Menu

Dårhuset – kapitel 4 – staten som förälder

Staten som förälder

”Myndigheterna tror de är
ofelbara förmyndare
men då säger jag bara det…
ta er i häcken!”

Eddie Meduza – Jag ger fan i allt

Hur det hela började

Då industrisamhället hade fört med sig urbanisering och fattigdom, och med detta potentiellt ohälsosamma familjemiljöer, hade de svenska socialisterna under tidigt 1900-tal velat komma till rätta med situationen genom en stat som brydde sig om – som skulle se till att människors behov av anständiga levnadsförhållanden uppfylldes; denna vision kallades Folkhemmet. Som del av denna vision blev barnens uppväxtförhållanden en angelägenhet för de sociala ingenjörerna. I andra delar av världen var eugenikrörelsen stor på denna tid – forskare på detta område var oroade över att vissa delar av samhällspopulationen hade en tendens att förfalla och bli vanartade, och detta problem skulle bli värre för varje generation. Man förordade att samhället skulle försöka förhindra de utpekades gener från att spridas genom sådana medel som tvångssteriliseringar.

I Sverige hade eugenikrörelsen aldrig vidare stort inflytande, men socialisterna ansåg däremot att samhället kunde råda bot på samma problem med vanartade generationer genom att förse dessa familjers barn med andra miljöer att växa upp i – det som senare skulle kallas fostervård, och ännu senare samhällsvård. Under 1920- och 30-talet fanns en stark tro att staten skulle kunna komma fram med lösningar på samhällets problem. Dessa sociala ingenjörer ansåg att samhället hade rätt att ta barn vid födseln från de familjer där de förväntades växa upp till att bli vanartade; till och med placera dem i barnhem som staten skötte, utan någon egentlig familjestruktur, men istället ett hierarkiskt substitut där avlönad personal tog hand om dem. Detta blev särskilt nödvändigt med tanke på bristen på fosterföräldrar när man skulle realisera den tilltänkta omfattningen hos de nya planerna.

År 1924 togs det första stora steget genom Barnavårdslagen, vilken avgränsade vad som var samhällets åtaganden. Bland dessa fanns införandet av en möjlighet för samhället att ta barn mot deras föräldrars vilja. De barn som togs in i vård delades upp i tre kategorier: Vanartade, försummade och vanvårdade. Myndigheterna skulle visa sig vara påtagligt bryska när de avgjorde vilka familjer som kunde tänkas ge upphov till vanartad avkomma, och landets zigenarminoritet sattes hårt åt genom detta; de förlorade ofta kontakten med sina biologiska föräldrar vid födseln och uppfostrades istället som del av majoritetskulturen.

Tvångssteriliseringar

Kort efter att denna lag hade antagits började samhället även tvångssterilisera människor som ansågs olämpliga att ha barn. Ledande inom detta företag var Gunnar Myrdal och hans fru Alva. Denna Gunnar var en framstående ekonom och politiker tillhörande Socialdemokraterna. Dessa samhällsplanerare bekymrade sig främst över de låga födelsetalen bland den svenska befolkningen i allmänhet och förordade att man skulle råda bot på detta genom politiska medel, men de ville också utplåna fysiska och psykiska defekter. År 1934 blev tvångssterilisering möjlig genom en lag som, trots att den byggde på Myrdals opinionskampanj, ändå var begränsad i sin ursprungliga tillämpning – dess förespråkare lyckades inte få samhället bakom sina planer fullt ut. Staten är dock inte nöjd med de begränsningar som satts på lagen och försöker utbilda lokala myndigheter om hur man får till stånd fler ‘frivilliga’ steriliseringar för att kompensera för det begränsade antalet tvångssteriliseringar som äger rum. När samhället inför ett allmänt ekonomiskt skyddsnät under 1940-talet så utökas lagen, dock, och tvångssterilisering blir ofta ett krav för att få ekonomiskt understöd. Fastän Tredje riket fördöms efter kriget för detta lands tvångssteriliseringar så når inte denna kritik Sverige, och det sena 40-talet var den tid då flest människor steriliserades.

Offer för tvångssterilisering tillhörde tre kategorier – människor med ‘medicinska’, ‘eugeniska’ och ‘sociala’ indikationer. Eugenisk indikation var när individens genetiska arv ansågs skada samhället, social indikation när samhället vidtog skyddsåtgärder mot medborgare vars förmåga till föräldraskap ifrågasattes, och medicinsk indikation var när myndigheterna tog på sig uppdraget att skydda kvinnor från möjliga medicinska komplikationer av ett havandeskap.1

Den sociala indikationen var den som tillät den mest vidsträckta tillämpningen – även om den inte var den som användes mest av sig själv, så följde den ofta de andra indikationerna. År 1941 utökades definitionen till den följande:

då någon på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten eller ock på grund av asocialt levnadssätt prövas vara för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden om barn

Fattiga människor som blev försörjda av det allmänna fann sig ofta falla offer för den sociala indikationsklausulen, när samhället ville förhindra ytterligare kostnad för ännu ett barn i familjen. Barn som växt upp på barnhem blev ibland tvungna att gå igenom sterilisering för att släppas fri från institutionslivet. Människor på samhällets utkanter, så kallade avvikare, föll också ofta offer.

På 1950-talet fanns det en av samhället i stort oönskad subkultur kallad raggare i Sverige, möjligtvis snarlika amerikanska Greasers, vars medlemmar åkte runt i ombyggda specialåk, lyssnade på musik och drack öl, fast som ändå försörjde sig precis som medelsvensson. Trots att de bröt mot normerna hos samhället i stort så hade de sina egna regler – den så kallade Raggarlagen. Under tidigt 1960-tal blev en kvinna från denna umgängeskrets ännu ett fall av social indikation. Den ansökan om tvångssterilisering som skrevs hade detta att säga om henne:

”Hon demonstrerar vid samtal sin omdömeslöshet på många sätt. Berättar med stolthet att hon är raggarbrud och berättar även öppet och ohämmat om sitt liv bland raggarna. Saknar fullst. Etisk-moraliska begrepp. Säger sig inte gilla raggarna helt, emedan de måste lyda raggarlagen. Troligen samlagar hon som raggarbrud i den utsträckning raggarlagen tillåter och man fordrar av henne.”

Fastän man kunde förvänta sig att människor som liksom paret Myrdal förespråkar rashygien själv skulle ha utmärkt avkomma, så skulle deras son visa sig bli en mycket stor pinsamhet för dem – Jan Myrdal, född 1927. Jan var en dyslektisk pojke som hade uppvisat problem i skolan med både inlärning och uppförande, och redan under tonåren blev han kommunist, under pågående världskrig. Då han var son till den man som allmänt betraktades som Sveriges landsfader, gick inte hans kontroversiella aktivism obemärkt förbi. Sverige hade under kriget bildat en samlingsregering som bestod av alla politiska partier förutom kommunisterna, vars lojalitet till nationen hade ifrågasatts, för att nationen skulle stå enad under denna kristid. Jan gjorde dock uppror mot både sin far och det nationella samförståndet genom kommunistisk uppvigling vid denna tid, och uttalade sig till och med om statens neutralitet under kriget. Detta fick Per-Albin Hansson att övertala Gunnar Myrdal att tysta sin son, och deras inbördes relation sades upp.

År 1982 skrev Jan en självbiografi om sin barndom kallad just Barndom, där han sörjer den brist på uppmärksamhet han fick som liten när hans föräldrar var upptagna med annat. I denna bok redogör han också om hur han som liten pojke smutsade ned möbler med sin exkrement, och bildat en cirkel med tio andra pojkar för att sexuellt ‘tillfredsställa’ pojken bredvid, såväl som andra inte alltför förfinade berättelser, vilka använder sig av det mest vulgära språk man kan tänka sig. Efter utgivningen dementerade hans far de påståenden som gjordes i boken och försökte stämma sin son för förtal. Denne Jan lämnade dock efter sig ett arv som en av vänsterns viktigaste politiska idoler.

Tvångssteriliseringarna avskaffades 1976. Allt som allt steriliserades omkring 63 000 människor – drygt hälften genom olika grader av tvång – om de inte helt enkelt utsattes för det mot sin vilja, så ställdes många inför ultimatum för att de skulle gå med på det, eller lurades helt enkelt att tro att det var ett reversibelt ingrepp. Inget annat land i världen tvångssteriliserade så stor del av befolkningen som Sverige, runt 1% av landets kvinnor.2

Under större delen av 1900-talet var forna tiders tvångssteriliseringar ett ämne man inte förväntades vidröra i samhällsdebatten. Detta ändrades 1997, när sociologen Maciej Zaremba författade en serie artiklar i Dagens Nyheter, vilket även ledde till att ärendet gavs internationell uppmärksamhet. Fastän inte mycket möda hade gjorts innan för att göra bot för tidigare övergrepp, så fördömde nu hela det politiska etablissemanget och massmedia det som ägt rum. Detta gjorde socialdemokraten Carl Lidbom besviken, som i en artikel i DN år 2001 slog tillbaka med att försvara steriliseringarna och påpekade att väldigt få personer på den tiden hade någon kritik att komma med. Kanske han har en poäng – hur många av de som fördömer steriliseringarna i dag skulle ha gjort det på den tiden?

På grund av den uppmärksamhet ärendet nu fått så överlämnar den sittande regeringen ett dokument (proposition 1998/99:71) till riksdagen den 18 mars 1999, där man gav ett begränsat skadestånd till berörda parter. Offer för tvångssterilisering skulle under en tvåårsperiod fram till juni 2001 kunna ansöka om en summa på 175 000 kr. Klagomål framfördes av offren att de var tvungen att lämna in en ansökan när staten ändå hade lista på alla namn, vilket de upplevde som förödmjukande. Runt 2 300 personer sökte skadestånd och 1 600 fick den angivna summan. Propositionen fastställde att efter juni 2001, så skulle inget mer skadestånd kunna ges ut. Detta skulle avsluta ärendet för gott och få ut det ur nationens minne.

Barnhemsbarn tar också till orda

När offren för tvångssteriliseringarna hade fått sin, låt vara lilla, ersättning för det de utsatts för så började de som vanvårdats i statens barnhem också söka kompensation. I anslutning till detta lanserar den nya alliansregeringen år 2006 den så kallade Vanvårdsutredningen, för att avgöra just vad som hade skett på dessa barnhem och hur många människor som utsatts för övergrepp. Socialstyrelsen hade samma år sammanställt en rapport om möjlig vanvård i barnhem mellan 1950 och 1980 med titeln ”Förekom övergrepp och kränkningar vid institutioner inom den sociala barnavården 1950–1980?”, ett dokument som var resultatet av drygt hundra intervjuer med människor som hade placerats i barnhem under sin uppväxt.

I denna rapport uppdagades det att minst 100 000 barn hade gått genom institutionsvård under denna tid, när landets befolkning ökade från sju till åtta miljoner. Åtminstone 2,5% av samhällets barn hade fått tillbringa delar av sin barndom på institution, om inte hela uppväxttiden.

År 2007 kommer Vanvårdsutredningen ut med en preliminär rapport med titeln ”Delrapport 1 från Utredningen om vanvård i den sociala barnavården”, där man sammanställer vad 60 före detta fosterbarn har fått uppleva mellan 1925 och 1980. De som intervjuades beskriver både fysisk och känslomässig misshandel; det som följer här är ett utdrag ur denna rapport:

Misshandel och övergrepp

Flera intervjupersoner berättar hur de har blivit slagna, i ansiktet, på kroppen, med eller utan kläder. De har slagits med sopkvastar, mattpiskare, kedjor, galgar, piskor, brädor eller med händerna. Många personer berättar att detta skett, inte en gång utan systematiskt och upprepat, utan någon annan förklaring än att de skulle vara ”onda” ”besatta av djävulen”, ”horungar”, ”tattarungar”, ”hopplösa fall”, ”dumma i huvet”.

Många har berättat att de tvingats att anpassa sig till meningslösa regler, blivit nypta, fått kroppsdelar omvridna, blivit dragna i håret, hånade och sparkade, kastade upp i luften för att ramla fritt mot golvet, sparkade nerför trappor, fått sina ägodelar och leksaker förstörda som ”straff” för någon förseelse.

Det finns exempel på hur barn har blivit spottade på, inlåsta i garderober, toaletter, pannrum, utelåsta i snön, med nedkissade kläder, fått stryk och blivit hånade för sängvätning, tvingats äta upp uppspydd mat, tvingats titta på när småsyskon blivit plågade. Barn har också blivit hotade med skjutvapen, med knivar, har hållits utanför fönster på hög höjd.

Flera berättar att de som barn blivit tafsade på, tvingats att utföra sexuella handlingar på fostermor, fosterfar, institutionsföreståndare, annan personal, blivit våldtagna sedan späd ålder, inte en gång utan systematiskt och upprepat.

Fosterbarn har tvingats upp i gryningen för att hinna mjölka kor och mata grisar innan det var dags att sova sig igenom en skoldag, för att sedan ta itu med potatisskalning, tvätt och städning, innan det var dags att sova i något som av och till kanske inte ens var en egen säng eller en egen vrå.

Psykiskt sjuka fosterföräldrar och institutionspersonal har utsatt barn för systematiska övergrepp för att tillfredsställa sadistiska och perversa böjelser. En man berättar för oss hur hans fostermor av och till tvingade honom att skära sig själv med rakblad medan hon stod bredvid och övervakade att det verkligen blödde ordentligt.

Många berättar om att de inte förstått varför de har ryckts upp ur sina sammanhang, hur de har skilts från sina syskon, kamrater och anhöriga. Det har inte funnits någon där som förklarat för dem. De har inte fått veta varför, för hur lång tid, eller vad som kommer att hända. Det handlar om barn som barnavårdens företrädare eller tillsynen inte sett, inte talat med. Intervjupersoner berättar att de som barn har flyttats från det ena fosterhemmet till det andra, från den ena institutionen till den andra utan att förstå varför.”

Stulen barndom / Samhällets styvbarn

När nu detta problem börjat ges uppmärksamhet, så ställer nu människor som hela livet tvingats huka sig upp och organiserar sig i två intresseorganisationer som ska föra deras talan. År 2004 bildas Samhällets Styvbarn vid ett före detta barnhem. Dess uttalade mål är:

  • Ömsesidigt stöd mellan alla som varit samhällets styvbarn var de än befinner sig.

  • Upprättelse åt dem som vanvårdats eller utsatts för kränkande behandling på svenska barnhem, fosterhem, familjehem eller annan liknande institution.

  • Stärkande av barns rättigheter i kontakten med samhällets barnavårdsinstanser.

De har en webbsida uppe på www.styvbarn.se.

Stulen Barndom är en annan organisation som bildades år 2006 av Peter Lindberg, vars barndom tills han blev 17 år gammal hade bestått av fostervård med start vid tre års ålder, en organisation som hade som sitt mål att söka skadestånd för människor som vanvårdats i fostervård under mitten av 1900-talet.

Traditionellt sett har det varit mycket svårt att kräva ersättning för det staten har utsatt dig för, och individuella stämningsansökningar är helt enkelt orealistiska; den klagande måste själv betala sina juridiska ombud, och advokatbyråer tilldelas inte någon del av skadeståndet vid en framgångsrik stämning, till skillnad mot vad som är fallet i länder som USA med ‘contingent fees‘. I kontrast mot det amerikanska systemet som låter den klagande komma undan helt gratis vid ett nederlag, så måste denna i Sverige betala båda sidors avgifter, vilket ofta leder till personlig konkurs.

2003 introducerades dock något som gjorde det mer genomförbart att söka upprättelse – grupptalan, det som kallas ‘class action lawsuit’ i USA. Trots denna nya möjlighet har dock få rättsfall haft speciellt mycket framgång i att få domstolarna att pröva dem, vilka är ökända för att förhala dessa fall. Hittills har ett ytterst litet antal ens fått prövningstillstånd.

Stulen Barndom bestämde sig för att försöka detta 2006. Under april månad detta år framställer 32 före detta fosterbarn en gemensam grupptalan mot Stockholm stad, med Ruby Harrold-Claesson som deras juridiska ombud, och meddelar även att ärendet kommer utökas med ytterligare 100 namn i takt med att dessa människor får ut sina journaler från fosterhem och barnhem. Lindberg kräver i sin stämningsansökan en miljon kronor per år i fostervård per person, vilket inledningsvis blir drygt 100 miljoner sammanlagt. Hundratals människor börjar söka sig till organisationen i hopp om att få upprättelse för det de gick igenom som barn.

Under juni detta år avslår Stockholms tingsrätt föreningens ansökan och hänvisar de klagande att pröva sina fall individuellt istället. Lindberg ger dock inte upp så lätt, och fortsätter driva ärendet. Under februari 2007 avslår även Högsta Domstolen stämningsansökan, och motiverar individuell prövning med att fallen måste behandlas på detta vis när alla haft olika erfarenheter från olika hem.

När alla svenska rättsinstanser förbrukats så riktar Stulen Barndom in sig på Europadomstolen. Rättsexperter som intervjuas i massmedia påpekar att det är lönlöst att försöka få till stånd en grupptalan vid denna domstol, men Lindberg låter sig inte avskräckas. ”Jag tänker kämpa tills jag dör”, säger han. I juni 2007 reser Lindberg personligen till Strasbourg i Frankrike för att överlämna en stämningsansökan. Inledningsvis hade han uppskattat att 4-500 skulle ha anslutit sig, men när den lämnas in så räknas 137 klagande upp, med deras fostervårdsjournaler i följe, och frågar efter samma ersättning som i tingsrätten – en miljon kronor per person och år.

Under maj 2008 meddelar Europadomstolen att inte den heller kommer pröva ärendet, det anses ej godtagbart, och således misslyckas även det sista försöket. Lindberg förklarar i massmedia att Stulen Barndom inte kommer ge upp, men med de motgångar de klagande har genomlidit så har modet tagit slut och de försvinner från organisationen.

I dag antyder regeringen fortfarande att de före detta fostervårdsbarnen någon gång kommer få upprättelse, även om man under 2010 bestämde sig för att förlänga utredningen till den 30 september, men med allt förhalande får man intrycket att den istället väntar på att de avlider, en i taget. Och kanske kan det helt enkelt vara så att det politiska etablissemanget försöker avvärja den prestigeförlust det skulle medföra att återigen behöva medge att svenskar utsattes för övergrepp i händerna på sin egen stat.

  1. Samhället lärde sig av sitt mörka förflutna… eller gjorde det det? LVU gör entré
  2. Självmord som en konsekvens av institutionsplacering
  3. Personliga LVU-berättelser
  4. ”Barngulag” i den svenska välfärdsstaten
  5. Tagen vid födseln
  6. En diskussion om etik… eller taktik?
  7. Förvaltningsdomstolarna
  8. Socialtjänsten och rättssäkerheten
  9. Att gömma sina barn från staten = ”kidnappning”
  10. Berlinmuren
  11. Nyspråk
| | | 9 december, 2014 21:28
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress