonar den dömande maktens behov att kunna fälla politiska beslut, när samhället rörde sig i precis motsatt riktning. När en man som mer än någon annan skulle symbolisera politiken, Olof Palme, gjorde sig till känna under 60-talet, befann sig dessa naturligtvis på kollisionskurs.

Högersympatisören Petrén var utöver sitt juridiska arbete också aktiv inom politiken, vilket år 1974 skulle resultera i att han bildade Medborgarrättsrörelsen (MRR). Främst bildad som en protest mot 1974 års författning, försökte Medborgarrättsrörelsen etablera individuella rättigheter av det västerländska slaget under en tid när Sverige internationellt sett var i sin mest framstående position; det tedde sig från det svenska föregångssamhället som att politik kunde lösa vad som helst – det fann inget behov av någon maktdelningsprincip. Petrén och hans anhängare uppmärksammade dock ändå samhället på att allt inte stod rätt till, och en sak förbittrade dem mer än något annat: Att en ny författning hade antagits precis som vilken proposition som helst, utan ens en folkomröstning. Man kan fråga sig vad som är meningen med att ha en författning, om politiker helt enkelt kan skriva sin egen? Ännu en av de kritiserade dragen hos denna författning var att den inte gav några garantier för att rättigheter den gav inte skulle kunna inskränkas av simpel lagstiftning.

Litet tycks ha uppnåtts för MRR under 70-talet, dock, fast om inte organisationen hade funnits i dag så undrar man hur många som fått höra historien om den avlidne Gustaf Petrén. I början av 80-talet hade den nya politikens bärsärkagång resulterat i att åtskilliga klagomål från medborgare skickats till Europadomstolen. Människor som hade blivit trampade på när staten tillämpade sina nya målsättningar ville ha sin rätt, och mer än några andra – de familjer vars barn hade tagits ifrån dem när staten hade stämplat deras föräldrar som olämpliga under de nyligen expanderade barnavårdslagarna. Vid denna tid tog Sverige ledningen i antalet klagomål som skickades till Europadomstolen, och Petrén var mycket aktiv inom detta område.

Olof Palme förlöjligade denna juridiska aktivism, och gick så långt som att fördöma Europadomstolen som ”Petréns lekstuga”. Fastän futtigt motstånd möttes inom landet mot den nyligen förstorade staten så kritiserades Sverige desto mer internationellt, särskilt efter att den tyska tidningen Der Spiegel publicerat en artikel med titeln ‘Barngulag’ i den svenska välfärdsstaten. Palme själv blev tvungen att hålla en personlig presskonferens för att bemöta denna kritik, men detta är bortglömt i dag, och etablerad massmedia påminner sällan människor om det som hände på den tiden.

1990 så dog Gustaf Petrén och ordförandeskapet för MRR fördes vidare, men organisationen är fortfarande klart aktiv än i dag. Dessvärre ter det sig som att den juridiska striden är tillbaka där den började. Den europeiska rättvisa som skulle bli en räddning för Sverige tycks istället ha efterapat landet; i Rådets rambeslut 2008/913/RIF av den 28 november 2008, ålade EU-rådet medlemsländerna att kriminalisera ”Offentlig uppmaning till våld eller hat riktat mot en grupp av personer eller en medlem av en sådan grupp, utpekad med åberopande av ras, hudfärg, religion, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung” såväl som ”Offentligt urskuldande, förnekande eller flagrant förringande av brott som folkmord, brott mot mänskligheten”. Det föreslagna straffet är fängelse. Ajöss, europeisk yttrandefrihet. Det tycks som att EU har lärt sig från Sverige istället för vice versa.

Och när det kommer till barnavårdsärenden, där de sociala myndigheterna har omhändertagit barn, har Europadomstolen i dag slutat vara en tillflykt för den medborgare som trampats på av sin stat. Denna domstol har översvämmats med alla möjliga sorters ärenden och kan inte ta an dem alla. I dess årliga rapport år 2008 förtäljde Europadomstolen att den förklarade runt 95% av dess ärenden ej godtagbara eller helt enkelt direkt avfärdade dem. Nästan 100 000 ansökningar låg på kö i början av det året, och den juridiska processen kan dessa dagar ta nästan fem år. Således kan den klagande inte vänta sig mycket av upprättelse för sig själv, utan endast hoppas att ett domslut ska sätta prejudikat för liknande fall i framtiden. Tyvärr arbetar EU hårt med att teckna än mer lagstiftning som kommer begränsa individens rättigheter i en långt snabbare takt än man kan hoppas återvinna dem genom juridiska prejudikat.

Olof Palme måste skratta från andra sidan graven.

| | | 8 december, 2014 22:28
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress