Menu

Dårhuset – epilog

Epilog

”Jag ger fan i allt
och super som ett svin
i fyllans töcken kan
en trasig värld bli ganska fin

jag ger fan i allt
men det är fel ändå
att man ska tvingas supa
för att himlen ska bli blå”

Eddie Meduza

Slutanalys

Vid det här laget har du förhoppningsvis insett att Sverige inte fungerar särskilt väl som samhälle i dag, och tvingas ta fram vilseledande framstegsindex som förskönar landet. Det är min tro att så gott som alla problem det svenska samhället står inför i dag, har skapats genom tron att staten kan lösa problem – en invasion av outbildad arbetskraft från tredje världen tack vare flyktingpolitiken; en våldsbrottsexplosion trots att mer pengar än någonsin spenderas på rehabilitering av brottslingar; tillintetgörandet av samhällets grundvalar trots de rekordbelopp man lägger ned på socialtjänstens samhällsvård; hög arbetslöshet (extremt hög bland unga) trots en arbetsförmedling som kostar 2% av BNP; och de värsta indikatorerna någonsin på psykisk ohälsa bland tonåringar, trots att psykvården aldrig fått mer skattemedel än nu.

Vad det gäller offentliga utgifter så finns det en berömd berättelse som argumenterar att det är dödfött att sätta staten på att försöka lösa problem. År 1850 gav en fransk ekonom vid namn Frédéric Bastiat ut en uppsats med den översatta titeln ”Liknelsen om det krossade fönstret”, där han illustrerade hur politiker kan få för sig att framställa sina projekt som vinstgivande, men som när man tar hela samhället i beaktande istället blir en förlust. Liknelsen skildrar hur en pojke krossar ett fönster på en mans hus, vilket tvingar honom att köpa ett nytt och därmed sysselsätta hantverkare för det. Därför framstår det som att pojken genom att krossa fönstret har skapat allmännytta och därför borde uppmuntras att krossa fler fönster för att ordna fler jobb åt hantverkare. Men poängen med berättelsen var att man gjorde ett felsteg i ens resonemang – man glömde att mannens pengar kunde ha lagts på annat istället, och att fönstrets värde inte tas med i ekvationen. Sett ur hela samhällets perspektiv, såväl hur en opartisk åskådare naturligtvis uppfattar det hela, är mannens handhavande av sin privatekonomi en nollsummespel, medan det krossade fönstret är en verklig förlust.

När man läser liknelsen i dag slås man av hur Bastiat redan då förutsade hur staten skulle utveckla sig, även om det bara är under de senaste årtiondena som någon större del av befolkningen börjat betrakta den offentliga sektorn som slösaktig. Jag är starkt övertygad om att lockelsen att få det allmänna att finansiera sociala program och andra offentliga utgifter är det som drivit politikerna att, precis som pojken i liknelsen, vilja förstöra det i samhället som faktiskt fungerar.

  • Den traditionella kärnfamiljen ansågs vara en härd av lidande och sociala problem. Om staten istället hoppade in som förälder och gjorde bruk av vetenskapliga metoder i denna roll, trodde man den skulle kunna sköta det bättre än de biologiska föräldrarna. Vad detta ledde till känner man till sedan länge – ett stort antal brutna människor vars liv präglats av drogmissbruk och psykiatriska problem på grund av att de inte fått en riktig uppväxt i en familj som älskade dem. Men naturligtvis ledde denna skada till än fler jobb åt offentliganställda inom missbrukarvården och psykvården, två samhällsinstitutioner som har gemensamt att de inte haft någon egentlig framgång i att behandla sina klientel.

  • Traditionell brottsbekämpning började anses som inhuman och man ansåg att den förvisade brottslingarna till ett improduktivt liv där de aldrig kunde uppnå den potential de hade. Om samhället istället försökte rehabilitera dem, kunde det förvandla dem till skötsamma samhällsmedborgare. När intagna flyttades över från traditionella fängelser till moderna vårdanstalter sköt kostnaderna i höjden på grund av den vård de fick. Dessvärre ledde inte denna vårdfilosofi till någon lägre brottsnivå – snarare började också den skjuta i höjden under 1970-talet, när man reformerade straffväsendet. Kan det ha varit på grund av att man nu längre inte såg laglydighet som en fråga om personligt ansvar, utan istället som något samhället hade skyldighet att ta hand om? Och att vårdgivarna naturligtvis inte hade något att vinna på att rehabilitera dem framgångsrikt, eftersom de då skulle tappa dem som klienter och till och med kunna bli arbetslösa om detta före detta brottslingar plötsligt blev laglydiga?

  • Fastän arbetslösheten inte var något större problem i Sverige under en lång tid, började även den stiga under 90-talet. Man skulle kunna hävda att det svenska samhället fram tills dess åkt snålskjuts på den massiva amerikanska importen och överskattat dess egen konkurrenskraft. Men som det var – när arbetslösheten började bli ett problem, började man satsa på ”arbetslinjen”, att se till att Arbetsförmedlingen fick de pengar den behövde för arbetsmarknadsutbildning och dylikt, och de arbetslösa tvingades inställa sig på de kurser de blev tilldelade om de ville behålla sin ersättning. Detta innebar förstås att de hade mindre tid till att söka riktiga jobb, medan myndigheterna å sin sida inte hade något större grepp om arbetsmarknaden, eller vem som skulle passa på en viss plats. Därför blev Arbetsförmedlingen en byråkrati som växte explosionsartat och köpte in arbetsmarknadskurser från personer med kontakter på insidan där arbetslösa placerades, medan dessas faktiska färdigheter blev bortglömda. Den stigande arbetslösheten ledde förstås även till jobb inom psykvården, när de arbetslösa gick och blev deprimerade.

Naturligtvis frågar den offentliga sektorn efter mer pengar när den misslyckas med något, vilket innebär att den bästa affärsplanen är att missköta saker så mycket som möjligt. Det faktiska utövandet av liknelsen om det krossade fönstret blir dels att börja betrakta hela saker som brutna, dels att försäkra sig om att det arbete som görs för att återställa dem istället bibehåller dem i brutet skick. Den offentliga sektorn är för samhället vad cancer är för människokroppen – den livnär sig bara på frisk vävnad, den kan inte lösa något eller ens försörja sig själv. För att överleva, lägger den sig som en parasit på den friska kroppen.

Ett annat sätt att se på händelseförloppet är detta: Låt oss för sakens skull anta att offentliganställda är altruistiska och att det inte är något de vill mer än att faktiskt sköta sina jobb rätt. I en hypotetisk på-väg-att-bli-socialistutopi kallad Pundaristan tar staten och anställer två människor för att ta hand om samhällsproblemen. Låt oss säga att de arbetar med missbrukarvård och att detta är något som någon annan än missbrukaren själv kan råda bot på. Offentliganställd #1, vars namn är Peter, är en duglig person som lyckas med allt han företar sig, medan offentliganställd #2, som heter Kalle, missköter allt och har aldrig lyckats med någonting i hela sitt liv. Uppdraget att behandla samhällets missbrukare delas lika mellan dessa två personer. Peter lyckas få alla sina missbrukare att lägga av med drogerna under det första året han är anställd. De missbrukare som tilldelades Kalle är å andra sidan fortfarande fast i drogerna vid slutet av första året.

När Pundaristans regering sätter sig ned och planerar budgeten för nästa år ser de att Peter inte har några arbetsuppgifter, så det finns inget behov av att behålla honom längre, och han avskedas. Kalle har dock kvar samma arbetsbörda som förut, så de behåller honom. Inte heller under slutet av andra året har någon i hans vård slutat med drogerna. Ute i samhället börjar människor som tidigare tog för givet att drogavhållsamhet var ett måste för ens egen skull, om man inte ville sluta som missbrukare med ett förstört liv, att istället prova på droger lite då och då i den mån de känner för det, eftersom de vet att samhället kommer ta hand om dem. Därför har Pundaristan vid slutet av år två fått så många nya missbrukare att man måste ha fyra personer anställda i missbrukarvården.

Under år tre behåller staten Kalle i offentlig tjänst, och anställer även hans lika insnöade tvillingbror Robban. Precis som Kalle misslyckas även Robban med allt han företar sig, vilket gör honom perfekt lämpad för ett jobb inom den offentliga sektorn. Staten anställer också Lisa, som är en duktig medarbetare som kan lösa de problem hon ställs inför, och utöver detta anställer man även Jimmy, som bevittnade vad som skedde under den offentliga missbrukarvårdens första år. Det är svårt att säga huruvida Jimmy faktiskt kan sköta ett jobb, men detta spelar ingen roll eftersom han lärt sig att man måste misslyckas med sitt uppdrag om man vill behålla ett offentligt jobb. Vid slutet av år tre har Lisa fått alla hennes missbrukare att lägga av med drogerna, medan alla de som tilldelats Kalle, Robban och Jimmy fortfarande håller på precis som förr. Peter, å andra sidan, betalar 90% i skatt på sitt jobb i den privata sektorn för att betala för deras tjänster. Under nästa år avskedar man Lisa medan Kalles och Robbans släkt börjar söka sig till den offentliga sektorn i stora klungor, och använder sina släktingar på insidan som referenser. Dessutom börjar många människor, som tidigare skulle ha arbetat i den privata sektorn med jobb som krävde att man skötte dem som förväntat, nu istället att söka sig till offentliga jobb av ren bekvämlighet. Till slut hade Pundaristan inget annat kvar än drogmissbrukare och offentliganställda, vars uppgift var att vårda dem. Och efter att inkomstskatten höjdes till 99% tog Peter sitt eget liv – efter detta föll Pundaristan samman.

Detta är en förenklad liknelse av den process som sker i den offentliga sektorn när man ger den uppgiften att lösa problem. Således, när man ska analysera staten som samhällsproblemens botemedel, kan man se det i termer tagna från filmen Matrix, med de bekanta röda och blå pillren där. Det blå pillret bevarar den illusion under vilken människor förvillas om världens tillstånd, medan det röda pillret låter dig vakna upp till verkligheten. Det är uppenbart att staten inte kan lösa något, så vad ska man göra åt västvärldens allt större samhällsproblem? Om man väljer det röda pillret ser man verkligheten som den är, men blir deprimerad av att inse att vår värld förfaller. Med det blå pillret kan man intala dig själv att det finns en framtid i socialismen. Ska man behöva blunda för att stå ut med livet?

Det finns dock delar av statens förvaltning där man inte tillåts misslyckas med det man företar sig. Socialiststater har alltid varit mycket noga med att hålla människor avväpnade, och dagens Sverige är inget undantag, med tillämpningen av dess orwellskt namngivna vapenlag. Tankebrott, vilka i dagens 1984-värld vanligtvis kallas ‘hatbrott’, är naturligtvis också ett prioriterat område. I statens ögon kan allt annat i samhället rasa samman så länge människor är avväpnade och saknar förmågan att fritt uttrycka sig utan att fängslas. Kampen mot vapeninnehav och oliktänkande är enligt denna författare nog de enda områden där EU haft någon egentlig framgång – få människor protesterar nu för tiden när europeiska länder dömer oliktänkande till långa fängelsestraff för att ha uttalat sig om något, utan att de ens orsakat någon samhällskonflikt genom sina åsikter.

Sverige är ett land där människor låtit staten leda vägen vad det gäller uppfattningen om sanning, moral och rättvisa. Stats-TV:n visar en bild av Sverige som ”världens bästa samhälle”, och använder rätt ofta just dessa ord. Man matas med en likriktad bild av världen, paketerad på ett lättsmält sätt, en som låter tittaren intala sig själv att han är upplyst, medan han kan se ned på resten av världen som bakåtsträvande. Det är ett utslag av kollektiv narcissism, men naturligtvis inte grundat i nationalism, eftersom dagens svenska stat eftersträvar en etniskt blandad befolkning. Om nationen hade förblivit homogen hade människor kunnat ha tillräckligt mycket tillit till varandra för att bilda ett verkligt motstånd och kunnat motsätta sig statens medvetna omdanande av samhället uppifrån.

Denna kollektiva narcissism delar istället upp världen i två grupper: Vinnare och förlorare. Du är en ‘vinnare’ om du assimilerar etablissemangets synsätt, utan att behöva ta ansvar för din egen fortbildning, eller göra någon egen efterforskning eller prestera något eget kritiskt tänkande. Du behöver bara sätta dig i soffan och låta stats-TV:n indoktrinera dig, och sedan se dig själv som en ‘vinnare’ med rätt att se ned på de ‘förlorare’ som inte är villiga att underkasta sig detta synsätt. Deras bakåtsträvande beskrivs som kanske resultatet av en dålig uppväxt, envishet, några dolda fördomar eller dylikt. Naturligtvis kan detta te sig mycket lockande för någon som själv aldrig hade kunnat anse sig vara en ‘vinnare’ när det gäller egna prestationer, men som genom att dela stats-TV:ns och etablissemangets synsätt kan göra det. Mer än några andra framställs amerikaner som bakåtsträvande ‘förlorare’, och det verkar ofta ses som ett tecken på ‘bildning’ att du är välbekant med det amerikanska samhällets skandaler och tillkortakommanden.

Så du kan intala dig själv att du är en intellektuell tänkare, en frihetskämpe – förkämpen för allt gott och framstegssträvande – genom att helt enkelt luta dig tillbaka och låta dig matas med de rätta åsikterna. Det enda som krävs är att du blir hängiven denna mediemakt och agerar som en del av ett kollektiv när du står inför oliktänkande, människor som inte vill matas med det socialistiska evangeliet.

Den moderna socialiststaten vill att du ser den som din vän, istället för det förtryckarinstrument man vanligtvis anser stater vara. Det finns en konflikt mellan å ena sidan traditionellt västerländskt tänkande, vilket betonar individens rättigheter – den anglosaxiska rättstraditionen kallad English common law, med dess krav på klarhet i lagarna och att alla är lika inför dem. Det tänkande där samhället anses bestå av fria medborgare. Å andra sidan uppviglar socialismen bland samhällets missnöjda befolkningslager och hävdar att det traditionella västerländska samhället inte är rättvist i vilka möjligheter det erbjuder dem – att dessa grupper helt enkelt blir blåsta. För att kompensera för sina svagheter som individer, måste de missnöjda överge sin självbestämmanderätt till kollektivet och dess ledarskap, som när socialisterna kommer till makten blir den nya staten. Valfrihet och avvikande åsikter är främmande för socialistiskt tänkande – för att samhället ska fungera, måste individen undertrycka sin benägenhet att ifrågasätta makten, och kollektivets mål kan inte nås om varje individ kräver att politiken ska passa just deras behov. Således måste individen acceptera att låta sig kuvas av staten.

För att hålla makten i ett demokratiskt samhälle behöver inte socialistpartiet göra mer än att hålla en tillräckligt stor del av befolkningen nöjd, så det fortsätter få sitt regeringsmandat genom de allmänna valen. Inom traditionellt västerländskt tänkande har varje individs rättigheter ansetts vara hela samhällets ansvar – ingens rättigheter kan bara åsidosättas hux flux; det är varje människas skyldighet att se till att dessa rättigheter bevaras. I en socialiststat har staten istället tagit över denna roll. Allt som krävs är att 51% av väljarna upplever sig nöjda nog som subjekt för att de ska ge socialisterna sitt stöd. Vad det gäller omtanken om resterande minoritet, så behöver bara staten tillmötesgå dem som objekt, trots att de faktiskt är människor. Så länge staten kan låtsas som att den tar minoritetens behov tillvara, kan den majoritet som röstade på socialisterna intala sig själv att det som händer denna minoritet inte är deras problem. Om en medlem av minoriteten, vars behov inte tillgodoses, vänder sig till en medlem av den grupp vars behov däremot blir tillgodosedda, kommer majoritetsmedlemmen naturligtvis anse att det är minoritetspersonens eget fel att han har sig själv att skylla för sina bekymmer – staten tillgodosåg det man ansåg vara hans behov. För majoritetspersonen finns det inget sådant som mänskliga rättigheter – han vet att han egentligen inte har rätt till den del av kakan han fått genom att ställa sig in hos partiet, och från hans sätt att se det handlar det om att äta eller ätas.

Majoriteten kan låtsas som att den inte förtrycker minoriteten, eftersom bådas angelägenheter anses ha avhandlats – det är bara det att majoritetsgruppen har en faktisk talan som subjekt, medan minoritetsgruppen bemöts som objekt. Det är ett av problemen med representativ demokrati, när den inte respekterar individuella rättigheter och låter staten växa sig alltför stark. Rättigheter borde anses tillhöra individen så att den kan skapa sig det liv den vill ha, men i moderna socialiststater i Europa, måste den vars behov inte tillgodoses genom den politik som passade majoritetsgruppen nöja sig med att bemötas som ett objekt, i nåd hos en samarbetsovillig stat som inte respekterar hans grundläggande mänskliga rättigheter.

Exempel på dessa minoritetsgrupper är personer som ges etiketter såsom ADHD, autism, aspergers och dylikt, och därför särbehandlas av myndigheter; personer som vill uttrycka politiska åsikter eller religiös tro som strider mot HMF-lagen; eller de som vill hemundervisa sina barn, vilket inte skollagen tillåter.

Man träder också farlig mark när man har ett samhälle med en sekulär värdegrund, som inte erkänner en gud som människans skapare och som gav henne okränkbara rättigheter. Även fast västerländskt tänkande i allmänhet förutsätter naturrätt, har särskilt Sverige omfamnat motsatsen – rättspositivism. Denna filosofi erkänner inga medfödda rättigheter och låter samhället stifta just vilka lagar det vill. För att göra en ordlek av de konsekvenser detta medför, skulle man kunna kalla rättspositivismens lagstiftning djungelns lag – du har bara rättigheter i den omfattning du kan ha inflytande över den politik som rör ditt liv. Detta trots de försök moderna samhällen gör att framställa sig själv som humana – om de inte grundas på gudomlig lag, hävdar de ändå att sekulär ‘humanism’ kommer försäkra skyddet för mänskliga rättigheter genom människans inneboende etik.

I det svenska samhället har traditionella samhällsinstitutioner som kyrka och kärnfamilj försvagats till att praktiskt taget helt ha spelat ut sin roll, och det finns inte många former under vilka människor kan samla sig andra än de som staten omfamnar – riksdagspartierna, homolobbyn och dylika. När den enskilda människan erbjuds minimalt skydd, och hon inte har kyrka eller familj att vända dig till, kommer hon naturligtvis söka trygghet i staten. Om detta ska fungera så kan man inte vara en oliktänkande, en så kallad ‘förlorare’, eftersom staten då inte kommer välkomna en. För att erbjudas skydd måste man bevisa sin trohet till staten, att man inte kommer uttrycka några avvikande åsikter. Detta är ett utslag av fascism.

Massmedia uttrycker sig ibland i stil med att ”vinnare har inte den sorts åsikter dessa människor har”, när man skildrar oliktänkande (”extremister”) som inte följer etablissemangets linje. Den enskilda människan uppmuntras att ställa sig in hos etablissemanget för att stärka sin ställning i samhället, och för att se sig själv som en ‘vinnare’ och den oliktänkande som en ‘förlorare’.

Även fast det skiljer sig något mellan olika människor, har praktiskt taget alla åtminstone en viss avsmak inför att endast vara en maktens lakej – man föredrar hellre att se sig själv som en ‘rebell’. Så hur kommer systemet till rätta med denna konflikt? Genom att förvränga verkligheten – genom att låta människor intala sig själva att de är en förtryckt minoritet när de i verkligheten är översittare. Totalitära samhällen har alltid intresserat sig för ungdomen, de personer vars syn på världen ännu inte stelnat. Sådana samhällen har lyckats forma de unga till hängivna fanatiker i deras kamp för statens strävanden, genom att övertyga dem om att de är moderniseringens avantgarde, frontsoldaterna i kampen mot reaktionen. Etablissemanget vill göra bruk av denna ungdoms kraft för dess egna ändamål, så det kan säkra sig politisk stabilitet. Hur får man ungdomen att tro att de utkämpar en viktig strid? Genom att skriva om historien och framställa den gamla ordningen som en av förtryck och ondska, medan de nya härskarna framställs som offer för just detta förtryck.

Socialisternas fiende nummer ett har alltid varit USA, med landets oöverträffade frihet, och efter andra världskriget även oöverträffade välstånd. Människor runtom världen har nu under mer än ett århundrade sett Amerika som deras drömmars land, vilket gjort det svårare att sprida socialismen – ”varför ska jag slita och släpa för staten och dess mål när jag kan skaffa mig ett så bra liv där borta?” Av den anledningen har socialistiska rörelser prioriterat, mer än något annat, att åskådliggöra brister i det amerikanska samhället och undergräva människors tro på det.

Under tiden för Vietnamkriget fanns det inget annat land i världen som gav sig på USA mer för dess krigsförbrytelser än Sverige gjorde. Naturligtvis var kritik befogad, men de svenska socialdemokraterna utnyttjade de antiamerikanska strömningarna för deras egen vinnings skull. Mellan andra världskriget och Vietnamkriget influerade USA svenskar att kräva republikanska reformer i sitt eget samhälle, genom att USA visade sig vara ett sådant föregångsland – många svenskar ville att Sverige skulle bli mer som USA; den gamla monarkin och dess statsskick skulle bort. Under en tid när tilltron till Sveriges ekonomiska och politiska system nästan gått förlorad på grund av det amerikanska samhällets framgångar, dök nu detta krig upp, som fick västerländsk ungdom att sluta upp mot USA. Särskilt statsminister Olof Palme gjorde det mesta han kunde av denna fredsrörelse, och gick till och med så långt som att jämföra USA med Tredje Riket. Naturligtvis lockade dessa radikala uttalanden ungdomen att ansluta sig till Socialdemokraterna, och socialismen pustade ut för stunden.

Under de senaste ett eller två årtiondena har homoaktivister varit mycket högljudda i USA och hävdat att samhället inte gör tillräckligt mycket för att tillmötesgå deras behov, de påstår sig vara förtryckta och så vidare. Så tidigt som under mitten av 1990-talet var homorättigheter knappt alls något man behövde bekymra sig över i Sverige – de som praktiserade denna livsstil hade egentligen ingen anledning alls att inte vara förnöjda. Men när USA började rannsaka sig själv och man intalade sig att man kanske trots allt hade ett så fint samhälle, så tog Sverige tillfället i akt och tryckte gasen i botten vad det gäller homorättigheter – jag tror jag täckt detta rätt bra i denna bok. Detta blev återigen något det svenska etablissemanget kunde utnyttja för att framställa detta samhälle som ‘bra’ och USA ‘dåligt’. Och Irakkriget gav naturligtvis ytterligare snålskjuts, genom hur dåligt omtyckt det gjorde USA.

Genom att fördöma USA för detta, kunde svenska staten återigen samla ungdomen och övertyga dem om att de kämpar för något progressivt medan de i själva verket blev nyttiga idioter åt det svenska etablissemanget, som fick dem att vända ryggen åt traditionell västerländsk idétradition. Allt denna ungdom får lära sig är att det land som mer än något annat har stått för frihet, endast sysselsätter sig med att förtrycka homosexuella och att jaga Jorden runt efter fiender att kriga mot. Det är sällan som ungdomen ges ett mer traditionellt och tidlöst perspektiv. Således får socialisterna ungdomen att tro att de bryter ny mark i kampen för frihet, medan de i själva verket utnyttjas för att främja socialismen.

Socialister, som genom att göra bruk av människans uppdelning i ‘vinnare’ och ‘förlorare’, framställer människor som mer sofistikerade om de låter deras åsikter formas av staten genom tvivelaktigt missbruk av vetenskapen – eller snarare pseudovetenskap – till skillnad mot de råbarkade människor som lever kvar med åsikter som har utstått tidens prövning. För att anses vara en sådan sofistikerad person förväntas du se brottslingen som ett ”offer för samhället”, och rehabilitering som det enda humana sätt att ta itu med problemet. Att kräva straff anses vara primitivt, för att inte tala om att vara för dödsstraffet. För att kunna se dig själv som en ‘vinnare’, måste du omfamna etablissemangets politik, och dess politik är, på grund av att man medvetet tillämpar det felsteg Bastiat varnade för i sin liknelse om det krossade fönstret, en som inte fungerar. Det sker en sorts byteshandel: Staten vill gagna sig själv genom att förstöra samhället och sedan utkräva folket på skattemedel för att kunna återställa det. För att få stöd för denna destruktiva politik, framställer staten de personer som stödjer den som mer sofistikerade, således blir dessa människor ‘vinnare’ genom att anamma förstörelsens politik.

Sverige har en statlig myndighet kallad Forum för levande historia, vars uttalade mål är det följande:

”Forum för levande historia är en myndighet som har uppdraget att – med utgångspunkt i Förintelsen – arbeta med frågor som rör tolerans, demokrati och mänskliga rättigheter.”

Det är inget annat än en propagandamyndighet för att bilda opinion, där staten bestämmer just vad som ska anses vara av angelägenhet. Det bör inte förvåna någon att denna myndighet är rätt selektiv i vad den informerar om, och den tar ifrån den enskilda människan ansvaret att själv bilda sig en uppfattning om etik och om vad man ska lära sig av historien. Mystiskt frånvarande i de historiska övergreppen är dels något omnämnande av de många massakrer staten Israel har gjort sig skyldig till, dels någonting om de många svenska barn som togs från deras föräldrar och sattes på barnhem. Kanske för att samhället i dag fortfarande gör sig skyldig till just detta, och det verkliga syftet (även om man inte erkänner det öppet) är inte att fördöma dagens maktfaktorer och den politik som förs i dag.

Den svenska staten har under nittonhundratalet med klor och näbb bekämpat de försök icke-socialistiska reformvänner gjort att söka sätta gränser för statens maktutövande och fastställa individuella rättigheter. Människor har förväntats vara naiva vad det gäller verkställande makt, påfund som ‘allmännyttan’ har fått rättfärdiga dess krav på fullständig makt över samhället. Mer än någon annan politiker populariserade Olof Palme Sveriges mjuka diktatur genom slagord som ”folket är staten” och ”allt är politik”. Jag har tidigare i denna bok avhandlat hur denna filosofi har gett upphov till mycket tragedi och lidande. Det är dags att mänskligheten lär sig en evig läxa från de misslyckade socialistiska experimenten.

När kommunismen föll för två årtionden sedan så rev man statyerna av samhällets ledare. När river Sverige sin ofelbara socialstats staty?

  1. Slutanalys
  2. Varför boken skrevs
| | | 12 december, 2014 10:26
© 2017 Dårhuset
myBook v1.2 powered by WordPress