Menu

Dårhuset – introduktion

rubrik_introduktion3

Vi svenskar har av tradition fått oss itutat att vårt samhälle är världens bästa. Ibland känns det som att de helt enkelt trycker ned föreställningen i halsen på en, särskilt på den stats-TV som dygnet runt sänder vinklade samhällsperspektiv och till och med hyllningar till tyranner, för den ”lindriga” avgiften på 173 kr/månad. Jag håller dock inte alls med om att vi har världens bästa samhälle – inte ens något bra samhälle. Jag skulle snarare vilja påstå att det man får uppleva från när man vaknar på morgonen tills man lägger sig på kvällen är…

EN DAG I DÅRHUSET

Dagen fortlöper såhär. Du går upp sex på morgonen en vardag och förbereder dig för att åka till jobbet. Du slår på dumburken och får på stats-TV:n höra att antalet anmälda våldsbrott ökade med 50% förra året, men detta övergår snabbt i att man intervjuar Jerzy Sarnecki, som förklarar att hela denna ökning beror på att norska grävlingar vandrat in på våra motorvägar, vilket föranlett att människor blivit stående med sina bilar och i pin kiv ringt upp polisen för att anmäla brott som aldrig ägt rum.

Efter detta lagar du frukost åt dig själv och din 8-årige son Jesper, för att sedan ge dig av hemifrån och skjutsa honom till skolan. Denna dag anordnar Jespers skola en temadag mot ”heteronormativiteten”, och för dennas skull har han fått vissa klädanvisningar. Du tänker för dig själv: ”Okej om vissa får för sig att de vill prova på att vara det motsatta könet, men var de tvungna att kräva att pojken ska bära kjol till skolan?”

När du är framme vid skolbyggnaden står en kvinnlig genuspedagog där och väntar vid porten på alla som anländer, för att se till att temadagen fortlöper som planerat. Förnöjd ser hon att Jesper bär kjol som beordrat. Men då du inte har hennes fulla förtroende vad det gäller ideologisk övertygelse, går hon ändå fram till dig, där du sitter i förarsätet, och påminner dig om de varvtal du ska hålla för att minimera avgasutsläppen. ”Åk kollektivt nästa gång så slipper du påminnelse”, säger hon medan hon går.

Framme på verkstaden träffar du din arbetskamrat Micke, som berättar att facket anordnat en obligatorisk genusföreläsning eftersom det är så ont om kvinnor på denna arbetsplats. De kommande två timmarna tillbringar du med att lyssna på en ”kvinna” som egentligen döptes till Jonas, men som vid 14 års ålder hade bestämt sig för att han istället var en ”Helena”, och som sedan dess förväntat sig att även andra ska se honom som detta.

När arbetsdagen är slut åker du tillbaka till skolan och hämtar upp Jesper. Han är dock helt blåslagen, och berättar att ett invandrargäng kallade honom ”svennefjolla” för att sedan slå ned honom. Genuspedagogen kommer förbi igen, och när hon ser hur sönderslagen din son är, säger hon: ”Nu fick din son uppleva vad HBT-människor får utstå varje dag.” Du frågar henne: ”Men vore det inte bättre att inte släppa in dessa invandrare som slår ned dem då?” Sedan skriker hon högt: ”Rasist! Jag ska anmäla dig till polisen!”

Du kör bort därifrån och tänker att trots allt som hänt, så är du åtminstone glad att du kan få slippa allt genustrams och sådant nu, även fast du är bedrövad över det som hänt Jesper. Denna kvinna kunde väl inte mena allvar med att polisanmäla dig? Just som du börjar dagdrömma om hur skönt det ska bli att sätta sig i soffan och ta det lugnt, hör du plötsligt sirener, och i backspegeln ser du en polisbil som uppenbarligen vill få dig att stanna vid sidan av vägen.

Efter att ha parkerat och dragit i handbromsen, stiger du ut och går fram till polismannen, som säger att du uttryckt dig nedsättande om invandrare och blivit anmäld för hets mot folkgrupp. Han ger dig en kallelse att inställa dig hos tingsrätten nästa vecka, men just som han överlämnat den så får han syn på Jesper, som sitter blåslagen i baksätet med kjolen fortfarande på sig. Polisen undrar vad som hänt, men du säger bara ”fråga inte”. ”Varför inte”, frågar han. ”För att jag bara skulle belasta mig själv än mer.” Polismannen säger då, ”Jag tror jag blir tvungen att anmäla dig till socialtjänsten för misstänkt barnmisshandel och incest.”

Han låter dig dock ändå fortsätta åka hem med Jesper kvar i bilen, men när du kommer fram så står en kvinnlig socialsekreterare utanför din dörr. Hon blir helt förskräckt när hon ser Jespers blåmärken, och även hon frågar vad som hänt. I hopp om att sanningen kanske ska fungera åtminstone denna gång, säger du som det är – att ett invandrargäng slagit ned honom eftersom han tvingades bära kjol till skolan. Hon blir dock mycket förbannad och utbrister, ”Skyller du på invandrarna för hur du försummar att ta hand om ditt eget barn, din rasist? Jag ska se till att du aldrig får se din son igen!” Med detta ringer hon polisen, som omhändertar Jesper, och du stiger in i ditt nu tomma hus.

När du sätter dig i soffan, tänker du för dig själv: ”Detta är en av de värsta dagar jag någonsin varit med om. Det är nog lika bra att jag tar och lägger mig redan nu. Undrar just vad morgondagen kan bibringa?”



För den fullständiga berättelsen om dårhuset Sverige som du och andra svenskar lever i, läs resten av denna bok. Visserligen är ovanstående historia uppdiktad, men du kommer se att den inte är långt ifrån sanningen om detta samhälle.

| | | 7 december, 2014 21:16
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress